# ID: svediakorp-gov403305
# author: Moscovici (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,262
# sentences: 121
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Jag skulle först av allt efter er, fru talman, efter gruppernas talare, vilja delge er den sympati och de känslor som vi hyser i rådet, som fördömer terrorismen.
Det är ett ämne som vi tog upp vid det informella mötet med utrikesministrarna i lördags och söndags i Évian.
Jag vänder mig nu till invånarna i Malaga, till Carpenas änka, och jag vill försäkra dem om Europeiska unionens avsikt att agera i deras ställe mot den farsot som terrorismen utgör och som faktiskt hotar våra demokratier.
Ni gjorde helt rätt, fru talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter, som valde att ta upp situationen i Mellanöstern.
Det är ett val som är desto mer lämpligt eftersom denna region, som de senaste månaderna varit skådeplats för ovanligt betydelsefulla händelser, nu står inför en vändpunkt som kan bli historisk.
Vi står faktiskt inför avgörande tidsfrister för folken i regionen och har för första gången en verklig möjlighet att få uppleva hur ett halvt sekel av konflikter mellan israeler och palestinier avslutas, men det finns också en risk, om detta hopp grusas, att vi får uppleva att våldet återuppstår.
Det faktum att talmannen i Knesset, Abraham Burg, och ordföranden i Palestinska lagstiftningsrådet, Ahmed Qurie, accepterat att tillsammans komma hit och hålla tal inför Europaparlamentet i dag på er inbjudan, fru talman, illustrerar viljan till fred och dialog som numera finns hos de båda parterna.
Jag ser även i denna åtgärd, som är utan motstycke efter vad jag vet, ett tecken på ett erkännande av Europeiska unionens fortsatta ansträngningar för att främja framväxten av freden, ett erkännande som även innebär starka förväntningar på Europa.
Dessa förväntningar får inte vändas till besvikelse.
Denna exceptionella gest, där jag ser ett tecken på förtroende och hopp, förtjänar att hyllas.
Jag skall nu försöka delge er vår analys av den senaste utvecklingen i regionen, av situationen och av framtidsutsikterna för fredsprocessen.
Vi har de senaste månaderna upplevt händelser av största betydelse i Mellanöstern, både när det gäller toppmötet i Camp David och Israels tillbakadragande från södra Libanon.
Samtidigt avled den syriske presidenten Hafez El Assad, som gjort sitt land till en viktig aktör på den regionala scenen.
Denna snabba händelseutveckling gäller i första hand förhandlingarna mellan Israel och Palestina.
Det faktum att Ehud Barak kommit till makten i Israel efter att ha valts på ett fredsprogram har, liksom Yasser Arafats beslutsamhet att fortsätta dialogen, gjort det möjligt att fortsätta förhandlingarna och på så sätt bidra till att föra processen ut ur den återvändsgränd där den befunnit sig i flera år.
Sharm-el-Sheikh-avtalet, som undertecknades den 4 september 1999, var inledningen till en ny fas i fredsprocessen och bröt med en lång period av motstånd mot förändringar eller till och med tillbakagång.
I avtalet fastställdes villkoren för att genomföra klausuler i Wye River-avtalet, som dittills inte tillämpats.
Avtalet innehöll också en ny tidsplan för att avsluta förhandlingarna om den slutliga statusen, genom att fastställa nya och mycket nära förestående tidsfrister, nämligen den 13 september 2000, och förlängde på detta sätt faktiskt den mellanliggande perioden med ett år.
När nu denna tidsfrist närmar sig kan vi göra en första sammanfattning, som nödvändigtvis blir provisorisk, av denna nya satsning på fredsprocessen.
Jag skulle först av allt vilja säga att Sharm-el-Sheikh-avtalet har kunnat genomföras när det gäller de viktigaste bestämmelserna, även om det ofta skett senare än vad som fastställts i tidsplanen.
Den andra omstruktureringen avslutades därför den 24 mars 2000, alltså lite mer än två månader efter planerat datum.
Hundratals fångar kunde friges men resultatet är ännu inte helt tillfredsställande.
Andra bestämmelser har bara tillämpats otillräckligt.
Den tredje omstruktureringen ägde därför inte rum.
Endast den ena av två korridorer som planerats mellan Gaza och Västbanken öppnades verkligen.
Verksamheten med kolonisering och expropriering av jorden på Västbanken fortsatte och bröt mot Sharm-el-Sheikh-avtalet som förbjöd varje form av unilateral åtgärd avsedd att ändra situationen på fältet.
Dessa svårigheter, tillsammans med en negativ ekonomisk och social situation, bidrog till stor del till att starka spänningar kvarstod i området, vilka vid flera tillfällen urartat i våldsamma händelser.
När det gäller förhandlingarna om den slutliga ställningen, som skulle gå via en mellanetapp med ett ramavtal, har man länge stått och stampat.
Det faktum att parternas ursprungliga ståndpunkter var långt ifrån varandra kunde ge en känsla av att det fortfarande var alltför tidigt att hoppas på en kompromiss, och det var den situationen som ledde till toppmötet nyligen i Camp David vilket, även om det inte gjorde det möjligt att uppnå det önskade avtalet, ändå öppnade nya framtidsutsikter kring samtliga frågor om den slutliga ställningen, och det kan därför i våra ögon inte ses som ett misslyckande.
Vi anser tvärtom att det skapat ny dynamik.
Detta resultat som man inte ens kunde hoppas på för bara några månader sedan, skulle sannolikt inte ha varit möjligt, det säger jag, utan president Clintons och Madeleine Albrights personliga engagemang.
De framsteg som uppnåtts beror till stor del på deras beslutsamhet att få de olika uppfattningarna att smälta samman och föra förhandlingarna framåt.
Framstegen beror självfallet och framför allt också på politiskt mod, i betydelsen ansvar och engagemang till förmån för freden, som ordföranden i den palestinska myndigheten och den israeliske premiärministern visat prov på.
För första gången diskuterade de faktiskt utan några tabun alla frågor om den permanenta ställningen och ingen av dem tvekade att ta upp och mjuka upp principiella ståndpunkter som hittills lagts fram som okränkbara.
Diskussionerna har förvisso inte lyckats, det vet vi, och inga av de framsteg som gjorts kan naturligtvis, i avsaknad av ett totalavtal, betraktas som definitiva, med tanke på den diplomatiska regeln som säger att det föreligger ingen överenskommelse om någonting så länge det inte finns en överenskommelse om allt.
Även om freden i Mellanöstern nu är inom synhåll är den ändå inte uppnådd.
Framstegen i Camp David måste konsolideras och ytterligare ansträngningar krävs, särskilt när det gäller frågorna om Jerusalem, flyktingarna, och framför allt de heliga platserna.
Framtidsutsikter öppnades vid Camp David.
Vi tvivlar inte på att en lösning som tar hänsyn till båda parters och hela världens berättigade förväntningar är möjlig, och det gäller även de heliga platserna.
Det finns alltså en historisk möjlighet.
Vi befinner oss fortfarande i en exceptionellt god konjunktur.
Israels premiärminister, som valts på grund av ett fredsprogram, vill ha ett avtal, som han har lika stort intresse av att uppnå som president Arafat, som håller fast vid sitt val att engagera sig i Osloprocessen.
President Clinton i sin tur är mer beslutsam än någonsin att använda hela sitt och sitt lands inflytande för att, innan hans mandat löper ut, - dvs. före årets slut - bidra till en positiv lösning på förhandlingarna.
Denna möjlighet till öppning, som är relativt exceptionellt, skulle emellertid - det måste vi vara vaksamma mot - snart kunna stängas.
Det amerikanska valet närmar sig, liksom upptakten i det israeliska parlamentet, som vi vet kan vara känsliga.
När det gäller tidsfristen den 13 september, som fastställdes i Sharm-el-Sheikh-avtalet för avslutande av förhandlingarna om den slutliga ställningen, kan den inte skjutas upp på obestämd tid utan att påtagliga framsteg och framtidsutsikter om ett nära förestående avtal märks i förhandlingarna.
Detta exceptionella tillfälle får alltså inte döljas.
För att hoppet som tändes i Camp David skall konkretiseras är det till att börja med viktigt att parterna är fortsatt engagerade och att de fortsätter att visa prov på samma engagemang och samma vilja som de hittills gjort.
Deras ledare måste fatta både svåra och modiga beslut för dem.
I det sammanhanget måste allt göras för att få parterna att utan avbrott fortsätta på den väg de inlett, i syfte att sluta ett totalt och definitivt avtal.
Europeiska unionen är i det sammanhanget beredd att satsa helhjärtat för att ansträngningarna skall bära frukt.
Unionen avser att fortsätta att ikläda sig sin roll på ett aktivt och användbart sätt, en roll som har flera beståndsdelar: uppmuntra parterna, bidra till att söka lösningar och genomföra avtalen.
Via den nära och regelbundna politiska dialog som unionen upprätthåller med samtliga regionala parter erinrar unionen alltid om den internationella lagligheten, strävan efter att FN: s resolutioner skall tillämpas liksom de grundläggande principerna som styr fredsprocessen och strävan efter att uppmuntra parterna att fortsätta på vägen mot fred.
Fru talman!
Ni kunde konstatera vid er resa till Mellanöstern i början av detta år i vilken utsträckning de europeiska ståndpunkterna är utbredda och förväntade, granskade, dissekerade, bedömda som ibland alltför blygsamma, ibland däremot alltför företagsamma, men i allmänhet konstruktiva och balanserade.
Ni kunde också notera i vilken utsträckning förväntningarna på Europa är fortsatt höga.
Det är denna strävan efter att bekräfta Europas roll och motsvara parternas förväntningar som föregick utnämnandet av ett särskilt sändebud från Europeiska unionen redan 1996.
Ambassadör Moratinos - som jag hyllar och som innehar denna tjänst sedan fyra år - har lyckats ge Europa ett ansikte i Mellanöstern, genom att utveckla dagliga kontakter med samtliga styrande i regionen.
Denna stödjande roll, som skall underlätta och fungera som mellanhand, kompletterar Förenta staternas roll, och är dessutom ett bidrag till den kollektiva diskussionen för att tänka sig nya lösningar, bryta vissa tabun, eller föreslå kompromisser.
Berlinförklaringen från 1999, liksom Venedigförklaringen från 1980, återger en anmärkningsvärt enig syn bland de europeiska parterna och utgör referenstexter som - det är jag övertygad om - bidragit till att öppna vägen för historiska kompromisser mellan israeler och palestinier.
Europa har slutligen utvecklat en politik för samarbete med samtliga länder i Mellanöstern som syftar till att skapa villkor för en harmonisk ekonomisk och social utveckling och samtidigt förstärka den regionala integrationen, som är ett villkor för en hållbar förankring av freden.
Europa står därmed - det vet vi - för nära hälften av de ekonomiska åtagandena om internationellt stöd till det palestinska territoriet sedan 1993.
Europa står självfallet fortfarande till förfogande för att i sinom tid bidra till att de avtal som slutits också tillämpas i sin helhet.
Det är sannolikt alltför tidigt att ta upp vad som skulle kunna vara ett avtal om den permanenta ställningen för de palestinska territorierna som det i vilket fall som helst åligger enbart parterna att fastställa genom förhandling, som är den enda antagliga metoden.
Diskussionerna i Camp David ger ändå en första idé om vad som skulle kunna vara konturerna till ett framtida avtal.
I det sammanhanget vill jag säga att tillkomsten av en palestinsk stat i våra ögon är ofrånkomlig under förutsättning att den är bärkraftig, fredlig och demokratisk.
Detsamma gäller palestiniernas obestridliga rätt till självbestämmande, och jag är övertygad om att den för övrigt utgör den bästa garantin för Israels säkerhet.
Denna rätt att förfoga över en stat och därmed utropa den kan inte bli föremål för något veto.
Såsom Europeiska unionen emellertid redan påpekat, föredrar man emellertid tydligt att en palestinsk stat inrättas efter en lyckad förhandlingsprocess.
Det är emellertid inte ett villkor, och det vet ni.
Unionens ståndpunkt i denna fråga är fortfarande den som uttrycktes i Berlinförklaringen i mars 1999.
Men alla ansträngningar som angivits i föregående steg, till att börja med självfallet parternas ansträngningar, måste gå i riktning mot att ett avtal sluts som är - jag upprepar det - inom räckhåll.
Som ni har kunnat notera ifrågasätter palestinierna själva i dag möjligheten, villkoren och framför allt tillfället att utropa sin stat med tanke på den pågående utvecklingen.
Diskussionerna mellan de femton medlemsländernas utrikesministrar, vid det informella mötet nyligen i Évian som jag nyss tog upp, bekräftade giltigheten i det europeiska synsättet som tillämpats hittills till stöd för fredsprocessen.
Även om det brådskar att åstadkomma ett avgörande genombrott när det gäller den israelisk-palestinska frågan får det emellertid inte göra att vi vänder ryggen till andra delar av fredsprocessen, eftersom den är en enhet.
Det kräver en total och hållbar lösning.
Ett avtal mellan israeler och palestinier är nödvändigt.
Det är grundläggande men kan inte ensamt säkerställa fred och stabilitet i Mellanöstern.
Det är också dags att trådarna i diskussionen knyts ihop mellan Syrien och Israel, vilket Frankrikes president också betonade nyligen, eftersom status quo inte ligger i någondera partens intresse.
Allt borde därför göras för att så snart som möjligt främja slutandet av ett avtal mellan Israel och Syrien, liksom mellan Israel och Libanon.
I det hänseendet finns det ändå framtidsutsikter, även om situationen i dag förefaller kontrastrik.
Det israeliska tillbakadragandet från södra Libanon den 24 maj i år innebar faktiskt slutet på 22 års ockupation och skapade därför det som jag skulle kalla en " ny giv ".
Detta tillbakadragande, som intygades av Förenta nationernas generalsekreterare redan den 16 juni, är en positiv beståndsdel på mer än ett sätt.
Det innebar till att börja med att resolution nr 425 från säkerhetsrådet tillämpades.
Visserligen sent, men ändå fullständigt och ovillkorligt.
Det var ett ovedersägligt framsteg.
Det genomfördes dessutom under villkor som var mindre ogynnsamma än man skulle ha kunnat frukta och åtföljdes inte - och det är mycket viktigt - av någon ökning av våldet vilket man skulle ha kunnat misstänka.
Den ansvarskänsla som samtliga parter visade prov på bör betonas här.
Hittills har svårigheterna kunnat överbryggas och bestämmelserna i resolution 425 har kunnat genomföras.
Frågan om de israeliska intrången utefter den blå linjen har på detta sätt kunnat lösas efter två månaders svårigheter.
Säkerhetsrådet antog den 27 juli resolution nr 1310 som förlängde mandatet för UNIFIL med en ny sexmånadersperiod.
Den libanesiska regeringen gav den 5 augusti sitt godkännande till att tillåta styrkan i den tidigare ockuperade zonen och sedan dess har UNIFIL upprättat ett antal fasta poster i denna zon och även intagit position utmed den israelisk-libanesiska gränsen.
Parallellt satte den libanesiska regeringen den 9 augusti in en blandad styrka om 1000 man, 500 militärer och 500 polismän, med uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen inom själva det libanesiska territoriet, emellertid med undantag för varje uppgift om övervakning av gränsen trots att det var deras ansvar.
Omstruktureringen av UNIFIL och den libanesiska regeringens utsändande av en blandad säkerhetsstyrka i söder utgör, i våra ögon, positiva händelser.
Men situationen vid gränsen till Israel är fortfarande ömtålig.
Incidenter som hittills varit relativt små äger rum då och då utmed den blå linjen.
Det ligger därför i alla parters intresse att undvika varje incident som kan orsaka en upptrappning.
Det är i det hänseendet viktigt att den libanesiska regeringen tar hela sitt ansvar för att skapa de villkor som krävs för att UNIFIL skall kunna utöva sitt mandat helt och fullt.
Stabiliseringen av situationen i södra Libanon går även via återuppbyggnad av denna region som, det vet vi, har lidit mycket av ockupationen och kriget, liksom via dess återintegration i Libanons ekonomiska och sociala område.
Europeiska unionen är självfallet beredd att ta del i denna återuppbyggnad av södra Libanon så snart villkoren på fältet uppfyllts.
Unionen avser även att på ett mycket konkret sätt visa på sitt stöd till Libanon i samband med givarkonferensen för återuppbyggnaden av södra Libanon, som planeras att hållas under vårt ordförandeskap.
Israels tillbakadragande från södra Libanon och det successiva återupprättandet av Libanons suveränitet i området går även i rätt riktning.
De pågående förändringarna i området låter dessutom ana möjligheten, vilket vi hoppas, till en successiv utveckling av förbindelserna mellan Syrien och Libanon.
Där är fortfarande situationen ömtålig och endast ett avtal mellan Israel och Syrien, genom tillämpning av säkerhetsrådets resolution nr 242 och principen om utbyte av mark mot fred, kan - det är vi övertygade om - inrätta en rättvis och hållbar fred i regionen.
Möjligheten till ett återupptagande av förhandlingarna mellan Israel och Syrien kan förvisso förefalla relativt ogynnsam - det måste vi erkänna -, åtminstone på kort sikt.
Parternas ståndpunkter, som vi känner till, är på detta stadium oförenliga, även om meningsskiljaktigheterna förefaller mindre djupa när det gäller många av aspekterna på konflikten mellan Israel och Palestina.
De israeliska och syriska ledarnas agendor förefaller för ögonblicket fyllda av andra politiska frågor och ändå kvarstår det strategiska valet med freden på båda sidor, vilket bekräftades nyligen på nytt på högsta nivå.
President Bashar Al Assad betonade i sitt installationsanförande den 7 juli sin iver att sluta ett avtal med Israel, och erinrade om att allt var förhandlingsbart utom linjen från den 4 juni 1967.
Ehud Barak uppmanade för sin del Syrien att sluta det han kallade " de modigas fred ", en formulering som vi känner igen.
Man kan därför hoppas att förhandlingstrådarna kan knytas ihop under de kommande månaderna.
Min slutsats är att den senaste utvecklingen i regionen inte enbart är förbunden med fredsprocessen, även om den spelar en central roll.
Den regionala integrationen går framåt sakta men säkert, även om den fortfarande är helt otillräcklig.
Den ingår särskilt i den större ramen med Europa-Medelhavsprocessen från Barcelona, som uttrycker Europeiska unionens vilja att utveckla en total strategi för denna region som ligger så nära och är så nära förbunden med oss.
Ett frihandelsområde som innefattar alla länder i Mellersta Östern håller på att upprättas med unionen och det borde - det är vi övertygade om - främja en öppnare och modernare ekonomi liksom deras möjlighet att införlivas i världsekonomin.
Associeringsavtal har redan undertecknats med Jordanien, Israel och den palestinska myndigheten.
Ett avtal kommer sannolikt att inom kort undertecknas med Egypten.
Förhandlingar pågår även med Libanon och Syrien.
Ingen betvivlar att Europa-Medelhavsprocessen i sin politiska dimension, med projektet med freds- och stabilitetsstadgan som innebär ekonomisk stabilitet men även social och mänsklig, kommer att bidra till att bygga upp Mellersta östern " efter freden ", den som vi så gärna vill ha, för det finns inget alternativ till den fredsprocess som i dag gått in i en fas som vi hoppas och tror är avgörande.
Europa, liksom resten av det internationella samfundet och särskilt Förenta staterna - och jag skall avsluta här, fru talman - avser att göra allt för att underlätta besluten som åligger de viktigaste aktörerna, nämligen israeler och palestinier, som är ansvariga inför sina folk och inför historien, för att främja denna fred som man så länge väntat på, så länge önskat sig och som nu finns inom räckhåll.
