# ID: svediakorp-gov403332
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,690
# sentences: 64
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Jag välkomnar verkligen detta tillfälle att tala till Europaparlamentet bara ett par dagar efter utrikesministrarnas informella möte i Évian, vid vilket det hölls en seriös diskussion om effektiviteten och dugligheten hos Europeiska unionens utrikespolitik och om budgetkonsekvenserna; det är mig veterligen första gången som en sådan diskussion har ägt rum.
Jag vill reservationslöst gratulera det franska ordförandeskapet till den prioritet som det har gett denna ytterst viktiga praktiska fråga.
Jag vill svara på förslaget till resolution, inte minst eftersom jag misstänker att den omfattar kärnpunkterna i den diskussion som kommer att föras mellan unionens institutioner om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) under de kommande åren.
Precis före sommaruppehållet diskuterade vi i kommissionen, vilket vissa ledamöter kanske har läst i tidningarna, kraven, restriktionerna och prioriteringarna för Europeiska unionens yttre förbindelser, vår uppfattning av vilken kommissionens utrikespolitiska roll bör vara samt några av de problem som vi stöter på under dess genomförande.
Varje sådan diskussion bör naturligtvis utgå från fördraget.
Ett av Europeiska unionens fem mål, enligt artikel 2 i fördraget, är att den bör hävda sin identitet på den internationella scenen.
Detta mål speglar ett antal saker.
Det speglar först av allt Europeiska unionens politiska intressen, inklusive en växande roll på säkerhetsområdet, vilken rådets ordförande hänvisade till i sitt intressanta anförande.
Det speglar våra ekonomiska intressen, handeln och den inre marknadens yttre dimension, inklusive vår jordbrukspolitik.
Även euron skulle falla under denna rubrik.
Det speglar vårt ansvar för utlandshjälpen, som har växt exponentiellt under de senaste åren.
Europeiska unionen och dess medlemsstater står nu för 55 procent av det totala internationella biståndet och för två tredjedelar av det återbetalningsfria biståndet i världen.
Detta speglar våra defensiva utrikespolitiska intressen, frågor som knarkhandel, kärnsäkerhet, miljö och migration och sist men inte minst förbindelserna med våra nära grannar, inklusive hela utvidgningsprocessen, som i mina ögon är den viktigaste och mest utmanande fråga som denna generation europeiska politiker står inför.
Det är värt att komma ihåg att förbindelserna med Grekland, Spanien och Portugal för mindre än 20 år sedan räknades som utrikespolitik för Europeiska gemenskapen i dess dåvarande form.
Vår huvuduppgift i Europeiska unionens yttre förbindelser är utan tvekan att främja stabilitet, både i vårt omedelbara grannskap och bortanför.
Ett stabilare grannskap och en stabilare värld garanterar en stabilare europeisk union.
De tekniker som Europeiska unionen har tillämpat under sin egen utveckling är tekniker som erbjuder ett exempel och mönster på andra platser världen.
Vi måste vara mer fantasifulla när det gäller att utnyttja vår erfarenhet och använda den bortanför våra gränser.
I diskussionen om hur Europeiska kommissionen kan rikta in sig på denna uppgift vill jag vara tydlig i fråga om begränsningarna för vår roll.
Utrikespolitiken är i grund och botten, och kommer så att förbli, en fråga för nationella regeringar, med andra ord för medlemsstater.
Det finns i dag 15 utrikesministrar i Europeiska unionen, och antalet kommer att vara 15 inom överskådlig framtid.
Men det är likaså viktigt att medlemsstaterna erkänner vad ni i Europaparlamentet och de personer som arbetar med GUSP har förstått länge: att ren mellanstatlighet kan leda till svaghet och slätstrukenhet, till en europeisk utrikespolitik som grundar sig på en minsta gemensam nämnare.
Det är anledningen till att unionen valde att gå vidare från politiskt samarbete, anledningen till att man i Amsterdamfördraget skapade den nya höge representanten för GUSP och anledningen till att det finns en viktig roll för kommissionen och för Europaparlamentet när det gäller att göra en gemensam - jag betonar gemensam, inte enskild - utrikes- och säkerhetspolitik effektivare.
Med GUSP: s nya strukturer, förfaranden och instrument erkänns behovet av att utnyttja Europeiska gemenskapens starka sidor i den europeiska utrikespolitikens tjänst.
Det skulle vara absurt att skilja europeisk utrikespolitik från de institutioner som har getts ansvar för de flesta instrumenten för dess genomförande, för utrikeshandel, utlandshjälp, många av de utrikespolitiska aspekterna av de rättsliga och inrikes frågorna och så vidare.
Det är anledningen till att kommissionen deltar fullt ut i beslutsprocessen i rådet, anledningen till att vi har en delad initiativrätt - inte en ensam med en delad initiativ rätt - i dessa frågor.
Det är nödvändigt med ett förståndigt och känsligt partnerskap på det utrikespolitiska området mellan unionens institutioner, inklusive Europaparlamentet, och dess medlemsstater.
Vi bör göra en gemensam ansträngning för att se till att världens största handelsgrupp också gör sin närvaro märkbar politiskt.
Vi kan ge ett verkligt bidrag, och vi får inte vara rädda att göra det.
En annan sak som jag vill betona är att kommissionen inte strävar efter nya befogenheter eller efter en ny roll, men vi vill kunna utöva de befogenheter som vi redan har enligt fördraget effektivare.
Jag har full förståelse för Europaparlamentets önskan att göra exakt det samma.
Det är min föresats att kommissionen skall lämna ett sammanhängande bidrag till dagordningen för yttre förbindelser.
Det är väldigt enkelt på det utrikespolitiska området, kanske lättare än på något annat, att göra högtravande uttalanden om Stora Frågor, som freden i Mellanöstern, stabila och fruktbara förbindelser med Ryssland, internationell utveckling.
Men om dessa skall omvandlas från strävanden till verklighet, måste vi bära vår gemensamma europeiska börda.
Vad betyder det i praktiken för kommissionen?
Det betyder, för det första, bättre samordning mellan kommissionärer och generaldirektörer, för att uppmuntra en vana att arbeta tillsammans.
Jag tror att vi börjar förbättra saker och ting.
Jag är ordförande i gruppen för Relex-kommissionärer, som sammanträder regelbundet, både formellt och informellt.
Vi försöker utforma en enda dagordning för att diskutera följderna av det som vi gör på andra kommissionärers ansvarsområden.
Jag tror att det är rättvist att säga att detta hittills har varit framgångsrikt och att vi har för avsikt att fortsätta i samma anda.
Vi har lyckats undvika de revirkrig som jag har hört emellanåt störde harmonin i tidigare kommissioner.
För det andra känner vi oss fram mot ett nytt och mer fruktsamt arbetande partnerskap med rådet och, hoppas jag, med Europaparlamentet.
Det var uppenbart vid ministermötet i Évian detta veckoslut.
Vid sidan av de detaljerade utrikespolitiska frågorna på vår dagordning, som situationen i Mellanöstern, undersökte vi hur vi bestämmer våra totala årliga prioriteringar för yttre förbindelser och hur vi fördelar budgeten.
Som jag sade tidigare var det när jag i maj presenterade budgeten och våra prioriteringar för rådet första gången någonsin som detta skedde.
Jag hoppas att jag tidigare i år, liksom vid presentationen för utrikesministrarna, gav Europaparlamentet exakt samma öppna presentation om vår budget för yttre förbindelser.
Tidigare har åtaganden helt enkelt byggts upp från en budgetövning till nästa, nästan helt utan ansträngningar för att samla ihop saker och ting till en sammanhängande helhet.
Vi försöker nu skapa ett mer rationellt system, som tillåter oss att tidigt i processen ha en vederbörlig politisk diskussion om vilka våra prioriteringar egentligen bör vara.
Det är viktigt i rådet, och det är viktigt i parlamentet, eftersom ni utgör budgetmyndigheten.
Vi kan inte göra av med mer än ni tillåter oss, men då bör ni heller inte be oss att göra mer än vad som är möjligt och kritisera oss när vi måste göra bedömningar om prioriteringar.
Jag tror hur som helst att det är lättare för oss att göra dessa bedömningar med politisk vägledning från rådet och parlamentet.
För det tredje arbetar jag med Javier Solana för att skapa förståndiga strukturer och den rätta ansvarsuppdelningen mellan kommissionen och den höge representanten för GUSP.
Det institutionella förhållandet mellan kommissionen och den höge representanten utvecklas, liksom Europaparlamentets exakta roll i GUSP.
Men vi har under det senaste året lyckats utveckla ett starkt och förståndigt partnerskap, och jag tror att vi ärligt kan hävda, oavsett vilka svårigheterna är, att det börjar märkas skillnad, till exempel på Balkan, där utmaningen för Europas utrikespolitiska trovärdighet fortsätter att vara överväldigande.
För det fjärde arbetar jag med att svara på de nya krav på kommissionen som härrör från den nya säkerhetsdagordningen.
Vi har inrättat en ny krishanteringsenhet som skall hjälpa till att samla ihop kommissionens bidrag på detta område, men jag vill också anpassa våra strukturer, så vi kan bidra mer till de aspekter av de yttre förbindelserna där traditionell bilateral diplomati har varit mindre effektiv och där kommissionen har särskild sakkunskap, som den bör kunna utnyttja effektivare.
Ett exempel är konfliktförebyggande, som kan omfatta frågor som inte ingår i den normala diplomatiska dagordningen.
Andra exempel är klimatförändringar, kontroll över narkotikahandeln, kontroll över de andra dödsindustrierna, skapandet av nya civila strukturer, inklusive oberoende medier, och så vidare.
Det är i denna slags frågor som jag vill se kommissionen bidra med sin erfarenhet och sina resurser.
Under de diskussioner som vi förde under mötena med G8: s utrikesministrar, slogs jag av den utsträckning som dagordningen för utrikes- och säkerhetspolitiken förändrar och för samman olikartade frågor i vilka kommissionen har så gott som ensam kompetens, till exempel på miljöområdet.
Vi diskuterade i går Galeotes utmärkta betänkande om våra yttre tjänster och vikten av att öka effektiviteten för det som Europeiska unionen gör runt om i världen.
Det talades mycket om bättre samordning, bättre samordning mellan medlemsstater och alla Europeiska unionens institutioner, vilket jag vet är en viktig prioritet för det franska ordförandeskapet och en som jag delar fullständigt.
Kanske har vi talat öppnare om dessa frågor under de senaste månaderna än någonsin tidigare, men vi måste nu omvandla vår retorik till praktik och fullgöra vårt ansvar.
