# ID: svediakorp-gov404285
# author: Maes (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 559
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger!
I betänkandet av Ferrer behandlas kommissionens meddelande om komplementaritet i gemenskapens och medlemsstaternas utvecklingssamarbete.
Jag beklagar liksom hon själv att vi måste behandla det här för sig.
Egentligen borde vi ha en djupgående debatt om en global strategi för vårt samarbete med länder i söder, i tre frågor: komplementariteten, samordningen och sammanhållningen, de tre saker som Europa tyvärr brister så mycket i, både vi och medlemsstaterna förresten, eftersom de europeiska medlemsstaterna helt enkelt inte vill och hellre vill sköta sig själva på neokolonialistiskt sätt.
Avsaknaden av ett effektivt utvecklingssamarbete i gemenskapen är då också ett utmärkt alibi som medlemsstaterna tacksamt använder för att inte låta komplementariteten få en chans och absolut inte samordningen och sammanhållningen.
Vissa medlemsstater tycker helt enkelt att gemenskapen inte skall föra någon utvecklingspolitik och att allt skall överlåtas åt medlemsstaterna.
Det håller vi absolut inte med om.
Den som är uppriktigt engagerad i rättvisa utvecklingsförhållanden i världen borde erkänna att det inte är utvecklingsrelevansen som är avgörande för medlemsstaternas politik utan väldigt ofta deras egna strategiska och kommersiella intressen.
I bästa fall försöker de mildra eller gottgöra konsekvenserna av den ekonomiska politik som induceras från de rika länderna när det gäller globaliseringen, vårt behov av råvaror, mineraler, olja och så vidare.
Vi vill också att de fattiga länderna blir upptagna i den allmänna kulturella och ekonomiska utvecklingen i världen, i den berörda befolkningens intresse och inte bara i den industrialiserade världens intresse.
Därför måste vi bli av med den neokolonialistiska inställningen och relationer som upprätthåller avhängigheten och förstör livsmiljön.
Vi måste bli av med fattigdomen i världen.
För det ändamålet är en global multilateral strategi nödvändig.
Det kräver först och främst samordning av medlemsstaternas och gemenskapens utvecklingspolitik, i varje land, i varje mottagarland och på internationell nivå.
Enligt oss är det viktigare än komplementaritet.
Utan tvivel skulle en bättre samordnad politik ha mycket större effekt.
Skillnaden mellan storleken på vårt europeiska bistånd, över hälften av allt bistånd i världen, och de små politiska effekter det har, till exempel för att få ett slut på grova skändningar av de mänskliga rättigheterna, för att få slut på väpnade konflikter, är verkligen skriande.
Om det redan skulle vara fråga om samordning och komplementaritet i mottagarländerna så hissar givarländerna även där helst den nationella flaggan.
Är rådet verkligen berett att ändra kommissionssystemet?
För mig är det ett nödvändigt villkor.
Decentraliseringen av befogenheter från EU till våra delegationer på plats är en rejäl utmaning för kommissionen.
Om det inte lyckas kan man vara säker på att motståndarna mot den gemensamma utvecklingspolitiken helt enkelt kommer att kräva att den avskaffas.
När det gäller samordning på internationell nivå så vill vi ha ett europeiskt synsätt som kan skilja sig från IMF: s och Världsbankens synsätt.
Vi vill inte vara en släpvagn till Bretton Woods-institutionerna.
Vi vill vara med och styra i världen.
Därför måste medlemsstaterna säga något annat till väljarna än att det bara misslyckas i Europa.
De måste också skynda sig att erkänna sin egen andel i de här misslyckandena.
Vi måste dock också göra vår del.
