# ID: svediakorp-gov403150
# author: Schreyer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 918
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DE) Herr talman, ärade ledamöter!
Jag vill säga beträffande er senaste uppmaning att jag mycket gärna antar er vädjan i denna riktning.
Danmarks initiativ till ett rambeslut från rådet består enligt kommissionens synpunkt huvudsakligen av två delar.
Den första delen skall medföra att alla oaktsamma och svåra överträdelser av miljörätten skall leda till effektiva och avskräckande straff inom hela gemenskapen.
Den föreskriver en minimistandard i fråga om påföljderna.
Denna del, som i huvudsak motsvarar bestämmelserna i ett avtal som godkändes av Europarådet i november 1998, utgör initiativets kärnpunkt.
Tyvärr - detta har ju här också påpekats flera gånger - har avtalet hittills inte ratificerats av någon medlemsstat, så jag har förståelse för Danmarks initiativ att nu på nytt behandla denna fråga inom ramen för gemenskapens befogenheter.
Den andra delen innehåller däremot bestämmelser för att förbättra samarbetet och informationsutbytet mellan medlemsstaternas åklagarmyndigheter och domstolar.
Mycket talar för att sådana frågor om rättshjälp och förbättrat samarbete på det juridiska området bör behandlas i ett mer omfattande sammanhang, som inte enbart begränsar sig till miljörätten.
Därför ägnar sig en arbetsgrupp inom rådet för närvarande bara åt initiativets första del - det har också en talare berört - alltså den materiella straffrätten.
Förbättringen av det straffrättsliga samarbetet har redan varit föremål för många initiativ och förslag, som inte begränsar sig till miljöstraffrätten.
Det är en viktig del av Amsterdamfördraget och en allmän uppgift för gemenskapen att den ömsesidiga rättshjälpen, informationsutbytet och övrigt samarbete mellan domstolarna och åklagarmyndigheterna i medlemsstaterna skall byggas ut, för att skapa ett äkta område för frihet, säkerhet och rättssäkerhet.
Det vi behöver till detta är mycket klara, översiktliga och hanterliga bestämmelser, vilka den som tillämpar lagen snabbt kan tillgripa.
För att uppnå detta mål och motverka en splittring av rätten anser kommissionen att reglerna för rättshjälp bör vara så allmängiltiga som möjligt.
Särskilda föreskrifter, exempelvis som i miljörätten, bör bara vid behov skapas som undantag.
På detta sätt upprättades ju 1998 genom en gemensam åtgärd det europeiska juridiska nät, som har påbörjat sitt arbete och utvecklat många åtgärder för att underlätta rättshjälp och utbyte.
Detta bör naturligtvis byggas ut enligt kommissionens åsikt.
Vid sidan av de redan befintliga folkrättsliga avtalen om rättshjälp och det ömsesidiga erkännandet av domslut har ytterligare åtgärder från gemenskapens sida planerats på detta område.
Kommissionen betraktar den första delen i Danmarks initiativ som mycket positiv.
Miljön som tillgång är nämligen hittills inte alls straffrättsligt skyddad i alla medlemsstater.
Medan många medlemsstater har tagit med specifika miljööverträdelser i sin straffrätt, har andra inte gjort det.
En svår överträdelse mot miljörätten är alltså inte obetingat straffbar i alla medlemsstater.
Detta är naturligtvis delvis rent av en uppmuntran till gränsöverskridande miljöbrott.
Bristen på straffverkställighet, som vi totalt sett har i miljöskyddet, kan naturligtvis inte enbart avhjälpas genom straffrättsliga åtgärder, men också här skulle detta rambeslut säkert ge nya impulser.
I utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor samt utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har man redan tagit upp frågan huruvida den befintliga gemenskapsrätten i den första pelaren redan innehåller tillräckliga skyldigheter för medlemsstaterna.
Härtill kan man säga att instrumenten i den första pelaren visserligen ofta föreskriver sanktioner, men att dessa dock inte obetingat måste vara av straffrättsligt slag.
Inom ramen för den första pelaren överlåts det principiellt åt medlemsstaterna om de anser att administrativa sanktioner är tillräckliga, eller om de vill tillgripa den starkare straffrätten.
Jag hänvisar till en punkt som kommissionen fortfarande betraktar som problematisk, och som även har berörts i skilda debattinlägg, nämligen frågan om straffbarhet för juridiska personer.
Det danska initiativet föreskriver att juridiska personer måste kunna ställas till ansvar för svåra miljöbrott.
Enligt kommissionens åsikt måste man dock ta hänsyn till de befintliga rättsordningarna i vissa medlemsstater, där en bestraffning av juridiska personer generellt sett är utesluten.
Jämförbara bestämmelser i gemenskapsrätten föreskriver visserligen att sanktioner mot juridiska personer bör tillgripas, som absolut kan vara av administrativ natur, och - vilket hela tiden med all rätt har påpekats - att de uppkomna materiella skadorna då bestraffas med ekonomiska sanktioner.
Även detta finns med.
Beträffande frågeställningen om de ekonomiska sanktionerna vill jag också påpeka betydelsen av grönboken för miljöansvaret, som kommissionen gav ut för några månader sedan, när det handlar om att äntligen också de orsakade ekologiska skadorna skall inbegripas.
Med tanke på möjligheterna att genomföra initiativet torde det vara tillrådligt att även i detta fall agera så att man beträffande juridiska personer talar om ett ansvar, utan att använda ordet " straffrättslig ".
Oberoende av detta bör dock naturligtvis i fråga om svåra miljöbrott de ansvariga personerna vara underkastade straffrätten.
Detta rådde det ju också enhällig konsensus om i denna mycket intressanta debatt.
Avslutningsvis vill jag från kommissionens sida säga följande: Vi måste ju tyvärr alltid inleda förfaranden mot medlemsstaterna när det gäller brott mot fördraget i fråga om miljörätten, och ett stort antal förfaranden beträffande brott mot fördraget är anhängiga just på detta område.
Detta förmedlar tyvärr totalt sett bilden av att många medlemsstater kanske inte tar så allvarligt på miljöskyddet och miljörätten.
Mot denna bakgrund anser kommissionen att det danska initiativet är mycket betydelsefullt.
