# ID: svediakorp-gov403390
# author: Haug (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 821
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr rådsordförande, herr talman, fru kommissionär, kära kolleger!
Som sista talare på denna punkt i föredragningslistan kan jag säkerligen bara säga några få saker och upprepa sådant som redan berörts.
Men ni känner alla till att man bara lär sig något genom att upprepa det.
För det första vill jag tacka rådet för det konstruktiva samarbetet under hela året i alla treparts- och medlingssammanträden.
Därför skall jag nu inte bara tacka det nuvarande ordförandeskapet i rådet, utan också det tidigare, det portugisiska, för att man skapat en totalt sett riktigt vänskaplig atmosfär, trots alla motsatta uppfattningar.
Därför nämner jag nu det mest glädjande först: Jämfört med detta års budget har både kommissionen och rådet - dock bara övergående - i budgetposterna för sysselsättningen totalt sett gjort en minskning med 144 miljoner euro.
Men parlamentet har redan i sina riktlinjer klargjort att frågan om att främja sysselsättningen ligger oss varmt om hjärtat, och att kampen mot arbetslösheten i Europa är en av våra största prioriteringar inom inrikespolitiken.
Denna bestämda vilja, vårt mål, har vi än en gång gett uttryck för i vår resolution av i juli.
Vi har alltid funnit gehör för detta hos rådet, både hos det portugisiska och nu också hos det franska.
Rådet har nu också i medlingsförfarandet inte bara förklarat sig villigt att stödja vårt initiativ att med hjälp av lämpliga instrument skapa sysselsättning för de små och medelstora företagen, utan vi har också kommit överens om att under budgetförfarandet enas om ett belopp i enlighet med nummer 33 i det interinstitutionella avtalet, som vi vill sätta in för att nå vårt mål.
Så långt är allt gott och väl.
Men var kommer problempunkterna?
Var finns meningsskiljaktigheterna med rådet?
Låt mig med tanke på den begränsade tid som står till förfogande för oss alla bara nämna två.
Då har vi till att börja med det sätt på vilket rådet vill finansiera den politik som det finns en principiell enighet om.
Som vi som parlament klargjorde redan förra året anser vi att det är nödvändigt att företa en flerårig revidering av utgiftsområde 4, för att stabilt och säkert kunna garantera behovet av återuppbyggnadsstöd på Balkan.
Rådet avvisar bestämt denna revidering av budgetplanen.
Rådet vill uppenbarligen hellre leva ur hand i mun.
Ingen revidering!
Det är överskriften.
Detta har väl rådet gjort till en princip, ty annars kan man inte förstå varför det envist vägrar att sätta in medlen för kandidatländerna Cypern och Malta i kapitel 7 till anslutningsstrategin.
Logiskt och innehållsmässigt skulle de nämligen höra dit.
Men rådet vill inte ha någon revidering, inte ens om den inte är förknippad med någon finansiell ändring.
Vi som parlament står nu inför ett ytterst svårt beslutsfattande för område 4.
Den andra tungt vägande problempunkten är rådets tendens att i sina budgetbehandlingar alltid bara koncentrera sig på utbetalningarna.
Kommissionsledamoten har också påpekat detta.
Jag vet inte om det är vårt institutionella sinne, eller om det har något att göra med oss personligen, att vi båda i vår kritik har koncentrerat oss på detta.
En ökning av utgifterna för 2001 med endast 3,5 procent i förhållande till siffrorna i den löpande budgeten var rådets förklarade mål.
Resultatet är ett budgetförslag, där förhållandet mellan åtaganden och betalningar inte längre är sunt.
Om man nämligen betraktar detta närmare, kan man konstatera att det med tanke på åtagandebemyndigandena 2001 inte finns adekvata summor att tillgå för betalningsbemyndiganden.
Om man tar utgiftsområde 2, så finns det där täckning för åtagandena med endast 2,1 procent.
För utgiftsområdena 3, 4 och 7 ser det visserligen bättre ut, men inte bra.
För många poster i budgetförslaget utgör betalningarna inte ens en fjärdedel av åtagandena.
För många poster har det för år 2001 överhuvud taget inte tagits med några betalningar.
Detta har inte särskilt mycket att göra med seriös budgethantering.
Jag behöver inte än en gång påpeka att det i det interinstitutionella avtalet, som vi för övrigt godkände tillsammans för bara 1 1 / 4 år sedan, på olika ställen naturligtvis finns bestämmelser om att det skall finnas en ordnad utveckling för Europeiska unionens utgifter, som skall betraktas i nära samband med utvecklingen av åtagandena.
Det betyder till och med att det skall garanteras ett strikt förhållande mellan åtagandebemyndiganden och betalningsbemyndiganden.
Detta nära samband försummas helt ansvarslöst av rådet.
Rådets mål är att minska utgifterna.
Dess argument är att när allt kommer omkring så måste medlemsstaterna också få ordning på sina nationella budgetar.
Det är ju helt riktigt.
Men det får inte leda till att vår gemensamma europeiska budget bringas i oordning.
