# ID: svediakorp-gov403350
# author: Souchet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 688
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Det speciella med betänkandet från Galeote är att det relativt tydligt anger sin målsättning och sin verkliga logik, nämligen inrättandet av en enhetlig diplomatisk gemenskapstjänst, samtidigt som det formellt påstår motsatsen.
Hela den anordning som föreslås motsäger skäl O, enligt vilket det inte har som mål att ersätta de nationella diplomatiska enheterna med en enhetlig europeisk enhet.
Jag välkomnar uppriktigheten och enhetligheten i Dupuis ändringsförslag, som åtminstone har förtjänsten att de klargör saker och ting.
Den subtila interna balansen i PPE förklarar sannolikt den barocka konstruktion man lagt fram för oss.
Denna försiktighet och dessa omskrivningar, uppenbarligen ganska futtiga, är faktiskt en direkt fortsättning på Monnet-Delors-metoden, där Galeote bara föreslår en ny uppdelning, denna gång när det gäller diplomatin.
Det är den metod som innebär att organet inrättar funktionen, att behållaren släpper ut innehållet, att tekniken ger upphov till politiken.
Men vi har numera chiffernyckeln och vi kan avkoda.
När Galeote föreslår att vi skall inrätta en skola för att utbilda och forma superdiplomater inom gemenskapen och vidareutbilda de nationella diplomaterna, ge Europeiska unionen en internationell juridisk person och genomföra en " samordning " av representationerna bl.a. inom FN, vet vi att det egentligen betyder: sammanslagning av ambassader, inrättande av en enhetlig diplomatkår för gemenskapen och överföring till gemenskapsnivå av de franska och brittiska permanenta platserna i FN: s säkerhetsråd.
Och naturligtvis är frågan om målet, innehållet, det enda viktiga, som vanligt också det som uteslutits.
Varför inrättar man ett nytt organ?
Vilken utrikespolitik skulle i detta fall denna diplomatiska enhet för gemenskapen tjäna?
Vilka gemensamma intressen skulle den försvara?
Det här är en typisk marxistisk åtgärd.
Man väntar på det " plötsliga kvalitativa språnget " som man hoppas utifrån en viss gräns skall förändra kvantitet och kvalitet.
Det gemensamma instrumentet är tänkt att producera det gemensamma samvetet, den gemensamma viljan, det gemensamma ansvaret.
Denna kult av det kvantitativa kulminerar i den groteska jämförelsen mellan antalet amerikanska och " europeiska " diplomater, där det senare erhålls genom att man lägger till antalet professionella diplomater som är verksamma i utrikesenheterna i våra olika stater.
Måste vi erinra om att Förenta staterna är en enda nation och att Europeiska unionens medlemsstater var och en har privilegierade förbindelser, erfarenheter och olika och ibland skilda släktskap, vilket utgör rikedomen i den europeiska diplomatin.
Aktörerna inom denna expertis kompletterar varandra, något som kan utnyttjas till förmån för ett gemensamt mål, som fastställts tydligt och på så sätt verkligen tjänar de europeiska intressena.
Med den gemensamma diplomati man föreslår oss är det just dessa fördelar som man kommer att nedvärdera.
I verkligheten förstör man den nationella viljan, som ändå utgör den diplomatiska motorn i Europa, och man förvånas samtidigt över att det ökande antalet instrument och förklaringar bara motsvaras av avsaknaden av innehåll och ett allmänt spritt ointresse.
Den enda positiva punkten i detta betänkande skulle kunna vara dess strävan efter att rationalisera organisationen och förbättra professionalismen för Europeiska kommissionens delegationer i tredje land.
Erfarenheten visar att dessa inte alltid står i nivå med sin verkliga uppgift som är att genomföra och kontrollera gemenskapens program och avtal på fältet.
Det förefaller faktiskt som om detta uppdrag fått mindre betydelse bland kommissionens företrädare, som är alltför upptagna med att officiellt tillskansa sig en titel som ambassadör, för att med stramhet se till att de program de är ålagda att övervaka tillämpas och verkställs korrekt.
Bortsett från denna sista punkt kommer man emellertid att förstå att vi naturligtvis inte röstat för de övriga förslagen, som är fullständigt surrealistiska, i detta initiativbetänkande.
Man konstaterar i dag hur absurd och svag en gemensam valuta är som inte stöds av någon suveränitet.
Och man skulle vilja se hur en gemensam diplomati fungerar, eller rättare sagt inte fungerar, som är utformad på samma sätt, nämligen bakvänt.
