# ID: svediakorp-gov403258
# author: Coûteaux (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 629
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar, företrädare för medlemsstaterna!
Intresset för betänkandet är dubbelsidigt: Det första är att denna kammare där utan hämningar konstaterar sina verkliga syften och det andra är att ingen fäster någon uppmärksamhet vid den.
Vad handlar det om egentligen?
Det handlar om inget mindre än att förse Europeiska unionen, inskränkt för övrigt till kommissionen, med sina sista attribut för en suverän stat som den ännu saknar, nämligen en diplomatkår och dess villkor, juridisk person.
Låt oss vara en smula logiska.
Om denna skola bör tjäna till något är det naturligtvis att skapa en gemensam diplomatkår, enligt en process som bara är alltför tydlig, så som den skisseras i betänkandet av Galeote.
Om de som stöder detta betänkande når sitt mål skall " uppstyckningen " av nationer på så sätt kommit till sitt logiska slut genom att ännu en gång använda den gamla metoden från Monnet, Schuman och Delors vilken går ut på att skapa ett organ och hoppas att detta slutligen skall skapa uppgift och innehåll.
Nåväl, man förbigår så många förhandsvillkor att man har ett intryck av att man driver en smula med alla.
Man skapar faktiskt ett diplomatiskt instrument utan att bry sig om den första villkoret, en gemensam diplomati, och detta villkor förutsätter i sig själv ett annat villkor, nämligen att man först definierar gemensamma intressen i medlemsstaterna och det villkoret som i sig själv förutsätter ett annat, som består i att definiera Europas gemensamma förbindelse med resten av världen.
Men skulle det endast vara mellan de tre stora nationerna - Tyskland, Storbritannien och Frankrike - man inte kan, man inte ser vilka grunder dessa gemensamma intressen och denna diplomati skulle kunna stödja sig på, varken åt väster i förbindelserna med Förenta staterna och när det gäller Natos roll, om vilken vi absolut inte är överens och inte redo att bli det, eller mot öster - här finns den kinkiga frågan om Ryssland och våra förbindelser med alla länder i Centraleuropa - eller mot södern och kanske ännu mindre mot söder, bland annat inom ramen för politiken för Medelhavet.
Det handlar således om ett bedrägeri, det sämsta av alla, nämligen ett intellektuellt bedrägeri.
Så vida man inte tar för givet att den största nationens diplomati - den centrala makten - de facto tvingas på alla, vilket faktiskt betyder att problemet löses.
Helt nyligen kunde våra polska vänner vid en FN-konferens - " Kvinnor 2000 " - upptäcka den gemensamma diplomatins hela smidighet när de såg sig ålagda att anpassa sig efter den ståndpunkt som unionen försvarade med fara för att annars försena sitt lands anslutningsprocess.
Vi slår vad om att erfarenheterna hos våra vänner i Centraleuropa i fråga om motstånd och totalitarism skall vara användbart för oss endera dagen, totalitarism för övrigt som vi fått en ny illustration på dessa dagar i det oacceptabla gräl som man försöker starta med en av våra kolleger, Daniel Hannan.
Ty låt oss inte missta oss, genom en gemensam representation vid Förenta nationerna, är det det permanenta säte som vissa medlemsländer har som man attackerar och också idén att det i denna världen kan finnas oliktänkande röster, som den som Frankrike mycket ofta försöker gentemot Förenta staterna för att göra sig hörd.
I själva verket kan Europa tala med en enda röst bara för att säga ingenting.
Beviset har givits ännu en gång och bevis har även givits på att detta Europa inte bara förnekar nationerna via nationerna; det är sig själv som den förnekar och som den förintar.
