# ID: svediakorp-gov403269
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,407
# sentences: 58
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag välkomnar verkligen det intresse som parlamentet har visat utrikestjänsten, särskilt Galeote Quecedos betänkande.
Låt mig försäkra parlamentet om att vi mycket noga kommer att granska hans rekommendationer.
Jag vill särskilt berömma Galeote Quecedo.
Han förtjänar en avsevärd respekt för det mycket professionella och fördomsfria sätt på vilket han utfört sitt arbete.
Jag kan utan reservationer säga att kommissionen har haft nytta av betänkandet, och att det kommer att göra ett bestående intryck på det sätt vi driver vår utrikestjänst i framtiden.
Vi har redan intresserat oss starkt för denna fråga.
Jag lämnade ett särskilt sammanträde med i stort sett alla våra delegationschefer i Bryssel tidigt i dag, för att kunna vara närvarande vid debatten här.
När jag bad om ursäkt för att jag lämnade sammanträdet i förtid, kunde jag informera dem om det starka intresse som parlamentet har visat för dessa frågor.
Det faktum att vi vid denna tidpunkt kallade alla våra delegationschefer till Bryssel, är ett tecken på vår beslutsamhet att leda utrikestjänsten med fasthet och att ge tjänsten den karriärstruktur och det ledarskap som den förtjänar och behöver.
Ledamöterna har förmodligen sett meddelandet om utvecklingen av utrikestjänsten som antogs av kommissionen den 18 juli.
I detta rekommenderar vi en fortsatt balansering av delegationspersonalen mellan tjänstemän och lokala företrädare, och en fortsatt regionalisering av vår representation på ett sätt som omedelbart kommer att frigöra 32 officiella tjänster så att dessa kan komma till nytta för delegationer som behöver förstärkning.
I meddelandet uppdateras prioriteringslistan för öppnandet av nya delegationer och kontor.
Även om vissa av dessa emellertid är att betrakta som brådskande prioriteringar, måste vi först och främst inrikta oss på att använda tillgängliga resurser för att förstärka vissa av våra befintliga delegationer.
I meddelandet beskrivs också de åtgärder vi vidtar för att återta behörighet från Bryssel till delegationerna ute på fältet, i jargongspråket känt som " dekoncentration ".
Detta är nära kopplat till våra initiativ för reformering av våra externa biståndsprogram.
I meddelandet klargörs att förslagen i detta bara är ett första steg.
Vi har för avsikt att fortsätta och säkerställa att vi använder våra tillgängliga resurser på bästa sätt, på grundval av en utvärdering av arbetsbördan hos varje enskild delegation.
Jag vill verkligen poängtera detta, eftersom det utgör bakgrunden till Galeote Quecedos betänkande.
Om vi får igenom våra reformförslag och om de stöds av budgetmyndigheten, och får ett kombinerat stöd i den gemensamma tjänsten för yttre förbindelser och kontoret för tekniskt bistånd, kommer vi att få färre personer som förvaltar våra externa program, även om vi kommer att ha fler än för tillfället i den gemensamma tjänsten för yttre förbindelser.
Men vi kommer att få färre personer i Bryssel och fler ute på fältet.
Det är denna balans vi måste eftersträva: Att få mer arbete utfört på plats i våra delegationer.
Vi kommer att utarbeta ett uppföljningsmeddelande om utrikestjänsterna under första delen av nästa år.
Låt mig specifikt kommentera Galeote Quecedos betänkande.
Han lämnar rekommendationer på tre huvudområden: Fortbildning av tjänstemän med arbetsuppgifter inom området för yttre förbindelser, delegationernas rättsliga status och samordning med medlemsstaterna.
En rad punkter som tas upp i resolutionen, t.ex. om regionalisering och om utvärderingen av vårt nätverk av representationer i tredje land, behandlas redan i vårt eget meddelande.
I betänkandet betonas kommissionens och dess delegationers roll i gemenskapens externa verksamhet, och det är naturligtvis av yttersta vikt att kommissionens utrikestjänst i fortsättningen skall kunna bidra på ett lämpligt sätt.
Första steget måste vara att utveckla fortbildningen av tjänstemän i kommissionen som sysslar med yttre förbindelser.
Det gläder mig att man i betänkandet betonar detta på ett kunnigt sätt.
Vi har redan gjort stora framsteg, men vi måste bygga vidare på detta mycket snabbt, i synnerhet om man väger in den dekoncentration som jag nämnt.
Vi måste försöka, som man skriver i betänkandet, att dra nytta av de kunskaper och erfarenheter som finns att hämta vid de befintliga utbildningsinstitutionerna i medlemsstaterna.
Vi har redan etablerat kontakt med många av dem och vi kommer att försöka fördjupa detta förhållande.
Om det nu är dags att inrätta ett utbildningsinstitut för EU-diplomati är något som vi noga måste överväga tillsammans med parlamentet, rådet och andra.
Vi kommer verkligen att bedöma detta förslag mycket noga och det understryker betydelsen av fortbildning - språklig, förvaltningsinriktad fortbildning, alla typer av fortbildning som är nödvändig för att genomförandet av våra program och vår representation i tredje land skall bli mer effektiv.
När det rör delegationernas rättsliga status måste jag säga att även om dessa formellt sett lyder under kommissionen, har de fått tydliga instruktioner att ge allt möjligt bistånd till alla Europeiska unionens institutioner och även till medlemsstaterna.
Jag är inte så säker på behovet av att formalisera detta förhållande, eftersom det redan tillämpas.
Jag vill inte komplicera förhållandena ytterligare, men jag är återigen beredd att se på frågan med ett öppet sinne.
Vi har gjort det fullständigt klart för våra delegationer att de skall uppfatta sig själva som underställda Höge representanten och Europeiska unionens övriga institutioner, både när det gäller rapportering och logistikfrågor.
Vad gäller förbindelserna med medlemsstaterna, stöder jag helhjärtat förslaget till mer omfattande samarbete.
Detta är redan vår strategi och diskussionerna i Evian under veckoslutet koncentrerades i hög grad på hur vi på bästa sätt kan genomföra detta i praktiken.
I vårt meddelande från 1998 om utrikestjänsten, klargjorde vi att varje medlemsstat som ville närvara i tredje land utan att ha en egen ambassad, var välkommen att använda kommissionens delegationer.
Detta har redan skett vid två tillfällen: I Sierra Leone av Tyskland och i Burundi av Österrike.
Det sker redan ett avsevärt samarbete mellan medlemsstaternas ambassader och kommissionens delegationer.
Det hålls regelbundna sammanträden på alla nivåer.
Man utarbetar gemensamma rapporter, antingen på begäran från centralförvaltningarna eller på initiativ av delegationscheferna.
Kommissionen stöder också och - när detta är lämpligt - försöker att delta i projekt som rör gemensamma lokaler, där fler än en medlemsstat och / eller kommissionen kommer överens om att det skall ske en gemensam användning av lokalerna.
Vi har ett utstationeringsprogram till våra delegationer som rör tjänstemän och diplomater från medlemsstaterna.
Just nu är tio stycken utstationerade till våra delegationer, och det kommer några till under den närmaste tiden.
Begränsningarna i samband med utvecklingen av detta program beror inte på bristande vilja från vår sida - jag vill klargöra detta - utan i viss utsträckning på resursbrist och på en viss motvillighet från medlemsstaternas sida att svara på vår inbjudan att ta emot diplomater i våra delegationer.
Jag vill understryka samordningens betydelse.
Vi måste samarbeta bättre, utan att komma i en situation där allt vi gör blir svårt att tyda, inte bara i Bryssel utan även i andra länder.
All denna diskussion om samordning och om utrikestjänstens framtid sker mot bakgrund av ett fördrag i vilket det talas om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inte en enda utrikes- och säkerhetspolitik i en union med 15 medlemsstater, där alla har sin egen utrikesminister.
Jag misstänker starkt att vi kommer att ha 15 utrikesministrar i Europeiska unionen under överskådlig framtid.
Men något vi måste göra, är att se till att samordningen och samarbetet blir mer effektivt, mer meningsfullt och mer professionellt utfört.
En sista vädjan.
Samtidigt som jag välkomnar detta betänkande och utlovar ett aktivt samarbete genom att följa dess rekommendationer, måste jag betona att om utrikestjänsten skall kunna spela den roll som parlamentet vill, måste den få de resurser som krävs för detta; dvs. inte bara resurser för att placera tjänstemän i tredje land, utan också för att se till att dessa får en lämplig fortbildning, att de är utrustade med den nödvändiga informationstekniken och att de har säkra medel för kommunikation.
Till sist, men på inget sätt minst, är det mycket viktigt att de får ett tillräckligt fysiskt skydd i vad som ofta är en mycket farlig värld.
