# ID: svediakorp-gov404284
# author: Sauquillo Pérez del Arco (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 707
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Vi hade innan den här debatten velat - och det försökte vi men utan framgång - ställa en fråga till rådet om politiken beträffande komplementariteten.
Det var inte möjligt och det beklagar vi, för sanningen är den, herr kommissionär, att ni inte står ensam i den här frågan som även angår medlemsstaterna och rådet.
Hur som helst anser jag att det betänkande som Ferrer har lagt fram här i eftermiddag är ett bra betänkande men vi hade, vilket hon själv påpekade, velat ha ett gemensamt dokument.
Vi behandlar frågan om utvecklingspolitiken i olika delar och det hindrar oss ibland från att ha en gemensam vision.
Men hennes betänkande kan under alla omständigheter betraktas som ett viktigt bidrag.
Betänkandet har en betydelse som överstiger den materiella vad gäller politiken för utvecklingsbiståndet.
Komplementariteten i gemenskapens och medlemsstaternas biståndspolitik är, förutom ett krav i fördraget, ett ovärderligt instrument för att unionen och medlemsstaterna skall kunna fortsätta en gemensam väg framåt på detta biståndsområde.
Vi socialister anser att politiken för utvecklingsbistånd rent generellt bör tjäna som symbol för åtgärder utanför gemenskapen och ändå förekommer ingen komplementaritet förutom i vissa pilotprojekt.
Det används ingen mekanism som skulle göra det möjligt att maximera såväl de ständigt minskande resurserna avsedda för bistånd som de politiska resultaten av en gemensam insats, trots att parlamentet vid upprepade tillfällen har begärt detta och trots upprepade resolutioner från rådet, som i grund och botten är ytterst ansvarig i frågan.
Komplementariteten tar sig för närvarande uttryck i den operativa samordningen på fältet och i kommittéförfarandet i Bryssel.
Vad den förstnämnda beträffar har jag redan påpekat att den endast gäller vissa pilotprojekt; vad kommittéförfarandet beträffar skall jag nämna ett exempel på att det inte heller fungerar: Latinamerikakommittén har endast samlats två gånger i år i stället för varje månad som den tidigare gjorde, vilket är nödvändigt för att den skall fungera.
Vissa av de program som den själv godkänt, till exempel det regionala programmet för återuppbyggnaden av Centralamerika med anledningen av orkanen Mitch har fortfarande inte startats.
Det finns en uppenbar brist på politisk vilja att förverkliga de åtgärder som vi beslutar i parlamentet, och det omvandlas till ineffektivitet i uppfyllandet av våra politiska mål, till en progressiv skleros av de europeiska institutionernas funktion och ger en dålig bild som, precis som föregående talare påpekade, ibland hamnar i offentlighetens ljus.
Komplementariteten i medlemsstaterna, samstämmigheten mellan gemenskapens olika politikområden och samordningen mellan tjänsterna bör bilda grunden för politiken för utvecklingsbiståndet så att den uppnår de minimieffekter som vi från parlamentet kräver.
Vi har problem med heterogena instrument och mångfalden av förfaranden, men i grund och botten handlar det om brist på politisk vilja.
Staterna måste, som tidigare påpekades, sträcka sig längre än sina individuella önskemål - som många gånger speglar deras engagemang i gamla koloniala planer eller annat - och åta sig ett gemensamt europeiskt projekt.
Om vi inte fortsätter med denna politik kommer vi inte att bli effektiva i utvecklingssamarbetet.
Kommissionen har nu möjlighet att uppta dessa faktorer i sin reform och rådet har det historiska ansvaret att blanda sig i definierandet och verkställandet av gemenskapspolitiken.
Båda dessa institutioner kan räkna med ett starkt stöd från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp vad gäller politiken för utvecklingsbiståndet.
Politiken beträffande komplementariteten i gemenskapens och medlemsstaternas politik har sammanlagt 16 aktörer (15 + 1).
Målet med samstämmigheten mellan gemenskapens politikområden och samordningen av kommissionens tjänster är att framställa det vi vill skall vara unionens politik för utvecklingssamarbetet, i syfte att öka det europeiska biståndets effekter genom att bidra till att optimera resursernas utnyttjande, såväl de mänskliga som de finansiella, och även synliggöra Europeiska unionen och på det viset bidra till en ökad effektivitet samt att unionens närvaro stärks i den internationella gemenskapen.
Låt oss hoppas att allt detta introduceras i och med reformen och att vi kommer att kunna tala om politikområden som är samstämmiga, komplementära och samordnade för att uppnå en större effektivitet.
