# ID: svediakorp-gov404288
# author: Junker (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 615
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Jag är inne på samma sak som de föregående talarna, ty man kan tyvärr inte dölja detta: Det europeiska utvecklingssamarbetets anseende står inte i någon relation till det enorma bidrag som EU självt och dess medlemsstater ger som stöd för länderna i söder.
Även om Europeiska unionen är den absolut största givaren, uppmärksammas detta med orätt långt mindre än bidragen från de stora multilaterala organisationerna som FN och Världsbanken.
Omkring 60 procent av alla stödpengar kommer ur de europeiska grytorna.
Komplementaritet, samstämmighet och samordning är de tre berömda begrepp som diskussionen om europeiskt utvecklingssamarbete därför vrider sig kring.
Inte minst har kommissionens genomgång av kassan, som uppenbarade avsevärda belopp med icke utnyttjade medel, väckt reformdebatten på nytt.
Teoretiska avhandlingar leder oss dock inte särskilt mycket längre.
Man får inte heller glömma bort att det finns framgångar, som inte bör sättas under skäppan.
Det som bör ändras är framför allt rådande praxis, och till detta behövs det ett rejält mått med politisk vilja från alla deltagare.
Låt oss ta Moçambique och utnyttjandet av Echo som exempel.
Redan i början av flodkatastrofen i början av februari gick Echo in med 750 000 euro för de flesta av de sårbara människorna.
Sedan har ytterligare 9,65 miljoner euro ställts till förfogande som katastrofhjälp, och dessutom skall 21 miljoner euro tjäna som medelfristig finansiering av följderna.
Även medlemsstaterna reagerade snabbt.
Totalt uppgår biståndet från Europeiska unionen och dess medlemsländer till 85 miljoner euro, medan FN uppger värdet av det världsomfattande biståndet till endast 115 miljoner euro, inklusive de europeiska medlen.
Det som saknas är de ovan citerade begreppen.
Samstämmighet kan bara uppnås om strategier och åtgärder avstäms mot varandra.
Komplementaritet och samordning är viktiga förutsättningar för synergieffekter.
Den samtida förekomsten av multilateralt och bilateralt utvecklingssamarbete, som inte bara kan beskådas i Moçambique, leder däremot till fullständigt onödiga friktionsförluster, vilket jag kunde fastslå vid mitt besök där för några veckor sedan.
Ferrers betänkande innehåller en mängd förslag och krav, som bör stödjas utan inskränkningar.
Tre punkter vill jag särskilt framhäva: Komplementaritet, samstämmighet och samordning måste sammanföras till en enhetlig strategi, eftersom de utgör förutsättningar för varandra.
De politiskt ansvariga och det civila samhället i partnerländerna bör liksom EU: s delegationskontor stärkas lokalt i sin beslutsbehörighet, så som redan sker vid utarbetandet av de nationella vägledande programmen inom AVS-samarbetet.
Det förutsätter också ett bättre samarbete mellan Europeiska unionens delegationer och medlemsländernas utrikesenheter, vilket rådet skall dra försorg om.
Det rekommenderas ökade ansträngningar för att driva fram en samordning inte bara mellan europeisk nivå och medlemsländerna, utan också framhäva den i de internationella instanserna.
Den som ger ut större delen av pengarna för utvecklingssamarbetet, kan också göra anspråk på ett synligt hänsynstagande i praktiken och i den allmänna uppmärksamheten
Det finns absolut positiva ansatser till allt detta, men de måste vidareutvecklas och gjutas till ett logiskt helhetskoncept.
Här måste gamla bördor från kolonialhistorien eller enskilda medlemsländers geostrategiska intressen övervinnas.
Det största hindret för att de tre begreppen skall fungera tillfredsställande i praktiken är den bristande politiska viljan i medlemsstaterna, där ett äkta intresse av effektivt, avstämt utvecklingssamarbete saknas, varigenom det europeiska anseendet försvagas och en optimering av de utvecklingspolitiska möjligheterna förhindras, vilket inte minst slår tillbaka på medlemsländerna själva.
I de europeiska huvudstäderna borde man lära sig att man genom att stärka det europeiska anseendet också kan stärka sin egen image.
