# ID: svediakorp-gov404157
# author: Schmid, Herman (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 406
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Livslångt lärande är någonting som vi alla betraktar med största välvilja.
Det hör vi ju inte minst på den här diskussionen.
När det kommer till handling är det dock ofta tvärtom.
Jag är enig med föredraganden, som kritiserar kommissionens insatser för livslångt lärande under kampanjåret 1996 och den slarviga utvärderingen som följde.
Det livslånga lärandet är ett fenomen som kräver stora resurser.
Det kräver utbildningspolitiskt nytänkande och prioritering av ekonomiska resurser.
Låt mig börja med att kommentera nytänkandet.
I våra utbildningssystem är vi experter på motsatsen, det vill säga på tidsbegränsade och avslutade utbildningsförlopp med stark tonvikt just på den avslutande examen.
Det livslånga lärandet kräver motsatsen, nämligen kontinuitet och långa tidsförlopp.
Det räcker inte längre att utbilda för arbetsplatsernas just in time-behov.
Nu gäller det att kvalificera människor för ett livslångt förlopp.
Vi behöver alltså nya organisationsformer i undervisningen.
Vi behöver nya pedagogiska idéer och instrument.
Det kanske största problemet är det som många andra talare tagit upp, nämligen tillgången på pengar.
Vi behöver avsätta mycket större resurser till undervisning än vad vi hittills gjort, både på arbetsplatserna och i det offentliga utbildningssystemet samt på andra håll.
Det måste finnas pengar för att betala undervisningskostnaderna, men också för att ersätta löneinkomster, inte minst för dem som behöver studera på heltid.
Det är särskilt viktigt att kunna finansiera de ganska långa studietider som kan krävas för att människor skall kunna flytta från traditionella sektorer till nya områden på arbetsmarknaden.
Eftersom tillgången på pengar alltid innebär ett problem, menar jag att det krävs kvantitativa mål för utgifter till vuxenutbildning.
Man skulle kunna tänka sig att avsätta en viss del av företagens produktionskostnader, en viss procent av statsbudgeten, en viss andel av normalarbetstiden eller eventuellt en viss andel av den individuella arbetstiden - eller använda sig av liknande kvantitativa mått.
Det svenska ordförandeskapet som inleds den 1 januari 2001 har sagt att ett livslångt lärande skall bli en av dess prioriterade frågor.
Jag tycker att vi kunde kräva av den svenska regeringen att den föreslår just sådana här kvantitativa mål för den livslånga vuxenutbildningen.
Flera talare här i kammaren har varit eniga vad gäller behovet av ekonomiska prioriteringar.
Kanske kunde vi göra ett gemensamt uttalande till det svenska ordförandeskapet i denna fråga.
