# ID: svediakorp-gov403393
# author: Gillot (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,510
# sentences: 64
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter, mina damer och herrar kommissionärer!
Jag skall försöka följa er rekommendation och verkligen tala om aids.
Som ni vet berör den omfattande aidsepidemin för närvarande 33,6 miljoner personer, varav merparten lever i utvecklingsländer.
Under 1999 anmälde FN-AIDS 5,6 miljoner av dessa nya fall och 2,6 miljoner dödsfall, varav 50 procent var kvinnor.
Denna epidemi har redan reducerat till intet den kunskap som under trettio år förvärvats när det gäller utvecklingsstöd till de mest drabbade länderna.
Afrika undergår de mest dramatiska konsekvenserna av detta.
Den afrikanska kontinenten hade äntligen chefer och experter som den led så stor brist på i samband med oberoendet.
Men dessa vuxna, utbildade, aktiva betalade ett högt pris till sjukdomen.
Vi kan inte bortse från den enorma förlusten i mänskliga investeringar som denna första generation offer utgör, en förlust som ytterligare förvärrar den personliga katastrof som de sjuka och deras familjer upplever.
Låt oss inte heller glömma de fattigaste och de minst bemedlade som är ännu mer uteslutna från vård.
Ingen kan glömma vittnesmålet från domaren Edwin Cameron, vit, homosexuell, hiv-smittad och ämbetsman vid högsta domstolen i Sydafrika: det var på det sättet som han modigt presenterade sig när den internationella kongressen om aids inleddes i Durban i juli i år.
Endast hans sociala ställning och inkomst gör det möjligt för honom att få tillgång till vård som tyvärr är ouppnåelig för de flesta av hans landsmän.
Hans bekännelse illustrerar den afrikanska orättvisan.
Sedan ett tiotal år har Afrika modigt engagerat sig i en svår process med strukturreformer och strukturanpassningar.
Medan epidemin allvarligt belastar vårdsystemet blir det också ännu svårare att modernisera hälsovården.
När man försöker inrätta finansieringssätt som garanterar att tjänsterna upprätthålls och förbättras förefaller bördan med aids orimlig för de samhällen som redan drabbats hårt på grund av den ekonomiska krisen, den försenade utvecklingen, bristen på sanitär utrustning och avsaknaden av ett system för kollektivt omhändertagande av den sociala tryggheten.
Frågan om hiv som skyldig till aids står därför i centrum för en hållbar utveckling.
Den decimerar samhällen, hotar kommande generationer och skadar den ekonomiska utvecklingen.
Denna fråga betraktas hädanefter som ett ämne av största vikt av medlemmarna i FN: s säkerhetsråd.
Även utanför Afrika är denna omfattande epidemi världsomspännande.
35 miljoner människor lever med viruset men färre än 500 000 har tillgång till antiretroviral behandling.
Man måste konstatera att även på detta plan har gapet blivit större mellan rika och fattiga länder.
De olika möjligheterna när det gäller tillgång till behandling, som i sig är oacceptabla, är i dag desto mer upprörande när informationen rör sig så snabbt över hela världen.
Alla vet i dag att dessa behandlingar finns.
Det är mänskligt, moraliskt och politiskt mer än önskvärt att tillsammans med utvecklingsländerna eftersträva lösningar som är anpassade till deras situation, och tar hänsyn till deras möjligheter, som gör det möjligt för dem att förbättra tillgången till dessa behandlingar, och samtidigt fortsätta samarbetet inom områdena undervisning, hälsa, förebyggande och utbildning av lokal hälsovårdspersonal.
Europeiska unionen blev redan i början av 80-talet medveten om behovet av att konkret hjälpa utvecklingsländerna i kampen mot hiv som orsakar aids, genom att sätta respekten för den drabbade människan i centrum, särskilt de mest sårbara.
Unionen har på så sätt bidragit till inrättandet av åtgärder inom området säkra blodtransfusioner, informationskampanjer, medvetandegörande av ungdomar, inrättande av dokumentations- och informationscentrer samt utbildningsåtgärder och medicinskt-socialt omhändertagande.
Vissa länder, särskilt Frankrike, har också engagerat sig i initiativ som syftar till att underlätta tillgången till behandling.
De första resultaten som erhölls inom ramen för de två programmen för tillgång till medicin, som inrättades redan 1999 i Elfenbenskusten och Marocko inom ramen för fonden för internationell terapeutiskt solidaritet, är uppmuntrande.
Nya program startas för närvarande i Vietnam och i Sydafrika.
Även om de senare endast gäller ett begränsat antal personer, jämfört med behovet som uttrycks i miljoner människor, är vi övertygade om att de bidrar till den internationella mobiliseringen, leder till ökat omhändertagande av partner och främjar utbytet av know-how.
Effekterna märks redan i programmen för förebyggande mor-barn, som inrättats av FN-AIDS och Unicef.
Det internationella sammanhanget utvecklas alltså.
Förenta nationerna och dess kontor, liksom Världsbanken, mobiliserar sig för att förstärka den internationella terapeutiska solidariteten.
Ett viktigt avtal, man skulle till och med kunna kalla det historiskt, har slutits mellan WHO, FN-AIDS och fem läkemedelsföretag.
Detta avtal gör det möjligt att konsekvent sänka priset för medicin som är effektiv när det gäller behandling av aids.
Beslutet nyligen att gratis ställa en anti-retroviral molekyl till förfogande, nevirapin, som är effektiv när det gäller att förebygga överföring av sjukdomen mellan mor och barn, gör intresset för detta avtal trovärdigt, eftersom det bevisar att läkemedelsindustrin utöver annonseffekten verkligen kan agera konkret.
Ett stort antal länder slutligen inser att utvecklingsländernas skuldsättning på ett outhärdligt sätt tynger deras ekonomi och bromsar deras möjligheter att effektivt bekämpa fattigdomen, bl.a. den omfattande epidemin.
Frankrike har fastställt konkreta åtgärder för att avskaffa skulderna, och samtidigt främja utvecklingen och utbildningen när det gäller hälsa.
Dessa initiativ illustrerar en ökad mobilisering bland det internationella samfundet som inte bör dämpas.
Det kan emellertid här endast handla om en första etapp i kampen mot den stora aidsepidemin.
Vid den internationella kongress som ägde rum i juli i år på afrikanskt territorium i Durban, i Afrika, som jag redan nämnt, betonade forskare, yrkesverksamma på hälsoområdet, militanta inom icke-statliga organisationer och politiskt ansvariga enhälligt det brådskande i situationen.
Kontakten med fattiga yrkesverksamma inom hälsovården, den resignerade bedrövelsen hos mödrar till barn som de själva smittat, hälsovårdsmyndigheternas oförmåga att agera och besöket vid ett barnsjukhus övertygade mig, om det nu behövdes, om det stora djup som skapas mellan invånarna i länderna i söder och deras likar som ödet låtit födas i våra trakter.
Nya åtaganden krävs, det är vi övertygade om.
Förstärkningen av det internationella stödet i kampen mot hiv-aids är mycket brådskande.
Inom ramen för de strategier som fastställts på internationell nivå, i partnerskap med de nationella programmen för bekämpning av aids och övriga långivare, är fortfarande samordningen av alla medel på alla nivåer en av de första prioriteringarna för det internationella stödet.
Det är brådskande att förstärka de förebyggande programmen, öka forskningsinsatserna avsedda för utvecklingsländerna och göra det möjligt för alla sjuka att verkligen få tillgång till behandling.
Utöver tillhandahållande av anti-retrovirala läkemedel till rimliga priser för de lokala hälsoenheterna innebär tillgång till behandling en förstärkning av utbildningsåtgärderna, av stödet till strukturer och stöd till sammanslutningar av berörda personer.
Programmen för att förebygga smitta från mor till barn är förvisso fortfarande grundläggande, men vi måste också massivt inrätta projekt för tillgång till behandling av den kroniska infektionen, vem skall annars uppfostra dessa barn som vi lyckats hindra från att bli smittade?
Tillgången till läkemedel skapar socio-ekonomiska, etiska och medicinska komplexa problem, till och med politiska och kulturella problem som vi måste försöka ta oss förbi genom att respektera våra motparter och betrakta dem som samarbetspartner.
Ett viktigt medlingsförfarande måste inrättas mellan långivare, mottagare, läkemedelsindustri och sammanslutningar för att utarbeta operativa bestämmelser för tillgång till behandling.
Flera initiativ har inletts.
För det första kommer kommissionen att hålla ett rundabordssamtal i september om aids, tuberkulos och malaria.
En japansk konferens kommer även att hållas inom ramen för G8 i höst om dessa tre sjukdomar.
Ett förslag till specialsession om aids i FN: s generalförsamling kommer slutligen att äga rum före maj månad 2002.
Ordförandeskapet kommer att stödja initiativ som gör det möjligt att finna hållbara lösningar på problemet med totalt omhändertagande som respekterar sjuka personer, via konkreta projekt och avtal om partnerskap med berörda länder.
Att garantera allas tillgång till kvalitetsvård, information och nödvändiga resurser måste vara målsättningen för Europeiska gemenskapen.
Diskussionen om tillgången till behandling är inte ny.
Det är en svår väg, men den är nödvändig.
Den kan inte lyckas utan att alla deltar: läkemedelsindustrin, bilaterala och multilaterala långivare och berörda länder.
Vi vet numera att endast ett långsiktigt åtagande gör det möjligt att besegra epidemin.
Låt oss vara övertygade om att detta åtagande är desto mer nödvändigt som det skulle vara omoraliskt, farligt för utvecklingen och mänsklighetens framsteg men även riskfyllt för balansen i världen och för freden, om de senaste framstegen, bl.a. när det gäller vård, endast kommer de rikaste länderna till del.
(Applåder)
