# ID: svediakorp-gov403139
# author: Cappato (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 486
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Som företrädare för de radikala italienska ledamöterna och den tekniska gruppen för oberoende ledamöter skulle jag vilja säga att Di Lellos betänkande helt klart bidrar till att förbättra Danmarks initiativ, och till detta gratulerar vi föredraganden.
Jag tycker dock att det är viktigt att inte bara upprepa det beröm som redan har framförts utan att också understryka vissa begränsningar som det danska initiativet har, just för att vi skall kunna ingripa på ett bättre sätt i framtiden.
Karamanou har redan nämnt en viktig sak: egentligen berättar inte rådet för oss hur lagstiftningen i medlemsstaterna ser ut för närvarande.
Nåväl, då reagerar jag kanske med överdriven försiktighet, men jag misstror verkligen den som säger: låt oss höja straffen, höja böterna, men utan att berätta vilka dessa straff och böter är.
För att bete sig på ett seriöst sätt borde Danmark och rådet även ha gett oss en bild av sanktionerna, så att vi då kunde se vilka luckor som egentligen var viktigast att täppa igen och vilka de allvarligaste begränsningarna för situationen i Europa var.
Straffbiten är visserligen viktig och visst måste det finnas en samstämmighet i de europeiska lagreglerna, men detta är inte den enda frågan som gäller respekt för miljön och miljökatastrofer: man skulle behöva ingripa med en mer övergripande syn på frågan.
Vi vet till exempel att de förorenande utsläppen minskar i Europeiska unionen till följd av strukturförändringar inom produktion och ekonomi.
Visst måste man även tillgripa straff när veritabla brott begås, men det är viktigt att straffen hänger samman med lagstiftningen i övrigt, med bötesstraffen och styrinstrumenten för ekonomin för att just göra den totala bilden sammanhängande.
Ofta är det nämligen bötesstraffen, som inverkar på företagens verkliga kostnader, som har en starkare avhållande effekt än risken för frihetsberövande: en företagsledare tänker näppeligen på risken att arresteras eller straffas när en tragedi inträffar.
Det är bättre att han tvingas att dagligen räkna med de högre kostnader förorenande verksamhet medför.
När detta är sagt borde vi kanske, om det är så som många ledamöter hävdar att Europarådets konvention är mer komplett och mer konsekvent, också i dessa fall fråga oss på vilket sätt Europeiska unionen skulle kunna utgå direkt från Europarådets texter så att lagstiftningen blir mer homogen, inte bara inom ramen för unionen.
Jag skulle vilja säga en sista sak om den kinkiga frågan om hur staten förhåller sig till förorenande verksamhet.
Vi talar om enskilda och företag när det ofta är just de statliga företagen och staten själv som har ett medansvar för mycket allvarliga miljökatastrofer.
Detta är en fråga som måste beaktas, men jag tycker inte att Danmarks och rådets initiativ gör det tillräckligt direkt.
Avslutningsvis upprepar jag mina gratulationer till föredraganden Di Lello.
