# ID: svediakorp-gov402366
# author: Peijs (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 418
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
För tio år sedan deltog min kollega Cornelissen i precis samma diskussion.
Om jag skulle läsa upp hans anförande i dag så skulle ingen märka något.
Tåget står stilla.
Och stillastående är samma sak som tillbakagång.
Vem vill sätta sig på ett tåg för att åka baklänges?
På grund av den inre marknaden och den elektroniska handeln kommer trafiken och varuströmmarna genom Europeiska unionen att öka med 70 procent under de kommande tio åren.
Därför behöver vi alla transportmöjligheter som vi bara kan komma på: de inre vattenvägarna, luften, vägarna och tågen.
Alla transporterna måste hålla tidtabellerna och vara miljövänliga.
Hittills har inte järnvägen varit till någon hjälp.
Procentuellt sett har tågtrafiken förlorat en rejäl andel av alla transporter, och det är svårt att skönja någon utveckling inom den europeiska järnvägssektorn.
Tågtrafiken är ett bevis på att Europeiska unionen har haft rätt i att en ökad konkurrens håller en vaken och skärpt.
Den bristande konkurrensen, som beror på medlemsstaternas överdrivet protektionistiska agerande, har lett till att tågtrafiken även under detta århundrade är dömd att inta en andra klassens ställning.
Men från och med nu måste järnvägsföretagen med hjälp av varandras infrastruktur undanröja alla hinder för gränsöverskridande godstransporter.
De måste se till att göra sin utrustning avsevärt mer hållbar, för de förlorar väldigt mycket av vägtransporterna på grund av detta.
Under nästa fas anser jag att framför allt de följande punkterna är viktiga: en rättvis, icke-diskriminerande tillgång till infrastrukturen och ett åtskiljande av transportföretagen och förvaltningen av infrastrukturen.
Båda sakerna får inte hamna i samma händer.
Säkerheten måste äga högsta prioritet, och säkerhetskontrollen kan inte skötas av transportföretagen själva.
En annan viktig punkt är öppnandet av järnvägarnas infrastruktur, avregleringen av marknaden, vilket är något annat än privatisering.
Detta är av avgörande betydelse för att kunna blåsa nytt liv i godstrafiken, och därigenom attraheras nya näringsidkare med nya kunskaper och en ny förvaltningskultur.
Avregleringen som det talas om i den gemensamma ståndpunkten är en god början, men det är inte tillräckligt.
Det krävs ett definitivt öppnande av järnvägsnäten för att järnvägsföretagen med sina arbetstagare skall ha en chans.
Det måste dock handla om en ömsesidig avreglering.
Inget företag behöver tolerera att dess infrastruktur används av en konkurrent som inte själv vill eller kan erbjuda samma tillgång till sin egen infrastruktur.
