# ID: svediakorp-gov403584
# author: Boumediene-Thiery (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,025
# sentences: 51
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, kära kolleger!
Jag vill först och främst tacka alla dem som med sina resonemang har bidragit till att berika debatten.
Innan jag går in på att redogöra för mitt betänkande skulle jag vilja börja med en fråga som ständigt förföljer mig.
Denna fråga utgör enligt min mening kärnan i betänkandets problematik och kommer att avgöra omröstningens inriktning.
Frågan är: vad betyder egentligen det europeiska medborgarskapet?
Handlar det om ett enkelt uttryck avsett att marknadsföra EU, eller vill vi verkligen ge detta ord ett innehåll?
För de allra flesta invånare i dagens Europa är det europeiska medborgarskapet fortfarande ett innehållslöst begrepp.
Om vi vill göra Europa till något annat än ett omfattande frihandelsområde, måste vi agera för att medborgarskapet skall bli något mer än bara ett begrepp och för att det skall förankras i de europeiska invånarnas vardag.
Det är i det ljuset jag ser på vår debatt.
De direktiv som granskas rör gemenskapens medborgare, men det krävs också arrangemang till förmån för medborgare från tredje land.
Tack vore, det här betänkandet kan vi sammanfatta läget vad gäller personers fria rörlighet och bosättning i unionen.
När det gäller fördragen utgår jag från både artikel 14 om fri rörlighet för personer och artiklarna 17 och 18 om europeiskt medborgarskap.
Medlemsstaterna har gjort enorma framsteg vad gäller fri rörlighet för varor, tjänster och kapital, men det står klart att vi ligger långt efter när det gäller personer.
En kort historik och direktivens innehåll: den fria rörligheten var ursprungligen förbehållen personer med en ekonomisk verksamhet.
I juni 1990 antog rådet tre förslag till direktiv från kommissionen för att utvidga denna rätt till alla medlemsstaters medborgare, även de som inte ägnar sig åt någon ekonomisk verksamhet.
Jag skall bara erinra om direktivens allmänna riktlinjer.
För pensionärer och andra icke-yrkesverksamma människor är bosättningsrätten öppen för dem som har en sjukförsäkring och tillräckliga resurser.
För studenter är villkoren att de skall vara inskrivna vid en godkänd utbildningsinrättning och ha en sjukförsäkring.
I båda fallen kan icke-självförsörjande makar och barn få följa med tillståndsinnehavaren och eventuellt arbeta.
Att införliva dessa direktiv har varit dubbelt problematiskt.
Å ena sidan har medlemsstaterna införlivat direktiven mycket sent, och å andra sidan har nästan alla stater införlivat direktiven på ett undermåligt sätt.
Dessutom har kommissionen varit tvungen att inleda 14 överträdelseförfaranden.
Kommissionen noterar: " På grund av att direktiven har införlivats på ett felaktigt sätt har medborgare i unionen berövats vissa av sina rättigheter och konfronterats med omotiverade administrativa problem. "
Låt oss konkret utvärdera situationen.
Den rätt till fri rörlighet och bosättning som bekräftats i Maastrichtfördraget kränks av ekonomiska överväganden.
Begreppet tillräckliga resurser tolkas av myndigheterna på ett oegentligt sätt.
Vilka inkomster skall beaktas för en bedömning av resurser?
Vilka bevishandlingar?
Hur skall man redogöra för en utvecklingsbar ekonomisk situation som kan bero på det stöd som make / maka ger?
På grund av att förfarandena för godkännande är långa och besvärliga blir det ofta nödvändigt att teckna en andra sjukförsäkring i mottagarlandet.
Om man inte kommer in i det avlönade arbetets regelsystem är det svårt att få uppehållstillstånd, och en instabil arbetssituation förvärras med den otrygghet som ett uppehållstillstånd medför.
När det gäller särskilda åtgärder som är berättigade av skäl som har att göra med den allmänna ordningen, har kommissionen konstaterat många orimliga tolkningar, t.ex. att en straffrättslig dom motiverar ett systematiskt bortförande och utvisning.
Slutligen är de administrativa förfarandena alltför långa - mer än sex månader - och kostar mycket när det krävs täta förnyade tillstånd.
Ofta är giltighetstiden två år i stället för de normala fem.
För att komma tillrätta med de här problemen skall jag här presentera de viktigaste åtgärder som förordas.
Vårt första förslag är att be kommissionen att förbereda ett ramdirektiv som utgår från den grundläggande rätten till fri rörlighet och bosättning, så att den skall förverkligas, i stället för att utgå från ett begreppsligt synsätt som med nödvändighet ger utrymme för tvetydigheter.
Efter detta kommer det alltid att vara möjligt att införa en rad särskilda åtgärder för att hjälpa medborgare i förhållande till deras egen situation.
En sådan omstöpning av befintliga direktiv bör innebära att den grundläggande rätten till fri rörlighet och bosättning särskiljs från alla slag av ekonomiska överväganden.
Åtgärderna bör vidtas samtidigt som administrativa förfaranden förenklas rejält och handlingar tillhandahålls gratis.
En övergångsåtgärd i väntan på att sådana bestämmelser införs kan vara att ge alla dem som ansöker om uppehållstillstånd ett tillstånd som räcker i ett år.
Att harmonisera de sociala trygghets- och pensionssystemen är ett måste.
Och när det slutligen gäller särskilda åtgärder som är motiverade med hänsyn till den allmänna ordningen, kan vi inte annat än uppmana staterna till att avgränsa sina tolkningar, sätta stopp för dubbla straff och skydda vissa kategorier från utvisning.
Några klargöranden för att avsluta.
Rättigheterna bör vara knutna till en person och förflyttas med denna person.
De medborgare från tredje land som bor och arbetar lagligen i en medlemsstat bör åtnjuta samma rättigheter som EU-medborgare.
Det är för övrigt synd att rådet inte ger någon som helst uppföljning till förslaget om medborgarskap och hemvist.
Sammanfattningsvis hoppas jag ha övertygat er om att stödja en bestämt medborgerlig strategi för rätten till fri rörlighet och bosättning, vilket är centralt för att ett europeiskt medvetande skall skapas.
Vid en tidpunkt då diskussionerna om Europas framtid är ett allmänt samtalsämne och vi utreder en framtida stadga med grundläggande rättigheter, måste vi stödja alla förslag till ett område med frihet, rättvisa och jämlikhet där alla invånare och medborgare som medverkar till Europabygget skall ha samma rättigheter.
Till sist: i dag råder fri rörlighet för varor, kapital och tjänster i unionen.
Det kanske är dags för människorna att få samma rättigheter som de varor de konsumerar.
