# ID: svediakorp-gov402500
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 399
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen tillför värdefulla klargöranden, särskilt vad gäller informationsspridning.
Jag har ändå inte, i likhet med 145 andra ledamöter och särskilt ledamöterna i intergruppen SOS Demokrati, inte röstat för detta avtal, och det av två skäl.
Först och främst innebär bilaga 3 en begränsad vidarebefordran av konfidentiell information till Europaparlamentet, vilket är en tillbakagång i förhållande till nuläget.
Visst är det uppenbart att Europaparlamentet inte alltid är tillförlitligt i konfidentiella frågor.
Men å andra sidan finns det en risk för att kommissionen använder sig av dessa bestämmelser för att bättre kunna dölja känsliga frågor som rör kommissionen.
För det andra och framför allt förbigår ramavtalet med tystnad den mycket viktiga frågan om den förbindelsepolitik som finns mellan kommissionen och de journalister som kommissionen uppskattar.
Inget dokument bör överlämnas till pressen innan det vidarebefordras till rådet och parlamentet.
Men verkligheten ser långt ifrån ut på det sättet.
Det händer mycket ofta att vi läser i tidningen om kommissionens förslag, som officiellt ännu inte har yppats för någon.
Parlamentsledamöterna befinner sig då i den löjeväckande situationen att behöva kommentera texter de inte vet någonting om.
Och det här är inte på något sätt enstaka händelser.
Det är en avsiktlig politik från kommissionens sida, vilken består i att knyta till sig journalister genom att i förväg ge texter till dem som kommissionen betraktar som sina vänner, så att de vinner på det.
De som inte finns på listan över vänner publicerar sina artiklar en vecka senare, och framstår därför som om de inte hänger med.
Det är givetvis något mycket dåligt för dem.
Logiskt sett strävar därför alla efter att behaga kommissionen för att komma med på listan.
Det är med dessa medel, och även andra, som kommissionen kontrollerar alla.
Skulle man ha velat ha ett ramavtal med respekt för ett minimum av etik, borde man klart och tydligt ha förbjudit kommissionen att ge dokument till journalister innan de har översänts till parlamentsledamöterna, och man skulle ha föreskrivit sanktioner mot tjänstemän som gjort sig skyldiga till brott mot denna regel.
I brist på sådana bestämmelser anser vi att kommissionens goda resolutioner om öppenhet och insyn i hög grad är ett bedrägligt sken.
