# ID: svediakorp-gov402545
# author: Oomen-Ruijten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 344
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Diskussionen om skadligheten av ftalater, mjukgörare i syntetmaterial, släpar sig fram sedan länge.
Vi måste i dag som parlament uttala oss om önskvärdheten av ett totalförbud mot dessa ämnen.
Låt mig framhålla att ingen i vår grupp betvivlar att ftalater kan användas på många bra sätt, till exempel i kabelmantlar, och även i medicinsk apparatur.
Kruxet är emellertid att ftalater även används för att göra leksaker för små barn mjuka, och många av dessa leksaker stoppar barnen sedan i munnen även om de inte är avsedda för detta.
Efter att det redan 1998 hade kommit rapporter om att ämnet kunde ha skadliga effekter på barns hälsa, försökte Europeiska kommissionen åtminstone att föreslå ett förbud mot användning av vissa ftalater.
De intensiva överläggningarna med industrin för att få den att själv ställa upp ett förbud, som skulle innebära en självreglering vid bearbetningen av dessa ämnen, lyckades inte.
Jag och min grupp anser att detta var ett absolut misslyckande.
Det märkliga i historien är att inte heller jag är orubbligt övertygad om ämnenas skadlighet.
Kommissionens initiativ ledde till att vi hamnade i en trumeld av undersökningar som motsade varandra.
Konsumentorganisationer pekade på den potentiella skadligheten, och industrin försökte att visa att skadligheten var begränsad.
Även ordföranden i den vetenskapliga kommittén blev inblandad i debatten, vilket bestämt inte förtjänar några stilpoäng.
Nu är det upp till oss att bedöma förslagen.
Det var länge sedan jag såg ett sådant löjeväckande och invecklat förslag.
Jag vet inte hur pass skadliga dessa ftalater är, men när vi inte vet det så måste vi i varje fall enligt skyddsprincipen förbjuda ett antal av dessa ftalater, för jag tror att även den inre marknaden kräver detta.
Det betyder alltså att jag hoppas att plenarförsamlingen kommer att prioritera säkerheten i enlighet med försiktighetsprincipen.
Men samtidigt får inte forskningen stanna upp, utan den måste utvisa vilka alternativ som finns till dessa mjukgörare.
