# ID: svediakorp-gov403580
# author: Vitorino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,466
# sentences: 61
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande är detta första gången Europaparlamentet rådfrågas om ett förslag till direktiv från kommissionen till rådet angående den legala invandringen av personer från tredje land.
Det är därför en signal om djupa institutionella förändringar som har införts genom fördraget och som av stats- och regeringscheferna under Europeiska rådet i Tammerfors betraktades som prioriterade på den europeiska politiska dagordningen.
Kommissionen ansåg att det var genom ett förslag om familjeåterförening som vi borde inleda denna väg, detta viktiga arbete med att skapa en gemensam europeisk invandringspolitik.
Jag skulle först vilja säga varför vi väljer denna fråga - för att svara på en kritisk anmärkning från Klamt som jag, oavsett meningsskiljaktigheterna, skulle vilja gratulera till det arbete hon har bedrivit som föredragande i detta ämne.
Jag tycker att familjeåterföreningen är ett koncept som ligger helt i linje med de plikter alla medlemsstater tagit på sig på internationell rättslig nivå för flera decennier sedan.
I alla internationella rättsinstrument från hänvisningen till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna till FN: s internationella pakter från 1966 och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna fastställs skyddet för familjen som en viktig beståndsdel för att garantera den social freden.
Jag tror inte att någon kan förneka att familjeåterföreningen också är ett viktigt integrationsinstrument för invandrare från tredje land i värdsamhällena.
Detta har också successivt erkänts av Europeiska unionens organ.
Det vill säga, sedan 1993 har rådet hela tiden uppmärksammat frågan om familjeåterförening.
Vi måste erkänna att kvantitativt sett är frågan om familjeåterföreningen relevant, eftersom den i dag utgör ett av de främsta skälen till invandring till de europeiska länderna.
Det är inte direktivet som skapar denna invandringsström, direktivet går ut på att reglera en verklighet som existerar inom unionen.
Därför gör den som inte vill förstå att detta direktiv syftar till att skapa rättsregler för att möta en redan existerande situation, och som vill göra kommissionen ansvarig för skapandet av en ny invandringspolitik, en felaktig bedömning av den verklighet vi arbetar med.
Kommissionen ansåg därför att familjeåterföreningen förtjänade en prioriterad behandling i förhållande till andra former av legal invandring.
Det gäller inte bestämmelser om ankomst och bosättning av ekonomiska skäl, invandring av arbetstagare, eller invandring av studenter.
Det handlar, enligt vår mening, om att införa bestämmelser om ett annorlunda mottagande som svarar mot vissa värden - främst skyddet av familjen - och ett strategiskt politiska mål, främjandet av en integration av nationaliteter från tredje land, vilka redan är bosatta legalt i unionen, i värdsamhällena.
Vi utgår från en diskutabel princip men tills motsatsen är bevisad anser jag att den är giltig.
Den innebär att familjeåterföreningen är en faktor som främjar den personliga stabiliteten hos den invandrade, eftersom familjelivet alltid utgör ett viktigt instrument för stöd till integrationen i värdländerna.
Stats- och regeringscheferna underströk dessutom enhälligt i Tammerfors behovet av att garantera en likvärdig behandling av nationaliteter från tredje land som bor legalt i unionens medlemsstater.
De betonade också att det är nödvändigt att samtidigt utveckla en mer dynamisk integrationspolitik, och att ambitionen med denna politik måste vara att erbjuda medborgare från tredje land likvärdiga rättigheter och skyldigheter som unionens medborgare.
Detta är, ärade ledamöter, de värden och de politiska åtaganden som kommissionen har grundat sitt förslag på.
Jag skulle också vilja understryka att kommissionen föreslår ett initiativ där familjeåterföreningen betraktas som en rättighet.
Men det är inte en absolut rättighet för medborgare från tredje land som är bosatta i unionens länder, och som är legalt bosatta.
Det är tvärtom en villkorad rättighet, av processuell eller materiell karaktär när det gäller definitionen av familjemedlemmarnas ställning de har i det land som har tagit emot dem och när det gäller deras rättigheter.
Jag är beredd att diskutera detta förslag i alla sina konsekvenser.
Det franska ordförandeskapet ansåg dessutom detta ämne centralt under dess ansvariga period.
Vi är för vår del beredda att så snabbt som möjligt komma med ett modifierat förslag så att vi kan nå ett positivt resultat under det franska ordförandeskapet.
Jag skulle vilja tacka alla ledamöter som har deltagit i debatten.
Det har både här och i kommissionen, varit en levande, ibland nästan passionerad, debatt eftersom den handlar om en känslig fråga där det naturligtvis finns en stark återspegling av de olika nationella verkligheterna.
Det är svårt att finna en gemensam punkt på europeisk nivå.
Men framför allt har denna debatt ett grundläggande kännetecken.
Det är att det inte längre är en debatt om uttalade avsikter, det är en debatt om bestämmelser, rättsligt bindande bestämmelser, som måste tillämpas.
Därför är det naturligt att det är en levande, till och med passionerad, debatt, och en debatt där det finns meningsskiljaktigheter.
Kommissionen kommer att lägga största vikt vid ert yttrande.
Jag skulle vilja gratulera Watson till det arbete han har gjort genom att lägga fram ett betänkande under de svåra omständigheter som denna debatt innebär.
Jag skulle vilja presentera kommissionens inställning i de svåraste politiska frågorna i detta direktiv.
För det första, beträffande förslagets tillämpningsområde: Kommissionen anser att flyktingar skall innefattas i dess tillämpningsområde.
Det vore svårt att, ur politisk synvinkel, förstå varför man tillerkände de ekonomiska invandrarna rätten till familjeåterförening men inte de enligt Genèvekonventionen erkända flyktingarna.
Men jag medger att det är nödvändigt att utesluta dem som har tillfälligt eller kompletterande skydd.
Det handlar inte om en förändring av principfrågan.
Jag är övertygad om att vissa av de som har tillfälligt eller kompletterande skydd också borde ha rätt till återförening med sina familjer.
Men frånvaron av en gemensam uppfattning på europeisk nivå, och framför allt, kommissionens avsikt att nästa år lägga fram ett direktiv för parlamentet och rådet om tillfälligt och kompletterande skydd, kommer att göra det möjligt att ta upp rätten till familjeåterförening i detta mycket nära förestående direktiv.
Därför går vi med på att ändra förslaget och utesluta dem som har tillfälligt eller kompletterande skydd.
Beträffande frågor om familjebegreppet: jag skulle vilja göra mycket klart att kommissionen i detta förslag inte går in i definitioner av familjebegreppet.
Detta förslag bygger helt på varje medlemsstats egen definition av familjen.
Och till exempel frågan om ogifta par.
Detta förslag säger inte att alla medlemsstater är skyldiga att erkänna ogifta par och sammanboende i alla sammanhang.
Vad det säger är bara: att i de länder där ogifta par, i den nationella rätten och för den egna nationaliteten, jämförs med gifta par, i dessa länder bör ogifta par också erkännas när det gäller familjeåterförening för medborgare från tredje land.
Därför skulle jag tydligt vilja säga att det inte finns några indikationer på att gynna familjeåterförening för polygama familjer.
Ursäkta, texten är tydlig!
Det är omöjligt att gynna ankomsten av en andra fru!
Det finns bara ett undantag, ett tag för barnen i det andra äktenskapet om barnens intresse motiverar detta.
Men hur skall man förklara en annorlunda behandling av barnen i ett andra, ett polygamt, äktenskap än barnen i ett första äktenskap eller barnen till ett ogift par?
Jag är ingen omstörtare av moraliska värden, men jag tror att vi först och främst måste ta hänsyn till barnens intressen.
Slutligen, herr talman, är kommissionen beredd att godkänna en rad ändringsförslag och andra förändringar avseende familjemedlemmars rättigheter, om villkoren och klargörande av villkoren för familjeåterföreningen, den situation då återföreningen får självständig status samt när det gäller bestämmelserna för förfarandet.
Denna uttömmande upplysning kommer att ske innan omröstningen.
Jag skulle vilja sluta med att säga att detta naturligtvis kommer att ge upphov till debatt.
Debatten med rådet kommer inte att bli lätt, liksom debatten med Europaparlamentet inte var lätt.
Jag respekterar alla ledamöters åsikter.
Jag hoppas att Europaparlamentets yttrande blir ett så långtgående stöd som möjligt.
Jag hoppas också att det skall vara möjligt för oss alla - oberoende av våra meningsskiljaktigheter, vilka är naturliga och till och med nyttiga, eftersom de är viktiga för demokratin - att samla våra krafter när detta direktiv är antaget, för att lösa den viktiga fråga vi har framför oss - och att skapa ett tydligt och öppet rättssystem som garanterar de legala invandrarnas integration i värdlandet - för denna integration är nyckeln till en lyckad gemensam invandringspolitik på europeisk nivå.
