# ID: svediakorp-gov403552
# author: Abraham Burg (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,511
# sentences: 160
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Fru talman, parlamentsledamöter, Abu Ala!
Jag är optimist.
Jag är inte den slags optimist som, när han får frågan " Är du optimist eller pessimist? " av någon, säger " Naturligtvis är jag optimist.
I dag är bättre än i morgon. "
Nej, det är inte den slags optimism som jag skulle vilja dela med er denna morgon.
Jag skulle vilja dela med er en annan slags optimism, en optimism som säger att i morgon kommer att vara till och med bättre än i dag, och i dag har det varit en underbar morgon.
I det att jag talar för många människor i Mellanöstern, särskilt för många människor i Israel, skulle jag vilja tacka er för era ansträngningar och för de ansträngningar som görs av hela den framstående samlingen här denna morgon för att driva på dialogen, förståelsen och processen att lyssna på varandra i Mellanöstern.
I dag är vi här tillsammans som era gäster - och, förresten, som svar på ert förslag om ett gemensamt parlament i Mellanöstern.
Jag har inga problem med det, men skulle vilja be om en enda sak, nämligen att ni leder det.
Det skulle vara lite mer komplicerat för oss att sköta det själva.
Den dagen kommer icke desto mindre att komma.
Ett möte som det som vi har här, samma dag som våra folks ledare möter varandra igen i Amerikas förenta stater för att försöka komma ett steg, en centimeter närmare en bättre framtid för våra barn, utgör en milstolpe.
Det är inte bara våra nationers ledare som har ansvar att få till stånd fred; även vi, som valda företrädare för våra folk, bär ansvaret för att försöka förbättra förhållandet mellan folken på ett sådant sätt att folken så småningom, när ett fredsavtal undertecknas av de två sidorna, kommer att vara beredda att godta budskapet.
Jag är därför mycket glad att över att vara här tillsammans med er denna morgon.
Och vidare, för många av oss i Israel är Europa inte bara en kontinent.
För många av oss i Israel är Europa ett värderingssystem.
För många av oss i Israel är Europa någonting större än dess världsliga närvaro.
Europa för oss är demokrati.
Europa för oss är upplysning.
Europa för oss är parlamentarism.
Europa för oss är kultur.
Europa för oss är social ingenjörskonst, socialt ansvar och social känslighet.
Europa för oss är ansvar för miljön.
Europa för oss är ekonomi.
Så när vi förhandlar om fred i Mellanöstern, känner vi varje dag att vi inte bara gör vad som är bra för vårt folk, utan vi försöker hårdare och fördubblar våra ansträngningar, eftersom vi har en ansvarskänsla i den mån som stabiliteten i vår region är nyckeln till stabilitet i resten av världen.
Vad som står emot denna slags dialog är det värsta typen av fiende som vi någonsin har skådat.
Mot denna slags dialog, med all frustration, alla varningar, alla möjligheter, all korruption, alla paragrafer och verser osv. står fredens fiende, som är religiös fundamentalism.
(Applåder) Mellanöstern är nyckeln till stabilitet i världen.
Kommer stabiliteten i världen att härröra från den suveräna delen av före detta Sovjetunionen?
Kommer den att härröra från Europa, genom förhållandet mellan Nordafrika och södra Europa, så småningom hela Europa?
Vad som än händer i vårt lilla hörn av världen - som bara är 23 000 kvadratkilometer stort, mindre än Centralmassivet - kommer det att påverka världens framtid.
Kommer Mellanöstern att bara en mörk koalition av Khomeynimullor i Iran, shiiter i Irak, muslimska brödraskap i Jordan, Hizbollah i Libanon, Hamas i de ockuperade territorierna och islamistiska fundamentalistorganisationer i Nordafrika, eller kommer det att vara en koalition av fred, orienterad mot Europa och den västerländska civilisationen, som består av Egypten som fredens stöttepelare, Jordanien, Palestina som en stat - jag skall komma tillbaka till det alldeles strax - staten Israel, Syrien, Libanon, Turkiet och resten av världen?
Detta är Mellanösterns två alternativ: ett Mellanöstern orienterat mot mörker eller ett Mellanöstern orienterat mot fred.
Vi är båda, trots alla våra meningsskiljaktigheter, fullt engagerade för ett fredligt Mellanöstern för vår egen, våra barns och resten av världens skull.
(Applåder) Det är ett stort personligt privilegium för mig att dela detta mycket viktiga europeiska podium denna morgon med Abu Ala.
Se på denna man.
Han var arkitekten bakom Osloavtalet.
Han är den man som mina barn och hans folks barn är skyldiga så mycket på grund av hans mod, kreativitet, hängivenhet och engagemang att ändra Mellanösterns strategi från en strategi av konflikter till en strategi av dialog, förståelse och erkännande av motparten.
Jag skulle vilja, Abu Ala, säga er vad jag sade till er när ni kom som min gäst till Knesset, när jag träffade er i mitt hem - jag hoppas att jag inte kommer att åsamka er någon politisk skada där hemma genom att nämna dessa saker - och på alla de andra platser där vi har träffats, nämligen att vår generations Mellanöstern är privilegierat att ha en stor man som er som ledare för ert folk.
(Applåder) Jag är mycket glad att få vara här tillsammans med er denna förmiddag.
Efter så många år när vi israeler har känt att Europa inte förstår oss helt och hållet - och vice versa - har jag känslan av att den miljö i vilken vi nu för en dialog är annorlunda.
Att komma till denna kammare efter ert antagande av resolutionen till minne av förintelsen, som först diskuterades i Stockholm och så småningom fick stöd av majoriteten i kammaren; den slags hjälp som ni ger öppet och i hemlighet till behövande judar i krisområden runt om i världen; och naturligtvis ert otvetydiga engagemang för fred, som omfattar olika tolkningar och skolor av tänkande: alla dessa saker gör att jag gläder mig över att vara här denna förmiddag.
När jag får frågan om jag är optimist eller pessimist - ja, självklart är jag optimist, eftersom jag föredrar förhandlingarnas frustration före krigens begravningar.
(Applåder) Ja, det finns frustration, men vi har kommit långt ifrån startpunkten.
Se på historien, se på skriften på väggen.
1948 låg sju arabiska parter i krig med den nya staten Israel.
1967 var det bara tre av de sju - Egypten, Jordanien och Syrien - som kämpade emot oss.
1973 hade vi bara två av de tre - Syrien och Egypten - emot oss.
Nu, 25 år senare, har vi fred med Egypten och är mycket nära fred med Syrien.
Man säger i dag att solen går upp över Syrien.
Palestinierna kämpade inte emot oss som nation 1948 eller deltog i kampen emot oss som krigförande makt 1963, men plötsligt - och otroligt nog - befinner vi oss nu mitt uppe i förhandlingar.
Tack gode Gud att vi är där!
Om jag hade sagt er för tio år sedan, före Gulfkriget, att år 2000 Palestinska lagstiftningsrådets talesman skulle debattera med Israeliska Knessets talman inför Europaparlamentet, skulle ni ha sagt att det aldrig kommer att hända.
Och om jag för fem år sedan hade sagt er att Förenta staternas president skulle fira julen år 2000 i Betlehem, tillsammans med de palestinska myndigheternas ordförande, Yasser Arafat, som skulle flyga dit i en palestinsk helikopter och att de båda skulle skyddas av tusentals beväpnade palestinier?
Och om jag hade sagt att allt detta skulle ske bara 300 meter från Jerusalems södra delar?
Ni skulle ha sagt mig att jag fantiserade och att det aldrig kommer att hända.
Men det kommer att hända.
Och när vi möts här igen om fem eller tio år, kommer alla de hinder som i dag ter sig som avgrunder som vi omöjligt kan komma över att ligga bakom oss.
Och detta kommer att ske på grund av detta slags partnerskap och därför att vårt folk och deras folk i Mellanöstern förstår i vilken riktning den moderna världen går.
Den går i riktning mot erkännande, försoning och förlåtelse av det förflutna, oavsett hur det förflutna har varit.
Dagens förhandlingar, svåra som de är, är mycket bra förhandlingar.
Situationen är inte enkel, och den är långt ifrån att lösas, men världen har icke desto mindre förändrats.
Vi kommer alla från den politiska arenan, och ni vet lika väl som jag att det i politiken inte finns någonting som heter bra val av tidpunkt.
När man tar upp en fråga och ingenting händer, säger folk " Varför ta upp den nu, när ingen bryr sig om den? "
Mitt i en kris säger de " Varför ta upp frågan mitt i en kris?
Vänta tills krisen är över. "
Och när den väl är över, säger alla " Krisen är över - vem bryr sig om den? "
Tiden är aldrig den rätta för att göra någonting.
Mellanöstern har inte varit något undantag.
Det har alltid funnits en ursäkt för att inte ta upp en fråga.
Under lång tid var omständigheterna och den politiska miljön i stort sett omöjliga.
Nu är världen plötsligt inte en bipolär värld, och Mellanöstern slits inte sönder av Sovjetblocket och Västblocket.
Vi är mer eller mindre ensamma i våra samtal med varandra.
Plötsligt skall retoriken förbytas i pragmatiska lösningar.
En värld av pragmatiska lösningar är ingen enkel värld.
För, Abu Ala, ja, den internationella rätten är mycket viktig.
Människor som lever i nationernas familj lever efter lagen.
Om de inte gjorde det, skulle vi leva i en vildmark, en öken, kaos.
Många av oss - och jag känner inte er alla, men jag känner några av er - har djupgående värderingssystem, som är minst lika djupgående som vårt engagemang för lag och förståelse och humanitet.
Mitt är min religiösa tro.
Ja, jag vet att det är en oxymoron.
Jag är en rationell individ som tror på Gud; fråga mig inte hur.
Men detta är vad jag har försökt göra, i mitt engagemang för denna region av världen, för den monoteistiska idén, för dialogen mellan religioner, allt på grund av att grundaren av min nation, Abraham, som jag har fått mitt namn efter, någon gång för länge sedan införde föreställningen att det finns en Gud.
Gudskelov, denna ende Gud företräds i dag av fem partier i vårt Knesset, men det är en annan historia.
Därför måste vi, när vi söker efter praktiska politiska lösningar, förstå att det rör sig om lösningar på historiska problem och människors tro och övertygelser.
Det räcker inte med att säga politiskt att det fungerar, när vi inte har förberett den andliga bakgrunden för erkännande av kompromisserna.
Vad menar jag?
I praktiken har vi aldrig varit så nära varandra, men vad vet vi om ikonerna, symbolerna, sakerna som har funnits där under så många år?
Abu Ala måste åka hem, Yasser Arafat måste åka hem och säga " Jag har löst flyktingproblemet ", och Ehud Barak måste åka hem och säga " Ja, flyktingproblemet har lösts, men inte inom staten Israels erkända internationella gränser ".
Yasser Arafat måste åka hem och säga " Jag har löst problemet med Jerusalem, och vi har fullständig närvaro och fullständig överhöghet över Jerusalem ".
Men å andra sidan kan ingen bemyndiga Ehud Barak att kompromissa om kung Davids huvudstad.
Hur kan han åka hem?
Således är problemen inte bara politiska utan även psykologiska.
Jag skulle vilja säga några ord om vår syn på Jerusalem.
Jag föddes där, jag studerade där, mina barn är där, jag bor nästan där.
Jag känner till och respekterar alla de olika trosbekännelser och övertygelser som finns i Jerusalem.
Jag skulle vara den siste personen i världen att förringa eller ignorera Jerusalems helighet för människor av andra övertygelser.
Staden är deras i lika hög grad som den är min.
Jag kommer till mitt sista andetag att försvara deras rättighet att utöva sin religion.
Jag kommer att försvara alla dessa människors alla rättigheter att utöva sin religion i Jerusalem i lika hög grad, men jag kräver också att andra visar minst lika stor respekt för Jerusalems helighet för de miljontals judar som har dött och bett och väntat genom 3 000 år av judisk historia.
En fredsformel måste vara grundad på respekt för det heliga.
Jag accepterar era övertygelser, var vänliga att acceptera mina.
Det går bortanför politik eller lagar, det är någonting djupare, någonting andligt.
Bara denna ömsesidiga respekt kan göra det möjligt för oss alla att leva som vanliga, rättskaffens medborgare i Guds stad på jorden.
Jag ber er, Abu Ala, min vän, att när ni åker tillbaka till ert folk säga dem att Jerusalem är heligt för muslimer och att Jerusalem är heligt för kristna, men att det inte är mindre heligt för judar.
Vi måste nå en politisk kompromiss, men också en religiös kompromiss.
(Applåder) Jag har en känsla av att utmaningen med Jerusalem är den största politiska utmaning som någonsin har bevittnats.
Jag hörde i dag det kanske första officiella uttalandet någonsin från en mycket högt uppsatt palestinsk delegat som antydde att det finns en möjlighet att Jerusalem inte kommer att vara den palestinska statens huvudstad.
Det var ett mycket intressant yttrande, som en reträttståndpunkt, förstår jag, och det är någonting som måste undersökas.
Den nyligen avlidne kung Hussein, vars engagemang för freden i regionen ingen skulle kunna betvivla, kom med en vacker idé.
Han sade att problemet med överhögheten över Jerusalem i stort sett är olösligt; varför inte ge överhögheten över Guds stad tillbaka till Gud?
De praktiska lösningarna kommer vi att finna oss emellan.
Kung Husseins idé presenterades för alla våra ledare, och jag är glad att kunna säga att parterna inte har förkastat idén.
Låt oss utforska den.
Vi har ett mål.
Vi är på väg någonstans.
Jag vill inte att freden i Mellanöstern skall vara en vinna-förlora-situation.
Inte heller vill jag att jag vinner och han förlorar.
Jag vill inte att han vinner och jag förlorar.
Jag vill att det skall vara en vinna-vinna-situation för oss båda.
Jag skulle vilja att en palestinsk stat utropas på grundval av förståelse och ömsesidigt erkännande och samtycke mellan de två sidorna, med Israel som första land i världssamfundet att erkänna denna stat.
Det var vad jag ville under många år, innan det blev den officiella hållningen - inte hållningen, den officiella stämningen - i mitt land.
Jag har inga problem med den palestinska staten eller Abu Ala.
Tvärtom, så snart det finns en palestinsk stat, kommer dialogen mellan oss att vara en dialog mellan jämlikar.
Frågor som vi inte löser nu, kan vi ta itu med senare och fortsätta dialogen mellan oss.
Jag vet att många av frågorna löstes i Camp David, men det finns andra frågor som jag hoppas att vi kan lösa.
Du tar upp frågan om flyktingar.
Det är inte en ensidig fråga.
Min mor var en flykting från Hebron.
Hon föddes för omkring 80 år sedan i Hebron, och jag är en hebronit (vilket inte är en komplimang i Mellanöstern; det betyder en mycket envis och enkelspårig person).
Miljoner judar kom från muslimska länder 1948, 1949, 1950 och fram till 1960-talet, och det finns problem.
Men jag skall kompromissa med min dröm, eftersom mitt land tillkommer mig från det bibliska löftet och ert land tillkommer er från ett religiöst engagemang och en nationell närvaro i det heliga landet Israel.
Er första territoriella kompromiss gäller era drömmar, och min första territoriella kompromiss gäller mina drömmar om insikten att var och en som hävdar att Stor-Israel är hans, inte kan vara Abu Alas partner, och att var och en som hävdar att Storpalestina är hans, inte kan vara en partner till Abraham Burg.
Bara om ni och jag kompromissar med våra drömmar, kan vi nå en kompromiss mellan våra två nationer, och om vi gör denna emotionella kompromiss, kommer alla andra att följa efter i sinom tid.
Jag skulle vilja avsluta med att tala om framtiden.
I går var vi fiender, i dag är vi (nästan) vänner och i morgon kommer vi att vara partner.
Personligen beundrar jag honom naturligtvis, även om han inte beundrar mig, och det med rätta, men vi två kan spela en roll i regionen.
Vi behöver emellertid hjälp och stöd från resten av världen.
I dag tar Europa och övriga världen itu med den globala ekonomins lokala följder, gapet mellan dem som har och dem som inte har minskar, möjligheter skapas för dem som inte har.
Israel har en relativt god ekonomi.
Palestinierna har ännu inte haft chansen att utveckla en egen oberoende ekonomi.
Vi skulle vilja se Europa och övriga världen hjälpa oss båda att förbättra ekonomin i regionen, så att en balans uppnås mellan de två ekonomierna.
Det skulle förebygga frustration i förhållandet mellan de två staterna, och de enskilda människorna i de två samhällena skulle inte misströsta och ta sin tillflykt till religiös fundamentalism.
Jag tror att det är ett avgörande strategiskt behov i regionen i dag.
Ett sista ord om varför jag är optimist.
När jag kommer härifrån, från Strasbourg, måste jag tala om för mitt folk hur det var; jag skall tala om för er hur det var.
För elva år sedan satt jag och min äldsta son, som då var mycket ung, fast i en trafikstockning i Jerusalem på grund av att det fanns en bomb någonstans.
Man talade om det på nyheterna, och min son, som var mycket ung vid denna tidpunkt och följaktligen inte hade någon respekt för sin far, vände sig mot mig och frågade " Pappa, är det de här människorna som du vill sluta fred med? ", för jag var på den tiden en av ledarna för " Fred nu " -rörelsen i Israel.
Jag blev mållös, för hur förklarar man dessa invecklade saker för en sju- eller åttaårig pojke?
Min far, som vid denna tidpunkt var 80 år gammal, satt i baksätet.
Under hans 40 år som ledamot i Knesset tjänstgjorde han i varje kabinett i Israel, och han ledde den israelisk-egyptiska grupp som förhandlade fram självstyre för palestinierna.
Min far var född i Dresden och förlorade hela sin familj i förintelsen.
Han sade till min son: " Lyssna, sonson, när jag flydde ifrån Tyskland för fyrtio år sedan, hatade jag dem.
Jag kunde aldrig tro att jag någonsin skulle återvända dit.
Jag kunde inte tro att jag någonsin skulle förlåta dem, men nu har jag förlåtit dem.
Tyskland är annorlunda i dag, människorna är annorlunda, från Tyskland kommer ett kraftfullt budskap om självrannsakan, botgöring för det förflutna och bättring inför framtiden. "
Därefter sade han till honom: " Om detta kan hända mellan oss och vår värsta fiende, finns det ingen anledning i världen till varför det inte skulle kunna hända mellan er och palestinierna under din generation, för rivaliteten är inte så djupgående. "
Min far gick bort förra året, men hans visdom är nästan profetisk, jag bär den med mig varje dag, och jag tror att fred kommer att uppnås, inte under min sons generation, utan under min och Abu Alas generation: en varaktig, stabil och bra fred som förbättrar världen.
(Livliga och ihållande applåder)
