# ID: svediakorp-gov403933
# author: Buffet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,848
# sentences: 93
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, fru kommissionär, damer och herrar ledamöter!
Jag skulle först och främst vilja tacka er för att ni ägnar denna morgon åt idrott.
Om en vecka kommer Olympiska spelen att inledas i Sydney och idrottsmän från hela världen kommer att mötas där.
Resultatet är inte skrivet eller planerat.
Allt är osäkert.
Så är idrotten.
De idrottsmän som förbereder sig för att ge er drömsensationer har sina egna livsbanor.
Många av dem rör sig inom professionell idrott, men, det vet ni, och samtliga har åtminstone två saker gemensamt: att de valdes ut är resultatet av flera års ansträngningar och noggranna träningsmoment.
Frivilliga, tränare samt offentliga och privata medel har mobiliserats omkring dem.
Men framför allt, har deras idrottsutövande börjat i en idrottsförening eller en skola.
För att tala för idrotten måste man således samtidigt och på samma sätt tala för den lokala amatörklubben och elitidrotten i dess amatördimension eller professionella dimension.
Elitidrott får oss att drömma.
Den bidrar till utveckling av massidrott med en socialt fostrande roll.
Elitidrotten på amatörnivå eller professionell nivå är i dag föremål för en global mediatisering.
Allt fler män och kvinnor är idrottsutövare oberoende av ålder och yrke.
Idrott har fått en samhällsdimension.
Ingen av oss här förvånas således över att denna mänskliga aktivitet ibland spårar ur genom vålds- och rasistdåd eller att den ger ekonomiska frestelser.
Det är mig fjärran att fördöma ekonomin inom idrotten.
Idrotten behöver medel och dessa medel kan inte bara vara offentliga.
Frågan är inte att sätta en gräns mellan idrott utan pengar, som sägs vara oförvitlig, och idrott som får motta pengar och sägs vara förtappad.
Nej, den verkliga frågan är helt annorlunda och kan uttryckas på följande sätt: kommer idrottsrörelsen att kunna bibehålla idrottens etik genom att kontrollera de pengar som idrotten får motta och förhindra att dessa pengar dikterar idrottens villkor.
Vi måste vara klarsynta: problemet kommer inte att uppstå om tjugo år, utan det finns där redan i dag.
Idrottsevenemang har blivit så attraktiva att ekonomiska intressen vill använda dem i vinstsyfte med risk för att offra idrottens etik och se idrottsmän som varor.
Vem har inte varit vittne till köp och försäljning av ibland mycket unga idrottsmän?
Vem har inte chockerats av beloppen i vissa audiovisuella kontrakt eller vissa överflyttningskontrakt?
Vem har inte alarmerats av överbelastade tidsplaner för idrottsmän?
Vem har inte oroat sig för vissa privata koncerners projekt att utanför de nationella och internationella idrottsförbunden införa privata idrottstävlingar grundade på ett enda kriterium, det vill säga klubbarnas budget, såsom vi nyligen såg inom fotbollen och sedan inom basket?
Vilken idrott vill vi ha inför det tjugoförsta århundradet?
Svaret på denna globala grundläggande fråga beror på de svar som vi dagligdags skall ge.
Det finns två möjliga svar: antingen anser vi utifrån konstaterandet av dessa avvikelser att idrotten nu bara är beroende av marknaden och idrottsmännen av sitt mervärde.
I sådant fall måste vi tillämpa konkurrensregler på den, lägga avreglering till de aktuella galenskaperna och i den fria rörlighetens namn acceptera att sälja och köpa ungdomar på 18-20 år.
Eller så bestämmer vi utifrån det som var den moderna uppbyggnaden av idrotten i Europa med sina humanistiska värden och sina föreningsstrukturer att med de ekonomiska och sociala utmaningarna i det aktuella sammanhanget åter ge idrottsrörelsen rättsliga och institutionella medel att skydda de olika idrottsgrenarna i deras mångfald inom förbunden.
Detta senare alternativ, som är det franska ordförandeskapets alternativ, betyder inte status quo utan innebär tvärtom innovativa förslag för idrottsrörelsen - och jag är glad över att det nu gäller frågan om överflyttningar - och för staterna för att bekämpa de avvikelser som förekommer inom idrotten samt utveckla metoder och skydda föreningsstrukturerna inför en sammanhållning av varje idrottsgren.
Mina damer och herrar ledamöter, Europaparlamentet har redan i hög grad arbetat på detta alternativ och vi börjar gå framåt på rådsnivå.
Idrottsministrarna sammanträdde i juni 1997 på Stade de France och därefter i Tyskland, Finland och Portugal.
Vi fick bilagan till Amsterdamfördraget, slutsatserna från Europeiska rådet i Wien samt Helsingforsrapporten om idrotten i december förra året.
Sedan fick vi i Feira i Portugal vid Europeiska rådet i juni 2000 en tydlig vädjan om att idrottens specifika särdrag hädanefter skall beaktas i tillämpningen av gemenskapspolitiken.
Det franska ordförandeskapet vill att vi skall komma fram till att konkret ringa in vilka idrottens särdrag är, och vad erkännandet av dem innebär.
Det är ju således nödvändigt att erkänna att idrotten i första hand innebär ett dagligt utövande av miljoner män, kvinnor och ungdomar och ett engagemang av hundratusentals frivilliga, att det är ett oersättligt verktyg för informell fostran, anpassning och tillträde till medborgarskap samt att idrotten därmed, framför allt, är ett medel för personlig utveckling och möten där hänsyn tas till andra människor.
Idrotten är en helhet.
Vi behöver en federal sammanhållning.
Jag gläder mig åt att det betänkande som utarbetats av Mennea och antagits av kommissionen understryker detta.
Det är med denna tillnärmning som vi kolleger i de femton medlemsstaterna har arbetat i nära samarbete med kommissionsledamot Viviane Reding.
Efter två sammanträden av de arbetsgrupper som bildades av det portugisiska ordförandeskapet, ett sammanträde av trojkan och många bilaterala kontakter med mina kolleger i de femton medlemsstaterna har vi nu här några av de mål som i stort verkar delas av samtliga i rådet.
Den första frågan gäller skydd av minderåriga idrottsmän.
Vi måste komma fram till att sätta stopp för handelstransaktionerna avseende minderåriga idrottsmän.
Särskilda åtgärder borde vidtas för att skydda unga idrottsmäns hälsa, i synnerhet för att förebygga användning av dopingmedel och säkra deras skolutbildning och yrkesutbildning.
Därför har frågan om skydd för unga idrottsmän satts upp på föredragningslistan för idrottsministrarnas råd som skall hållas den 9 november.
Jag har en god förhoppning om att vi med hänvisning till direktivet från 1994 rörande skydd av minderåriga i arbetet skall komma fram till exakta rekommendationer i detta avseende.
För det andra, önskar jag också att bestämmelser antas för att bevara politiken för utbildning i idrottsklubbar.
Idrottsförbunden och staterna bör, om de så önskar, kunna vidta lämpliga åtgärder för att skydda klubbar med utbildning.
Vissa bestämmelser bör kunna införas, såsom skyldighet att teckna det första professionella kontraktet med den grundläggande klubben, eventuellt kompenserade med en ersättning som är proportionell till kostnaden för utbildningen.
Samtidigt har de internationella idrottsinstanserna ansvaret för att vidta åtgärder för kontroll av klubbarnas förvaltning för att undvika avvikelser, i synnerhet när det gäller överflyttningar.
För det tredje, verkar det mer allmänt brådskande att erkänna förbundens unika centrala roll.
Jag tror att det är nödvändigt att ge idrottsförbunden en central roll vid organisationen av idrottstävlingar, i upprättandet av idrottsregler och utdelandet av priser.
Jag vill inte ge rättigheter till förbunden utan kompensation.
Jag planerar således samtidigt inom ramen för en omfördelning att deras ensamrätt skall erkännas och att idrottsförbundens skyldigheter och ansvar noggrant skall fastställas i fråga om deras uppdrag av allmänt intresse.
Erkännandet av idrottens särdrag är ett stort företag.
Det är brådskande att det leder till betydande framsteg.
Jag tror att vi har inlett en kamp mot klockan.
Frankrike har beslutat att prioritera denna fråga under sitt ordförandeskap.
Jag har stora förväntningar på ert parlaments bidrag.
Jag tar för övrigt er vädjan om att en artikel skall införas i fördraget såsom en demonstration av er vilja att se till att dessa frågor tillräckligt skall beaktas.
Jag kommer nu till kampen mot doping, ett ärende som har höggradig prioritet.
Jag noterar för övrigt att Europaparlamentet via betänkanden och resolutioner delar denna strävan.
Ni vet att det handlar om en lång och svår kamp.
Därför bör den ske utan uppehåll, för folkhälsan och för idrottsmoralen.
En del historier nyligen visar att vår strävan inte är slut.
Jag vägrar ändå att lyssna till de fatalistiska uttalanden - om att alla är dopade - som syftar till att få oss att avstå från åtgärder.
Vi behöver en mobilisering av idrottsrörelsen men också av staten och Europeiska unionen.
Internationella dopingbyrån har Europeiska unionen att tacka för att den finns till.
Denna byrå existerar för närvarande.
IOK har fastställt målen för kampen mot doping under de olympiska spelen i Sydney.
Ni vet att det ändå pågår en debatt i Europeiska unionens medlemsstater om att det skulle vara lämpligt att Europeiska unionen direkt deltar i Internationella dopingbyråns instanser och följaktligen i dess finansiering.
Jag skulle särskilt vilja betona denna fråga därför att det framgår av kontakterna med Europeiska kommissionen att den kommer att engagera sig i ett deltagande av Europeiska unionen som sådan först då den har fått en kraftig och enhällig politisk signal.
Jag tror för min del att de rättsliga grunderna för ett sådant deltagande finns.
Doping är ju en fråga om folkhälsa.
Vi kan bara se vilken ökning konsumtionen av dopingmedel har fått hos unga amatöridrottsmän.
Det är också en fråga om kamp mot olaglig handel och således polis- och tullsamarbete.
Kampen mot doping rör slutligen forskningsutvecklingen.
Såsom det föreslås i det betänkande som utarbetats av Zabell och antagits av parlamentsutskottet, kommer det eftersträvade målet således att vara att Europeiska unionen skall nå fram till att offensivt tala med en enda röst för att säkra byråns effektivitet.
I väntan på resolutionen om de rättsliga aspekterna rörande Europeiska unionens delaktighet i byrån har vi med mina kolleger i trojkan just bildat en förbindelsekommitté som kommer att vara till stor nytta.
Det gäller också att förändra byråns status så att den får möjlighet att agera i samtliga länder.
Den allmänna opinionen, idrottsmännen och -kvinnorna samt alla dem som är intresserade av idrottstävlingar väntar på dessa beslut.
Det är trovärdigheten för kampen mot doping som står på spel.
Mina damer och herrar ledamöter, den europeiska idrotten befinner sig i en vändpunkt.
Jag önskar att den även i fortsättningen kommer att få oss att drömma liksom att ge ungdomarna den fostrande ram och anpassningsram som de behöver.
Att idrotten, kort sagt, fortsätter att vara en skola för livet för våra barn.
Men vi måste ta de begär, som den framkallar och som hotar den, på allvar.
Jag är övertygad om att de tydliga ståndpunkter som ni bereder er på att inta genom antagandet av de båda betänkandena kommer att vara till stor fördel för denna debatt.
Jag vill tacka er för det och säga er att jag önskar att vi kan fortsätta att arbeta tillsammans.
(Applåder)
