# ID: svediakorp-gov402496
# author: Caudron (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 408
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Jag välkomnar detta initiativ, som syftar till att förenkla och förtydliga direktiven om den generella ordningen för erkännande av examensbevis och yrkeskvalifikationer.
Eftersom jag regelbundet uppsöks av studenter som stöter emot den erkännandeordning som inrättades genom direktiven från 1989 och 1992, kan jag utan överdrifter säga att det brådskar!
Man inser inte hur oklara mekanismerna är.
Området kännetecknas av total rättslig osäkerhet.
Alltför många studenter slår huvudet i väggen när de vänder sig till medlemsstaternas förvaltningar för att få detta nödvändiga giltigförklarande av deras utbildning.
Detta hänger framför allt samman med det faktum att det är svårt att veta vilken avdelning de skall vända sig till, men också det faktum att personalen vid dessa förvaltningar inte är tillräckligt utbildad för att svara på deras förfrågningar.
Slutsats: man skickar dem från en avdelning till en annan, vilket självklart drar ut på förfarandet.
Alltför ofta ger man dem ett oberättigat avslag, vilket försätter dem i helt oacceptabla situationer och förvägrar dem tillträde till arbetsmarknaden i en annan medlemsstat.
På ett principiellt plan är detta en uppenbar kränkning av personers fria rörlighet.
På ett mänskligt plan handlar det om att man förvägrar människor rätten att utöva sina yrken och därigenom tillintetgör deras ansträngningar för att erhålla sina yrkeskvalifikationer.
Det uppstår också problem med kostnaden för erkännandet, som jag tycker verkar vara alltför stor.
Jag är således nöjd över att man äntligen vidtar åtgärder som gör att principen om personers fria rörlighet blir verklighet, även om åtgärderna fortfarande tycks vara otillräckliga!
Konkret sett innehåller förslaget till direktiv intressanta bestämmelser vad gäller förtydligande av den befintliga lagstiftningen.
Man föreskriver således att värdstaten skall ta hänsyn till den erfarenhet som den berörda parten har förvärvat efter det att examensbeviset erhölls, och att en stat inte längre får ställa systematiska krav på kompensationsåtgärder (duglighetstester).
En ny bestämmelse gör också att man kan frångå kravet på två års yrkeserfarenhet.
Det gäller även att garantera rättssäkerhet vad gäller erkännande av den utbildning som medborgare från gemenskapen har genomgått i tredje land.
Vid första behandlingen föreslog Europaparlamentet många andra bestämmelser, som bl.a. syftade till att utvidga medlemsstaternas informationsplikt.
Rådet godtog inte något av dessa ändringsförslag.
Det är tämligen betecknande, och det vittnar om en brist på politisk vilja på det här området.
