# ID: svediakorp-gov402354
# author: Swoboda (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,170
# sentences: 45
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära fru kommissionär, mina damer och herrar!
Man kan tycka att de tre betänkanden som diskuteras i dag egentligen enbart är av teknisk natur.
Men sedan jag i dag har hållit en föredragning inför min politiska grupp inser jag vilka känslor frågan kan väcka, och det är bra, för det handlar i själva verket om en mycket angelägen fråga, nämligen hur vikten av järnvägarna i Europa kan öka, inte fysiskt sett, utan i betydelse, för det många glömmer när de motsätter sig reformer är att allt färre transporter sker per järnväg på grund av det skick som den i dag befinner sig i och har befunnit sig i de senaste åren.
Tågen rullar fortfarande i Europa men har mindre transportgods i sina vagnar, och det är en situation vi inte får acceptera.
Därför tror jag, och det är vi överens om, att vi vill bygga upp en europeisk järnväg, och rådets beslut, rådets samtycke är ett slags minimimalt samtycke som vi inte nöjer oss med, även om vi kanske har delade uppfattningar i många avseenden, om hur mycket längre än rådet vi skall gå.
Det är många försummelser från det förgångna som bör åtgärdas, för hittills har det bara funnits nationella järnvägar.
Men vi talar om en globalisering.
I dag är de privata företagen alla verksamma över gränserna, det är bara inom järnvägssektorn det inte har slagit igenom riktigt.
Det handlar alltså om en avreglering och ett marknadsöppnande och här råder naturligtvis olika föreställningar.
Det finns en föreställning om marknaden som en osynlig hand, nästan som en gudomlig princip som styr och leder allt, medan det finns andra som anser att vi endast bör öppna marknaden i långsam takt och bara precis så mycket som behövs.
Jag tror åtminstone att vår respektive min åsikt är att det finns en medelväg som vi följer, men att vi måste definiera hur vi skall gå tillväga för att öppna marknaden, och järnvägsföretagen måste också få en möjlighet att successivt anpassa sig till de nya villkoren.
Konkurrensen är för oss ett instrument att höja kapaciteten, därför måste fler transporter ske per järnväg, i synnerhet godstransporter, där förlusterna är som mest kännbara, så att järnvägarnas kapacitet inte fortsätter att sjunka.
Således bör en gradvis process inledas, men med tydligare och snabbare åtgärder än de som rådet föreslår.
För det första anser en övervägande majoritet av oss att det i alla länder bör finnas en konkurrensmyndighet, i viss mån en regulator.
Det skulle innebära att det fanns en myndighet i varje land dit alla järnvägsföretag, alla berörda, speditörer och övriga kan vända sig om brott mot öppenheten och insynen föreligger i konkurrensen.
Därför kan det inte finnas några undantagsbestämmelser.
Vi bygger upp en europeisk järnväg, inte en för det ena landet och en för det andra.
Därför bör undantagsbestämmelserna försvinna.
Det innebär inte att allt måste föreskrivas in i minsta detalj, men det svängrum vi ger skall ges till alla länder, inte mer till vissa och mindre till andra.
För det andra är vi av olika uppfattning vad gäller den tvångsmässiga delningen av infrastrukturen.
Vi tror att ett neutralt agerande på konkurrensområdet även skulle vara möjligt med integrerade företag, förutsatt att resultatet och vissa grundläggande förutsättningar skiljs åt.
Vårt respektive mitt förslag är att kommissionen efter några år lägger fram en rapport för oss, för parlamentet, där den talar om huruvida det har uppstått något som strider emot principerna om den fria konkurrensen, den genomblickbara konkurrensen, och efter det skulle vi sedan kunna fatta ett annat beslut.
Vi anser att avregleringen framför allt måste gälla godstransporten, den gränsöverskridande men slutligen även den nationella godstransporten.
När det gäller persontrafiken anser vi dock att det är viktigt och åtminstone i dag tillräckligt att tydligt konstatera att även den gränsöverskridande persontrafiken skall bli föremål för ett marknadsöppnande.
Om persontrafiken mellan Stuttgart och München skall avregleras är en fråga som enligt min uppfattning kan avgöras av den tyska förbundsregeringen eller den bayerska delstatsregeringen och inte nödvändigtvis på europeisk nivå.
Där anser vi att de enskilda medlemsländerna borde ges en möjlighet att fatta beslut.
En viktig fråga är avgiftssystemet.
Vilka avgifter skall tas ut för att infrastrukturkapaciteten ställs till förfogande?
Här finns det två principer.
Den ena principen lyder: endast gränskostnaderna, endast de kostnader som uppstår i samband med att ett extra tåg passerar.
En annan princip lyder: Alla de kostnader som uppstår när sträckan, rälsen och så vidare ställs till förfogande skall i princip ersättas.
Vi anser att marginalkostnaderna visserligen är meningsfulla på kortare sikt, så att konkurrensen är given, så att tågen åter kan rulla, men på längre sikt är det ett slags princip om kostnadstäckning som bör gälla, parallellt med motsvarande princip för vägar.
I annat fall kommer det inte alls att leda till att mer gods transporteras per räls till exempel och just detta är ett problem för vissa järnvägar, även för den tyska statliga järnvägen för att nämna ett exempel, att principen om kostnadstäckning i nuläget leder till att många inte anammar järnvägens erbjudanden för att de helt enkelt är för dyra.
Därför bör det även här ske en successiv övergång samt finnas en parallellism mellan vägar och järnvägar.
En sista punkt som jag vill ta upp: Ständigt hörs kritiken, vad händer nu med den offentliga servicen, kommer den att försvinna helt?
Är det bara marknadsprincipen, bara den privatekonomiska principen som gäller?
Av den anledningen har vi, och jag är tacksam för stödet i den frågan, åter infört en bestämmelse som redan var planerad, nämligen om den offentliga servicen, eftersom Europeiska kommissionen tyvärr hittills inte har lagt fram något generellt förslag om hur offentlig service skall behandlas.
I framtiden är det också möjligt att ett land säger: I vissa regioner, vid vissa tidpunkter skall den offentliga servicen prioriteras.
Här kan alltså mycket väl en prioriterad ställning fastslås.
Jag tror också att vi i morgon kommer att fatta ett beslut som säkert innebär att ett förlikningsförfarande initieras.
Det utgör inget särskilt problem.
Vi, båda föredraganden och alla politiska grupper i parlamentet, är beredda att ingå en kompromiss.
Rådet måste dock agera.
Vi har agerat, och om även rådet agerar kan det leda till en kompromiss.
Slutligen vill jag tacka alla de kolleger, inte bara i min politiska grupp utan i alla parlamentets grupper, och givetvis även kommissionen som har lagt ned mycket arbete med förhoppningen att två eller tre bra betänkanden skall komma att godkännas i morgon.
