# ID: svediakorp-gov402561
# author: Korhola (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FI
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 482
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den aktuella frågan rör barn och är alltså mycket känsloladdad.
Som trebarnsmamma känner jag väl till detta.
Dessutom är de tillgängliga sakuppgifterna sådana att man till och med på mycket goda grunder kan hamna på diametralt motsatta ståndpunkter som är helt giltiga.
För en beslutsfattare är situationen alltså den att man lugnt måste undersöka frågan.
I parlamentet har det förekommit en vilja att till och med förbjuda alla de nästan 350 ftalaterna i ställer för de sex som kommissionen föreslår.
Emellertid är det bara två ftalater för vilka det finns ens någon sorts bevis på en möjlig risk.
Dessutom ville man ha en varning på produkter som är avsedda för barn mellan 3 och 6 år, trots att risken sannolikt bara gäller alldeles små barn som gärna stoppar föremål i munnen när de bekantar sig med världen.
Visserligen saknar vi ett pålitligt migrationstest av ftalater.
Det är mycket bra att EU agerar i frågan, ty sju medlemsstater har redan antagit nationella bestämmelser.
Det är bättre att frågan ordnas enhetligt.
Enligt min mening har Arvidsson i den här frågan handlat på ett vettigt och ansvarsfullt sätt och han tillämpar rätt den av EU godkända försiktighetsprincipen på det aktuella toxikologiska problemet.
Försiktighetsprincipen är ett mycket viktigt instrument i miljölagstiftningen.
Det finns dock bara skäl att använda den när det enligt en vetenskaplig bedömning finns anledning att anta att det finns möjlighet till en verklig risk.
Det är således fråga om att det skall finnas en risk som kan vetenskapligt bevisas, och att man skall reagera på den, inte enbart på att det finns en rädsla som uppstått kring frågan.
Om vaktposten alarmerar för ofta är det till slut ingen som tror på honom när det blir allvar.
Det räcker till exempel inte heller som motivering för försiktighetsprincipen att somliga medlemsstater redan stiftat nationella lagar inom det aktuella området.
Det är mycket behjärtansvärt att parlamentet strävar efter att säkerställa barnens säkerhet i en union som ofta bara koncentrerar sig på hårda värden.
Parlamentet gör dock barnens och även andras säkerhet en björntjänst om det låter försiktighetsprincipens grundsten, möjligheten av en verklig risk, vittra sönder.
När det gäller ftalater finns det en risk att det går på det viset.
Vad för slags återverkningar kommer det att ha till exempel på livsmedelssäkerheten?
Minst lika viktigt som det i dag är att fatta ett beslut om förbud mot ftalater är det att det görs på ett sådant sätt att vi även skyddar försiktighetsprincipen för kommande behov.
Jag konstaterar till slut att inte en enda lobbyist för den kemiska industrin har kontaktat mig, min oro beror helt och hållet på den svävande användningen av försiktighetsprincipen.
Om vi vill förbjuda PVC låt oss då göra det öppet.
