# ID: svediakorp-gov403331
# author: Moscovici (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,968
# sentences: 99
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Vår debatt har just visat att Europeiska unionen har till uppgift att vara en fullvärdig aktör, som är inflytelserik och respekterad i det internationella politiska livet.
Våra demokratiska värderingar, vår gemensamma strävan att bidra till freden och säkerheten i världen, vår historia, leder oss dit.
Gemenskapens ekonomiska betydelse, dess grundläggande roll till förmån för utvecklingen och de privilegierade förbindelserna som upprättats med en rad länder, eller grupper av länder, gör detta möjligt för oss.
Instabiliteten, slutligen, i en värld i snabb utveckling vid unionens dörrar tvingar oss ibland verkligen till det.
Det är anledningen till att det franska ordförandeskapet i Europeiska rådet avser att i förlängningen bidra till den satsning som inleddes för flera år sedan, nämligen att främja unionens närvaro i världen.
Jag erbjuder mig att för er kort lägga fram fyra stora målsättningar som vi fastställt.
Till att börja med gäller det naturligtvis att föra processen med att utvidga unionen framåt, det är det stora arbete som väntar oss under de kommande åren, vidare handlar det om att främja utvecklingen av en europeisk säkerhets- och försvarspolitik som skall bidra till att göra unionen till en stor aktör i det internationella livet.
Vi vill också främja utvecklingen av strategiska partnerskap med våra grannländer och med stora regionala enheter, vilket bör göra det möjligt för unionen att bidra till framväxten av en värld med många poler, en viktig långsiktig beståndsdel för stabiliteten i de internationella relationerna.
Den fjärde målsättningen slutligen är en ökad effektivitet för Europeiska unionens instrument, på grundval av en debatt som utrikesministrarna just haft, efter förslag från kommissionen och i närvaro av kommissionär Patten, vid det informella mötet som hölls i Évian den 2 och 3 september, dvs. i lördags och söndags.
Det franska ordförandeskapets första målsättning är att ge anslutningsförhandlingarna nya impulser.
Den framtida utvidgningen är den grundläggande frågan som ställs till oss européer, den stora utmaning som väntar oss under de kommande åren.
Det är anledningen till att det franska ordförandeskapet absolut vill lyckas med regeringskonferensen och sluta ett bra avtal i Nice, a nice treaty in Nice, för att inte försena utvidgningen och kunna ta emot de första kandidatländerna i en union med mer effektiva institutioner.
Jag gör här en mycket kort parentes för att säga att i dag är vi något oroade i vår inställning, och vi har en känsla av att det är dags att gå från framläggandet av lite statiska ståndpunkter till en verklig förhandling för att uppnå kompromisser, annars skulle förhandlingen belastas med att knytas ihop och knytas upp.
Jag återkommer till anslutningsförhandlingarna för att säga att vi skall gå så långt som möjligt med dem, med de sex från Luxemburg naturligtvis, de länder med vilka vi avser att gå framåt i förhandlingarna om de svåraste kapitlen i regelverket.
Tillsammans med de sex från Helsingfors också, länder med vilka vi avser att upprätthålla förhandlingstakten och naturligtvis, med beaktande av vars och ens grad av förberedelser, inleda en hel rad nya kapitel, totalt 42, från 4 till 9 beroende på land.
Totalt är vår målsättning att i nära samförstånd med kommissionen och kommissionär Verheugen i Nice lyckas upprätta en helhetssyn på förhandlingsläget, för att effektivt inrikta arbetet för kommande ordförandeskap och staka ut vägen som leder till att dessa förhandlingar avslutas.
De olika rapporter som granskas i våra utskott och debatten om utvidgningen som planeras till oktober kommer att tillföra ytterligare till vår analys.
Det är anledningen till att de huvudsakliga tidsfristerna för vårt ordförandeskap blir följande:
Med vart och ett av de tolv kandidatländerna kommer ett ministermöte med förhandlingar att äga rum, antingen den 21 november, för vissa av dem, eller den 5 december, vilket i sin tur skall föregås av två möten på ambassadörsnivå under hösten.
När de gäller de femton medlemsländerna skall vi i samband med rådet (allmänna frågor) den 20 november arrangera en debatt om den politiska inriktningen, på grundval av helhetsrapporten och rapporterna om framsteg för vart och ett av kandidatländerna, som kommissionen skall överlämna till rådet i början av november.
Det kommer vid detta tillfälle att handla om att inför Europeiska rådet i Nice fastställa de huvudsakliga svårigheter som behöver lösas, kapitel för kapitel, land för land, och utifrån denna grund fundera över den fortsatta anslutningsprocessen.
Jag vill slutligen erinra om att vi vid två tillfällen samlar den europeiska konferensen, den 23 november i Sochaux, med medlemsländernas EU-ministrar och ministrar från kandidatländerna, och den 7 december i Nice med stats- och regeringscheferna, i samband med att toppmötet i Biarritz öppnas.
Som ni märker vill vi alltså ge en stark impuls till utvidgningsprocessen.
Unionen angav i Helsingfors att den skulle vara beredd att ta emot de första nya medlemmarna den 1 januari 2003, så snart ratificeringsförfarandet avslutats för det som vi hoppas blir det framtida Nice-fördraget, men såsom stats- och regeringscheferna betonade vid toppmötet i Feira måste berörda länder inte bara överta gemenskapens regelverk utan framför allt kunna genomföra det och verkligen tillämpa det.
Det är naturligtvis en mycket tung uppgift och vi vet att den är svår för kandidatländerna, och gemenskapen deltar redan i den genom att stödja vars och ens ansträngningar.
Dessa ansträngningar är grundläggande för att på ett seriöst och kontrollerat sätt kunna bedriva den utvidgningsprocess som inletts, och för att på så sätt göra det möjligt för de länder som kommit längst att bli medlemmar så snart som möjligt.
När det gäller Turkiet, som jag vill säga några ord om, innebar dess erkännande som kandidatland i Helsingfors ett viktigt steg, som mitt land Frankrike är positivt till.
Ordförandeskapet kommer att inleda arbetet inom rådet med tanke på antagandet av ett partnerskap inför anslutningen av detta land och kommer även att fortsätta arbetet med att analytiskt granska regelverket.
Ordförandeskapet kommer också att se till att man efterlever unionens åtaganden när det gäller ekonomiskt stöd för att inrätta en enhetlig ram med alla stödinstrument för detta land.
Ordförandeskapet kommer särskilt att se till att göra det möjligt att anta förordningen om ekonomisk och social utveckling i Turkiet.
Men det är uppenbart att anslutningsförhandlingarna inte ens är tänkbara så länge som Turkiet inte respekterar kriterierna, bl.a. de demokratiska kriterierna från Köpenhamn, trots att alla framsteg i den riktningen självfallet kommer att gynna antagandet av de åtgärder jag nämnt.
Vi inväntar med intresse kammarens antagande av Morillons betänkanden om dessa viktiga frågor.
Den andra målsättningen för det franska ordförandeskapet är att fortsätta att utveckla den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken genom att genomföra de beslut som fattades i Helsingfors och i Feira.
Unionen förfogar numera över de instrument som krävs för att bedriva en gemensam utrikespolitik.
Det saknades ett grundläggande instrument för att garantera trovärdigheten i dess åtaganden, nämligen förmågan att mobilisera tillräckliga militära medel för att göra det möjligt att besluta och agera, på ett självständigt sätt, inom ramen för de s.k.
" Petersberguppdragen ".
Vår målsättning, vilket kriserna i Bosnien eller de i Kosovo nyligen lärt oss, är att verkligen erbjuda ett totalt svar på kriser som i dag är omfattande och mycket komplexa, etniska kriser, naturligtvis, men även sociologiska, administrativa, rättsliga, säkerhetsmässiga och slutligen militära.
Alla dessa dimensioner föreligger.
Det är det speciella med den europeiska lösningen, jämfört med andra befintliga instrument, att kunna vara global och motsvara samtliga dessa dimensioner.
Det betyder att det franska ordförandeskapet vill vara delaktigt i en mycket ambitiös konstruktion, som nödvändigtvis kommer att ta flera år.
Ordförandeskapet avser att fortsätta att arbeta i samma takt för att åtagandena från Feira skall kunna uppfyllas vid Europeiska rådet i Nice, och agendan är verkligen fulltecknad.
Jag upprepar de tre huvudsakliga frågorna i den: när det gäller kapacitet kommer konferensen om åtagande som vi arrangerar den 20 november nästa år att bli ett tillfälle för medlemsstaterna att precisera sitt nationella bidrag till genomförandet av den totala målsättningen som fastställdes i Helsingfors.
När det gäller de permanenta politiska och militära institutionerna åligger det vårt ordförandeskap att förbereda övergången, så snart som möjligt, till den definitiva och operativa fasen som gör det möjligt för unionen att hantera en kris i alla dess dimensioner.
Vi måste slutligen genomföra besluten från Feira, när det gäller förbindelserna med Nato och med tredje land, för militär hantering av kriser och det fortsatta arbetet som inletts med att förstärka civila instrument för krishantering.
Den tredje prioriteringen för det franska ordförandeskapet blir att utveckla unionens strategiska partnerskap med sina grannländer och med de stora regionala enheterna.
Prioriteringen, inom denna prioritet, är att strama åt förbindelserna med unionens grannländer och särskilt med Balkan där vi vet att situationen fortfarande är oroande.
För att betona den betydelse unionen fäster vid utvecklingen av förbindelserna med en region i Balkan - som vi vill skall bli fredlig och demokratisk - har Frankrike föreslagit för dessa partner att ett toppmöte skall hållas den 24 november i Kroatien med länderna från f.d.
Jugoslavien som på olika stadier har kommit längst i sin demokratiska utveckling.
Det kommer att handla om att åtfölja den positiva utvecklingen som nyligen noterats i flera av dessa länder och erinra den federala jugoslaviska republiken om att dörren även kommer att öppnas för den när den deltar, och för att vara ännu mer exakt, när villkoren uppfyllts för att den skall kunna delta.
Utvecklingen av det strategiska partnerskapet med Ryssland och Ukraina är en annan prioritering för det franska ordförandeskapet som i Paris om tio dagar kommer att välkomna toppmötet mellan Europeiska unionen och Ukraina och den 30 oktober toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland.
Ramen för det franska ordförandeskapets åtgärder gentemot Ryssland har fastställts genom de slutsatser som antogs av Europeiska rådet i Feira, som erbjöd sig att stödja president Putins och den nya ryska regeringens ansträngningar för att modernisera och reformera landet.
Samtidigt kommer naturligtvis ordförandeskapet att fortsätta att fästa den största betydelse vid frågan om Tjetjenien.
Rådet erinrade på nytt i juli om att endast en politisk lösning på konflikten blir hållbar.
Trots den osäkerhet som vilar över utvecklingen av fredsprocessen i Mellanöstern - och vi har just diskuterat det - står utvecklingen av våra Europa-Medelhavsförbindelser i centrum för det franska ordförandeskapets prioriteringar.
Vår målsättning är att vid ministermötet i Marseille den 16 november, och om omständigheterna tillåter det, vid toppmötet som då kan arrangeras den 17: e, upprätta en allmän översikt över Barcelonaprocessen och en bedömning av utvecklingen av det samarbete som bedrivs inom ramen för Meda-programmet, för att fastställa riktlinjer som kan ge nya impulser till samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet.
Ordförandeskapet räknar för övrigt med att avsluta arbetet när det gäller stadgan om fred och stabilitet.
Vid detta möte bör unionen, när det gäller fredsprocessen, spela en stor roll för att ge sitt stöd till parterna och till de avtal de sluter.
Ordförandeskapet försöker slutligen att genomföra den gemensamma strategin om Medelhavsområdet som antogs i Feira och se till att den nya Meda-förordningen antas.
När det gäller associeringsavtalen hoppas ordförandeskapet - jag upprepar det - uppnå att avtalet undertecknas med Egypten och även att det sker avsevärda framsteg i förhandlingarna med Libanon, Syrien och Algeriet.
Bortom den närmaste omgivningen skall det franska ordförandeskapet se till att utveckla den politiska dialogen med de stora regionala enheterna.
Jag tänker närmast på Asien.
I Asien prioriteras nysatsningen på den politiska dialogen mellan Europa och Asien och förstärkningen av det ekonomiska och finansiella samarbetet inom ramen för Asean.
Ett toppmöte kommer att hållas i Seoul, den 20 och 21 oktober, och vi vill även ge ny fart åt dialogen mellan EU och Asean.
Två viktiga toppmöten med nyckelländer i regionen kommer också att känneteckna det franska ordförandeskapet.
Det som ägde rum den 19 juli med Japan var redan ett tillfälle att inleda processen med att se över förklaringen från 1991 och förbereda en handlingsplan som skulle kunna antas vid toppmötet år 2001.
Det andra toppmötet äger rum med Kina i Peking den 23 oktober.
Tillsammans med Afrika kommer ordförandeskapet att arrangera det första uppföljningsmötet efter toppmötet i Kairo.
Ordförandeskapet kommer även att arbeta för att en dialog skall utvecklas med de underregionala organisationerna, i enlighet med bestämmelserna i Cotonoukonventionen.
Ordförandeskapet kommer vidare att arrangera det fjärde ministermötet mellan EU och SADC i Gaboron, den 29 och 30 november, liksom ett ministermöte mellan EU och Ecowas i Abuja den 16 oktober i år.
När det gäller den transatlantiska dialogen kommer tre utrikespolitiska frågor att främjas: Balkan, Ryssland och fredsprocessen i Mellanöstern.
Denna ram kommer även att ställas till förfogande i samband med toppmötena den 18 och 19 december i år, med Förenta staterna respektive Kanada, för att informera våra stora partner om den senaste utvecklingen inom den europeiska utrikespolitiken när det gäller säkerhet och försvar.
Dialogen med Latinamerika kommer att fortsätta genom regelbundna sammanträden med de regionala grupperna, vilka kommer att äga rum i nästa vecka utanför Förenta nationernas årsmöte.
Frankrike har också föreslagit sina partner att fundera över framtiden för förbindelserna med Kuba.
Det franska ordförandeskapet kommer slutligen att se till att Europa kan spela sin roll på ett enhetligt och solidariskt sätt för att en ny förhandlingsrunda - som vi vill skall vara total och balanserad - skall kunna inledas inom ramen för Världshandelsorganisationen.
På längre sikt - och det är den fjärde prioriteringen för det franska ordförandeskapet - inledde ordförandeskapet i samband med det informella mötet i Évian, i närvaro av kommissionär Patten, ännu en gång en diskussion om att göra unionens instrument effektivare.
Unionen - det har jag redan sagt - förfogar över ett stort antal instrument som gör det möjligt att utöva påtryckningar på de internationella förbindelserna.
Dess diplomatiska närvaro i världen, liksom de femton medlemsländernas, men även kommissionens, är utan jämförelse, vare sig det gäller antalet anställda eller geografisk täckning.
Unionen utgör dessutom nu en aktiv och enhetlig grupp inom Förenta nationerna där dess synpunkter företräds i alla forum.
Unionens ekonomiska medel, våra ekonomiska medel, är avsevärda.
Alla känner emellertid till svagheterna i unionens yttre åtgärder: bristande synlighet, ibland otillräcklig samordning, flexibilitet som lämnar mycket i övrigt att önska, fortfarande alltför begränsat inflytande i de internationella institutionerna, bl.a.
Bretton Woods.
En satsning har redan gjorts för att åtgärda dessa brister, bl.a. genom att de första gemensamma strategierna har antagits.
Men det är fortfarande så att effekten och trovärdighet när det gäller unionens åtgärder är otillräckliga jämfört med de medel som satsas.
En diskussion inleddes alltså av de femton medlemsländernas utrikesministrar på inrådan av Hubert Védrine, vid det senaste informella mötet i Évian, på grundval av det utmärkta arbete som lagts fram av kommissionär Patten, för kommissionens räkning och av generalsekreteraren för rådet med företrädarna för GUSP, Javier Solana, även han närvarande i Évian.
Flera inriktningar för arbetet valdes ut.
Till att börja med måste samordningen mellan Europeiska unionens olika aktörer förbättras, såväl på plats, i tredje land, genom mindre koncentration i förvaltningen av gemenskapsprogrammen som genom att gemenskapens åtgärder bättre samordnas med medlemsstaternas.
På central nivå genom att på nytt bekräfta rådets (allmänna frågor) samordningsroll, för att de yttre åtgärderna skall bli mer enhetliga ur alla aspekter.
Jag tänker på den politiska dialogen, det ekonomiska samarbetet, på handelseftergifterna.
Vi måste sedan dra större nytta av unionens totala ansträngning och öka dess effektivitet.
Det förutsätter att omfattningen av denna totala ansträngning fastställs gentemot länderna utanför unionen, och att man för detta ändamål förfogar över sammanfattande verktyg som innefattar alla dimensioner av det yttre stödet.
Vi måste också förbättra hanteringen av gemenskapens stöd genom att förbättra programplaneringen och verkställandet av gemenskapsinstrument med tanke på kommissionens konstaterande, som medlemsstaterna instämmer i, att det finns ett oacceptabelt avstånd mellan åtagandena och utbetalningarna av gemenskapens anslag och växande kritik - som för övrigt är berättigad - från tredje land mot att processen är långsam och tungrodd.
Avslutningsvis, och jag skall sluta där herr ordförande, våra samarbetspartner rådet och kommissionen är överens om möjligheten att bättre följa upp genomförandet av gemenskapens stöd och dess effektivitet, bl.a. inom ramen för rådet (allmänna frågor) som bör spela en ännu större roll när det gäller att styra unionens yttre åtgärder.
Jag påpekar i detta hänseende att ministrarna kommer att återkomma till detta redan vid rådets sammanträde den 18 september för att tillsammans med kommissionen och generalsekreteraren eller dennes företrädare fastställa ramen och villkoren för denna uppföljning.
Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Det var det franska ordförandeskapets prioriteringar när det gäller yttre åtgärder.
Vi avser att samarbeta inom detta område liksom inom en rad andra både med kommissionen som här spelar rollen som viktig impulsgivare, liksom överallt för övrigt, och med Europaparlamentet.
(Applåder)
