# ID: svediakorp-gov403550
# author: Ahmed Qurie (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,648
# sentences: 118
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Nicole Fontaine, Europaparlamentets talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter, mina damer och herrar!
Tillåt mig till att börja med att uttrycka min stora tillfredsställelse när det gäller dialogen vi hade i förmiddags om fredsprocessen och om det stora europeiska intresset för att denna process skall bli framgångsrik och åstadkomma ett fördelaktigt klimat för att skapa denna fred.
Tillåt mig också att uttrycka min stora tillfredsställelse över att i denna kammare se ett mycket stort antal högt uppsatta personer bland de europeiska ledarna som arbetat och fortsätter att arbeta seriöst för att finna en lösning på problemet i Mellanöstern.
Det är en stor ära för mig att som ordförande i Palestinska lagstiftningsrådet besvara er inbjudan till detta viktiga möte med de valda företrädarna för folken i Europeiska unionen.
Jag har nöjet att i dag vända mig till er och samtidigt vid min sida ha Abraham Burg, talman i Knesset, det nationella israeliska parlamentet, för att ärligt, tydligt och öppet berätta för er om våra förhoppningar, våra drömmar, vår smärta, våra lidanden och de svårigheter vi möter i denna avgörande period som fredsprocessen i Mellanöstern nu befinner sig i.
Vi hoppas att vi skall kunna gå in i detta århundrades första år genom att ha förberett vår region för en ny era, en era utan kamp, utan dödande krig, utan våld och terrorism och i stället med ert bistånd, som vi vill behålla och utveckla, skapa ett fördelaktigt utrymme för freden och samexistensen mellan folken i ett område som länge lidit av fruktansvärda blodiga strider och vapnens dödande språk.
Er stora erfarenhet kommer att vara till mycket stor nytta.
Fru talman!
Tillåt mig att med stor aktning erinra om ert besök i Palestina och vårt lagstiftningsråd.
Tillåt mig erinra om era lovvärda ansträngningar för att stödja oss och stödja den demokratiska uppbyggnad som genomförs av lagstiftningsrådet i vårt land å ena sidan, samt ert stöd till fredsprocessen å andra sidan, och inbjudan till herr Burg och mig själv i syfte att upprätta en dialog med er.
Jag har nöjet att meddela er att jag arbetat tillsammans med herr Burg och gjort blygsamma men ihärdiga ansträngningar för att förstärka grunden till ett parlamentariskt samarbete mellan våra två instanser och för att göra alla ansträngningar som är möjliga för att konsolidera och göra fredsprocessen framgångsrik.
Jag är djupt övertygad om att svårigheterna, oavsett hur stora de är, inte skall vare sig besegra drömmarna och ambitionerna som våra folk har, eller grusa förhoppningarna om att få leva i fred och säkerhet.
Vi lovar er att fortsätta våra ansträngningar tack vare de folkliga grunder vi företräder och tack vare ert stöd.
Fru talman!
Palestinas mark har under hela historiska perioder upplevt fantastiska former av mänsklig samexistens och religiös tolerans mellan olika gemenskaper och religioner.
Palestina har också mött broderlig samexistens mellan tre monoteistiska religioner som uttryckts genom de religiösa friheterna, respekten för tron och utövandet av religionerna.
Palestina är därför platsen för profeterna som uppmanade till fred, och har upplevt heliga budskap till hela mänskligheten: islam, kristendomen och judendomen.
Den heliga marken och dess omgivningar som välsignats av Gud borde vara tillräckligt stora för att kunna hysa alla monoteistiska religioner och vara en plats för kärlek och fred.
Trots denna heliga välsignelse har denna mark upplevt en rad konflikter genom historien.
1900-talet, med katastrofen som drabbade det judiska folket i Europa, har också varit vittne till den katastrof som drabbade de palestinska folket i dess land när alla började eftersträva en lösning på det judiska problemet i Europa på palestinsk mark.
1947 föreslog FN en plan för att dela Palestina i två stater: den judiska staten i den största delen av Palestina och en arabisk stat i ett mindre område.
Den judiska staten proklamerades den 15 maj 1948 och erkändes genast av västländerna och i spetsen för dem stod de europeiska länderna och Förenta staterna som gav denna stat nödvändigt stöd, medan det palestinska folket fortsatte att uthärda alla former av lidande, emigration och tvångsförflyttning och berövades sitt land, sin identitet och sin stat.
Denna situation beredde till stor del vägen för våldet och krigen.
Fru talman, mina damer och herrar!
Konflikterna och krigen i vårt område har orsakat förstörelse, bedrövelse och stora förluster såväl mänskligt som materiellt.
Under hela andra hälften av 1900-talet har området upplevt ett rad krig och en mängd konflikter som överallt lett till död och bedrövelse och reducerat ekonomierna i området till krigsekonomier, vilket påverkat utvecklingen i en rad länder och orsakat en vetenskaplig och kulturell eftersläpning i andra.
Vårt palestinska folk är det som drabbats hårdast i området.
Det har betalat det högsta priset, såväl politiskt som ekonomiskt och socialt.
Efter de stora svårigheterna med anledning av Israels isolering i förhållande till sina grannländer, det permanenta beredskapsläget knutet till krigsläget i området och det stora lidandet för det palestinska folket som stannat på sin mark, flytt till utlandet eller till lägren, var det nödvändigt att ta initiativ till att eftersträva en annan lösning än krig och dödande konflikter.
Freden blev på så sätt den enda lösning som motsvarade förhoppningarna om stabilitet och utveckling för folken i området, för att kunna leva i fred och säkerhet.
Men för att denna fred skall kunna bli permanent och fullständig måste den vara rättvis.
Fredsprocessen inleddes i Madrid 1991.
Vi har deltagit i denna process utifrån vår uppriktiga strävan efter att uppnå en rättvis och fullständig fred i området i allmänhet, och mellan Palestina och Israel i synnerhet.
Denna process bygger på resolutionerna 242 och 338 från FN: s säkerhetsråd, som fastställer att det är absolut oacceptabelt att förvärva annans mark genom tvång.
Den bygger även på strävan efter en rättvis lösning på flyktingproblemet och principen om mark i utbyte mot fred.
Genom att godta dessa resolutioner accepterade vi att nöja oss med endast 23 procent av det historiska Palestinas historia och det är en stor eftergift, det upprepar jag, den stora eftergift som Israels politiska ledning vägrar att godta i förhandlingarna om den definitiva ställningen, under förevändningen att den palestinska parten skulle vara oförsonlig och sakna flexibilitet.
I enlighet med dessa principer har vi inlett fredsprocessen övertygade om att det är nödvändigt att sätta stopp för ett långt blodigt kapitel för att uppnå den rättvisa fred vi så gärna vill ha, efter en lång period av fientlighet och smärtsamma och förödande konflikter.
Vi hade då som prioritet att återuppliva hoppet som länge saknats eller varit dolt, genom att förbereda miljön och det politiska och ekonomiska klimatet i området för att upprätta förbindelser för utveckling och ekonomiskt och regionalt samarbete, som gör det möjligt att dra till sig investeringar och projekt till vårt område som är utmattat av konflikter och som blöder på grund av de omåttliga kostnaderna för krigen.
Förhandlingarna i Washington och de som samtidigt hölls i Oslo ledde till ett avtal om en principförklaring som undertecknades i Oslo.
PLO utbytte med den israeliska regeringen dokument om ömsesidigt erkännande, vilket enligt min mening var den viktigaste etappen i historien om den arabisk-israeliska konflikten i allmänhet, och den palestinsk-israeliska i synnerhet.
Fru talman, mina damer och herrar!
Avtalet om principförklaringen för övergångsperioden och för förhandlingarna om den definitiva ställningen utarbetades utifrån en bestämd filosofi och tydliga politiska principer, särskilt resolutionerna 242 och 338 från säkerhetsrådet, och deras genomförande, mark i utbyte mot fred och en tidsplan för förhandlingarna om den definitiva ställningen.
Vi kom även överens om att fullborda etapperna med en successiv lösning som börjar med tillbakadragande av de israeliska trupperna från Västbanken och Gazaremsan, samtidigt som makt och civila och säkerhetsmässiga befogenheter successivt överförs till den palestinska myndigheten.
Under denna etapp kommer president- och parlamentsval att äga rum på Västbanken, Gazaremsan och den arabiska staden Jerusalem, Al-Qods.
Det antogs att denna period skulle avslutas med överföring av all mark på Västbanken och Gazaremsan till den palestinska myndigheten, med undantag av frågorna om förhandling om den definitiva ställningen som är: Jerusalem (Al-Qods), bosättningarna, gränserna, flyktingarna, förbindelserna med andra aktörer och det som sedan lagts till, nämligen vattnet.
Det skulle åtföljas av ett successivt införande av en palestinsk enhet med verkställande, lagstiftande och rättsliga organ.
Allt detta skulle genomföras inom mindre än 5 år, fram till den 4 maj 1999, och krönas med att en oberoende palestinsk stat inrättades.
Vi godtog dessa avtal och respekterade deras genomförande men vi stötte tyvärr på allvarliga svårigheter, i form av permanenta försök att bryta avtalen och avstå från det som beslutats, och en brist på respekt för genomförandet av den planerade tidsplanen, särskilt den tredje omstruktureringen, tillbakadragandet från de ockuperade områdena och frigivandet av alla fångar och fängslade, vilket skulle ske före den tillfälliga periodens utgång.
Ett stort antal punkter i övergången har därför ännu inte genomförts, trots den långa tidsperiod som förflutit, vilket ökat lidandet för det palestinska folket och äventyrat hela fredsprocessen.
Fru talman!
Mina damer och herrar!
Jag tillhör en generation som upplevt fem fruktansvärda krig som orsakat tiotusentals oskyldiga offers död och framkallat förflyttning av miljontals människor långt från deras hem och tillhörigheter.
Samtidigt tillhörde jag den generation av den palestinska politiska ledningen som var medveten om värderingarna i den nationella kampen, utan att för den skull förlora förmågan till en stor dos mod, klokhet och objektivitet, och kunna eftersträva en permanent och global lösning som gör det möjligt att få ett definitivt slut på de förödande krigen och den blodiga kampen.
Jag har haft tillfälle att leda förhandlingarna med den israeliska regeringen under de senaste åtta åren, alltsedan de första förhandlingarna i Oslo till och med förhandlingarna i Stockholm som förberedde toppmötet i Camp David nyligen, via de andra förhandlingarna i Oslo, de ekonomiska förhandlingarna i Paris och förhandlingarna som förberedde Wye River-avtalet.
Jag har ofta sagt hur stolt jag är över vad jag åstadkommit tillsammans med mina kolleger, byggarna av den palestinska freden, under ledning av president Arafat, vår kloka och modiga ledare, som tror på fredsfrågan och dess oundvikliga framgång, oavsett svårigheterna och det svaga skenet av hopp.
Vi inledde för flera månader sedan förhandlingarna för att fastställa den definitiva ställningen, innan Israel ens hade avslutat sina åtaganden beträffande den mellanliggande perioden.
Jag vill emellertid inför er uttrycka min känsla av sorg och bitterhet, eftersom den israeliska regeringen inte har hållit sina åtaganden för den mellanliggande perioden och eftersom vi hittills inte lyckats sluta ett permanent avtal.
Jag känner dessutom stor sorg och smärta över att toppmötet i Camp David inte ledde till något positivt resultat, särskilt som det ägde rum efter åtta månaders utmattande förhandlingar i området, men även i Stockholm, i Sverige, och i Washington, och efter de avsevärda ansträngningarna som gjorts av president Clinton och hans medarbetare.
Jag känner mig tvingad att berätta om förhandlingarna vid toppmötet i Camp David och de ståndpunkter som låg till grund för dem.
Vi hade kommit överens med den israeliska parten om ett antal allmänna principer, nämligen följande: för det första bygger dessa förhandlingar på resolutionerna 242 och 338 från säkerhetsrådet och villkoren för dessa, för det andra ligger nyckeln till lösningen i avtalet om flera grundläggande frågor: Jerusalem (Al-Qods), flyktingarna, territorierna, gränserna och säkerheten.
För det tredje har vi kommit överens om att inte skjuta upp lösningen på en grundläggande fråga - om avtalet inte omfattar alla frågor blir det ingen lösning.
För det fjärde skall avtalet för var och en av de viktiga frågorna, antingen ramavtalet eller det permanenta avtalet, innehålla dessa tre viktiga principer: för det första erkännandet av principen, för det andra erkännandet av mekanismerna och för det tredje ett avtal om perioden för verkställande.
Vi har även kommit överens om att det är nödvändigt att erhålla internationella garantier för verkställandet och en internationell mekanism för skiljeförfarande om det uppstår meningsskiljaktigheter.
Ståndpunkterna: vilka har våra ståndpunkter varit?
Även om de båda parterna, Palestina och Israel, gjort avsevärda ansträngningar för att deras ståndpunkter skall närma sig varandra, vare sig det är under förhandlingarna eller vid toppmötet i Camp David, beklagar jag att behöva säga att klyftan kvarstår, och att det krävs stora ansträngningar för att överbrygga den.
När det gäller frågan om Jerusalem skall jag kort säga att den palestinska ståndpunkten bygger på det faktum att Jerusalem är en del av de palestinska territorierna som ockuperades 1967, och man bör tillämpa samma sak på Jerusalem som man gör på övriga palestinska territorier.
Israel måste erkänna Palestinas suveränitet över Jerusalem och vi är i utbyte beredda att diskutera alla israeliska frågor när det gäller staden, vare sig det gäller Jerusalem som en öppen stad, eller religionsfriheten och den fria rörligheten i Jerusalem eller varje annan israelisk fråga.
Men den israeliska ståndpunkten fortsätter att röra sig kring följande punkt: ett enat Jerusalem är staten Israels huvudstad, och detta trots alla förslag som lagts fram.
Jag tar tillfället i akt för att här ifrån Europaparlamentets talarstol säga att även om vi palestinier inte uppnår ett avtal om Jerusalemfrågan, förklarar jag att vi är överens om att Jerusalem, i sina två delar, den västra och den östra, blir ett enat Jerusalem, ett internationellt Jerusalem, för att staden inte längre enbart skall vara huvudstaden för Israel och Palestina, utan hela världens huvudstad.
Som ni vet har FN och dess säkerhetsråd använt resolution 181 för att göra denna heliga stad till en stad för tre monoteistiska religioner, staden för dem som tror på en enda Gud, och har beslutat att Jerusalem skulle vara en internationell stad så att den blir en stad för världens alla folk.
Jag skulle dessutom vilja säga att om avståndet mellan oss är stort så gäller det just Jerusalem.
När det gäller frågan om flyktingarna anser vi, och jag tror att ni håller med, att alla människor har rätt att återvända till sitt hem och sina tillhörigheter.
Vi anser därför att alla lösningar till att börja med måste gå via det faktum att Israel tar sitt juridiska, moraliska och politiska ansvar för uppkomsten av problemet med flyktingarna.
Annars kommer alla lösningar att vara stympade eller ofullständiga.
Den palestinska ståndpunkten bygger i detta sammanhang på de internationella resolutionerna om de palestinska flyktingarnas rättigheter att återvända till sina hem och sina tillhörigheter, och deras rätt till ersättning, i enlighet med resolution 194 från FN: s generalförsamling, och på fastställandet av de mekanismer som uppnåtts efter avtal som gör det möjligt att utöva sina rättigheter vid återkomsten.
Den israeliska ståndpunkten skilde sig från den grundläggande frågan och man vägrade att tala om principen för återvändande eller ersatte den med förslag till lösningar som gällde humanitära operationer som begränsade sig till vissa familjer eller som talade om att inrätta en internationell ersättningsfond som Israel skulle delta i, enligt överenskommelse med andra stater.
Med tanke på meningsskiljaktigheterna återstår klyftan när det gäller denna fråga och den kunde inte lösas vid toppmötet i Camp David, eller efter det.
När det gäller frågan om territorier, gränser och säkerhet är vår ståndpunkt den som bekräftas av resolutionerna från den internationella legitimiteten, och bygger på att det är oacceptabelt att med tvång ockupera någon annans mark.
Dessa resolutioner kräver samtidigt att de israeliska ockupationsstyrkorna skall dra sig tillbaka från palestinskt territorium som ockuperades vid kriget i juni 1967, och att gränsen från den 4 juni som gällde innan stridigheterna inleddes skall respekteras.
Det gäller Egypten, Jordanien och Libanon.
Frågan har också nu tagits upp när det gäller Syrien.
Vi har även visat att vi är beredda att acceptera mindre förändringar när det gäller gränserna, som dikteras av ett gemensamt intresse, under förutsättning att de är ömsesidiga, när det gäller värde och yta, och samtidigt insistera på de internationella resolutionerna som fastställer att de israeliska bosättningarna på palestinsk mark är olagliga.
Vi har också sagt att vi vill samarbeta och samverka med israelerna för att acceptera närvaron av internationella styrkor vid gränserna, i syfte att bevara freden och säkerheten, medan den israeliska ståndpunkten å andra sidan följer principen med annektering.
Israel vill annektera tre stora bosättningar norr om Västbanken, liksom bosättningarna i Jerusalem och dess omgivningar, söder om och i Jordandalen, utöver andra territorier som hamnar under israelisk kontroll och detta under en begränsad period, vilket raserar Västbanken och i slutändan placerar den under israelisk kontroll.
Och apropå säkerheten skulle Israel vilja behålla sina styrkor i Jordandalen, vid gränsen och övergångarna.
Detta har också bidragit till att avståndet och klyftan mellan de två parterna ökat i frågan.
Jag vänder mig till min vän och kollega Abraham Burg, för att säga till honom att Israel inrättats på grundval av en resolution från FN: s säkerhetsråd och inte på grundval av ett bud i Toran.
Utan respekt för den internationella legitimiteten kommer det internationella samfundet att lida av bristen på en lösning av konflikten i Mellanöstern.
Mina damer och herrar!
En förkrossande majoritet länder, liksom Europeiska unionen, har erkänt de internationella resolutionerna som den palestinska ståndpunkten bygger på.
Ni kan utan tvivel konstatera att de palestinska kraven för att uppnå en rättvis och hållbar lösning inte är vare sig extremistiska eller omedgörliga, vilket man gärna påstått.
Det handlar snarare om flexibla ståndpunkter.
Det vi kräver och försvarar utgör ett minimum för att erkänna de palestinska nationella rättigheterna som formulerats och konsoliderats av internationella resolutioner.
Vi kräver inte att man skall överskrida dessa krav, men vi hoppas att de ärliga människorna här i världen inte heller skall avstå från det.
Det var bilden under och efter Camp David.
Klyftan kvarstår, avståndet kvarstår, men vi lovar er att fortsätta processen trots alla svårigheter.
Freden förblir ändå vår strategi och vi arbetar för att genomföra den.
Vi vill emellertid ha en rättvis fred som vi kan försvara och bevara, en hållbar fred för våra barn, våra barnbarn och de kommande generationerna.
När vi nu befinner oss i talarstolen i Europaparlamentet och delger er våra problem och våra framtidsutsikter kan vi bara uttrycka vår stora uppskattning över samarbetet i Medelhavsområdet som börjar bekräftas tack vare konsolideringen av förbindelserna inom det ekonomiska, sociala, politiska, kulturella och parlamentariska området i syfte att tillvarata folkens intressen i detta område.
Vi betraktar detta samarbete, som åtnjuter ert stöd, som en av de viktigaste pelarna för freden, stabiliteten och framgången.
Vi har också nöjet att uttrycka vår uppskattning över Europas politiska och ekonomiska stöd till fredsprojektet i området i allmänhet och till vårt palestinska folk i synnerhet, samt vår uppskattning över Europas tilltagande roll för att konsolidera världsfreden och för att föra processen framåt i vårt område och i världen.
Vi önskar verkligen att Europa skall få en större roll, en oberoende och effektiv roll, som är neutral och objektiv.
Vi erinrar med stor uppskattning om ståndpunkten från länderna i Europeiska unionen vid Berlinförklaringen i mars 1999.
Europa har alltid haft en viktig roll att spela i världen.
Dess roll är välkommen i fredsprocessen i Mellanöstern.
Det enade Europa, som övergivit sitt arv med koloniseringen, uppmanas att spela en roll som överensstämmer med dess kulturella tradition, som hänvisar till principerna om frihet, frigörelse och mänskliga rättigheter i ett fritt och oberoende land.
Fru talman!
Sammanfattningsvis vänder jag mig här från talarstolen i Europaparlamentet till Abraham Burg och via honom till ledamöterna i Knesset, liksom till det israeliska folket och den israeliska regeringen för att säga att det är ett ovanligt lämpligt tillfälle för freden, därför får man inte förlora det, och att fredens tribut är inte hög.
Låt oss därför betala!
Det handlar om rättigheter, rättvisa, berättigande och internationell rätt.
Från talarstolen vänder jag mig också till Nicole Fontaine, Europaparlamentets talman, och jag vänder mig också till er alla och via er till Europas folk och regeringar, för att be er att bidra till att freden kan uppnås och att grunderna för rättigheter, rättvisa, berättigande och internationell rätt kan efterlevas.
Det är först då som ni kan bedöma situationen.
Härifrån talarstolen vänder jag mig även till vårt folk, vårt palestinska folk för att säga att freden är den stora kamp som väntar oss.
Låt oss därför vara tålmodiga så att vi lyckas.
Jag är övertygad om att med hjälp från er kommer vi att lyckas.
Jag tackar er alla och framför hälsningar från president Yasser Arafat, det palestinska kommandot och mina kolleger, ledamöterna i Palestinska lagstiftningsrådet, och vi hoppas på er fortsatta medverkan och stöd.
(Livliga och ihållande applåder)
