# ID: svediakorp-gov402204
# author: Sörensen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 506
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag skulle vilja säga som så, att alla här har en massa känslor, men fenomenet har under de senaste fem åren hunnit skörda 2 000 människoliv.
Vad jag nu ser är att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, International Organization for Migration, Europarådet, kommissionen och parlamentet alla har bra förslag.
Vi pratar och pratar, vi skriver texter, vi framställer texter och vi kan vara väldigt depressiva, väldigt pessimistiska, men det är faktiskt första gången som samtal förs på internationell nivå och som man gör något åt detta problem.
Jag är alltid lite hoppfull, men jag är dock mycket realistisk när det gäller två saker.
Jag är realistisk i den meningen att jag inser att praktiken är något annat än teorin.
Till exempel måste man veta att när vi repatrierar människor, exempelvis illegala invandrare från Tyskland till Polen, så finns det vissa polacker som inom två timmar har försetts med en tågbiljett av sin illegala arbetsgivare för att komma tillbaka.
De kommer tillbaka eftersom det är där deras arbete finns, eftersom de har sina jobb och eftersom det finns pengar för dem att tjäna i landet.
Jag är också realistisk när det gäller offren.
Glöm för allt i världen inte bort offren.
Det betyder hjälpinsatser och ett dokument som ger dem rätten att kunna röra sig fritt.
Och kineser vågar prata.
Det har jag erfarenhet av.
Här finns kinesiska flickor, och kvinnor pratar ännu mer än män, för jag har känslan av att kvinnor är mindre rädda än män när det gäller sådant här.
Jag känner kinesiska flickor som har fått sina ansikten uppskurna med kniv.
De är märkta för all framtid.
Om de återvänder, om de repatrieras till sitt ursprungsland, så står de där med sina jack i ansiktet.
De kan inte återvända.
Inse att vi måste kunna repatriera människor på frivillig basis, men jag tror inte på den frivilligheten.
Jag tror att det är för svårt för vissa människor.
Det finns de som är mycket hoppfulla och som vill återvända, men tänk även på den andra aspekten av offrens situation.
I Storbritannien till exempel, i Dover och i Förenade kungariket i allmänhet, finns det inga flyktingförläggningar som tar emot offer för människohandel, det finns inte ens någon lämplig lagstiftning på området.
Europa bär således ansvaret för sin egen lagstiftning och för vad man själv kan göra - och vi kan göra detta.
Vi befinner oss i en privilegierad position.
Tänk på länderna på Balkan, Ukraina, Litauen och alla andra länder som varken har pengar eller resurser och där de icke-statliga organisationerna är indragna i en ojämn maktkamp.
Och sedan är det upp till polisen och polismyndigheterna att fatta beslut.
Var snälla och ge dem resurser.
Polisen utkämpar ett ojämnt krig.
