# ID: svediakorp-gov402410
# author: Della Vedova (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 548
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr ordförande i Europeiska centralbanken, kommissionär Solbes!
Som företrädare för de radikala italienska ledamöterna i Tekniska gruppen för oberoende ledamöter tror jag att det mål som Europeiska centralbanken har satt upp för sig - som är det mål som framgår av fördraget och ledande ekonomiska doktriner, det vill säga att hålla tillbaka inflationen - objektivt sett kan sägas vara uppnått.
Detta måste vara ett skäl att också prisa Europeiska centralbankens verksamhet i sig.
Ändå får inte detta resultat göra att vi på något sätt glömmer de många hot som lurar på den.
Det första problemet är de offentliga finanserna: den positiva utvecklingen av förhållandet mellan underskotten och BNP, som på några få år har sjunkit till under 2 procent i euroområdet, döljer det faktum att detta i många länder och i många fall enbart beror på den gynnsamma ränteutvecklingen och på att skatterna har ökat i stället för att minska.
Strukturella och varaktiga minskningar av de offentliga utgifterna har fortfarande sekundär betydelse och dessutom fortsätter statsbudgeten att ligga omkring 50 procent i många länder, en för hög nivå för att kunna hanteras utan risk för nya underskott i krislägen eller vid valutachocker.
Speciellt tror jag att man snarast - och här kan och bör ledningen för centralbanken bidra med större kraft än för närvarande - måste ta itu med problemet med den dolda skulden, som härrör från de offentliga pensionssystemen i många länder, särskilt men inte bara i Italien.
Den demagogiska generositeten i dessa system har en hög kostnad som någon snart kommer att tvingas betala, och som snart kommer att få effekt på eurons stabilitet.
Det finns ett problem med insynen i Europeiska centralbankens beslut: en del har gjorts, men jag anser inte att man ännu har gjort tillräckligt.
Här instämmer jag helt med vad Huhne sade.
Ordförande Duisenberg har hävdat - och jag instämmer i detta - att frågan om den nya ekonomin, om förseningen av den nya ekonomin i Europa och produktiviteten i Europa inte är, inte kan vara och inte får bli en fråga om räntesatser.
Det är en fråga om strukturella reformer och den skall hanteras som sådan.
Det är en fråga om privatisering och avreglering i många sektorer.
Det finns länder som Frankrike - alltså viktiga länder - som har slagit till bromsarna i dessa frågor: avregleringar och privatisering framför allt inom telekommunikationssektorn, men inte bara där.
Det finns ett problem med flexibilitet på arbetsmarknaden.
Mandel, en av eurons fäder, sade för några månader sedan om Europa att regeringarna gör marknaden för stelbent.
Anställningar och avskedanden måste avregleras av den enkla anledningen att en styrning av avskedandena inte gör annat än förhindrar nyanställning.
I stället för att begära att centralbankens politik, räntepolitiken, skall lösa några problem med den europeiska ekonomin vore det lämpligt att den europeiska politiken löste de problem man kan lösa omedelbart, såsom dem som gäller omstrukturering och flexibilitet i ekonomin och på arbetsmarknaden.
Avslutningsvis tackar jag Radwan för den utmärkta arbete han har lagt ned på detta betänkande, som jag i hög grad kan instämma i.
