# ID: svediakorp-gov402487
# author: Meijer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 393
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Alla är överens om att något måste förändras inom järnvägssektorn.
Järnvägsföretagen måste börja operera över ett storskaligt europeiskt nät, i stället för bara inom varje medlemsstat för sig.
Långa väntetider, dåliga anslutningar vid gränserna samt avsaknaden av de internationella direktförbindelser som fanns tidigare, utgör en irritationskälla.
Alla vill gärna få slut på det ineffektiva, konservativa och byråkratiska arbetssätt som föder irritation hos användarna och leder till att gods och passagerare i onödan hänvisas till andra transportformer.
Jag har redan påpekat, både i går och under tidigare debatter, att det behövs ett bättre samarbete mellan järnvägsföretagen och de olika medlemsstaterna för att gemensamt finna lösningar för den gränsöverskridande trafiken.
Upprättandet av ett sådant samarbete borde ha ägt rum för länge sedan.
Det hade begränsat möjligheterna för dem som ville utmanövrera de befintliga järnvägsföretagen med hjälp av nya företag som kunde erbjuda lägre priser på grund av en sämre arbetssituation, sämre arbetsvillkor och en sämre miljöpolicy.
Swoboda fastställer med rätta att vi nu måste ta igen eftersläpningen vad gäller investeringar i prestanda, infrastruktur och teknologi.
Han vill behålla möjligheten för staten att gå in med finansiellt stöd för att säkerställa användandet av järnvägar för kollektivtrafik, och han utesluter inte att statliga företag kan komma att spela en roll även i framtiden.
Hans åsikt att var och en skall åtnjuta lika stora friheter inom denna sektor, gör honom å andra sidan till ett offer för liberala uppfattningar.
Det framgår av hans uppfattning att man skall eftersträva total kostnadstäckning, i stället för att utgå från merkostnaderna för varje extra tåg.
Detta kan få till följd, vilket inte har varit hans avsikt, att man kommer att lägga över gods- och persontrafik på andra företag som strukturellt sett kan konkurrera med lägre priser.
Detta blir billigare för användarna, men dyrare för samhället som helhet därför att de senare företagen månar mindre om arbetstagarna och miljön.
Swoboda vill även stryka de undantagsregler för öar och medlemsstater som saknar gränsöverskridande järnvägsförbindelser som finns upptagna i rådets gemensamma ståndpunkt.
Anledningen är att enligt hans vision skall genomförandet av liberaliseringen vara lika besvärligt för alla.
Vi anser inte att han på detta sätt bidrar till någon förbättring av rådets ståndpunkt.
