# ID: svediakorp-gov402150
# author: Chirac (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,578
# sentences: 160
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Jag har med stort intresse lyssnat till företrädarna från de olika grupperna och jag är glad över att kunna framföra några kommentarer till deras inlägg.
Jag skulle till att börja med vilja tacka kommissionens ordförande Romano Prodi, som mycket tydligt redogjort för situationen så här i början av det franska ordförandeskapet.
Jag gläds åt hans intentioner som han framförde för kommissionens räkning, och som till mycket stor del överensstämmer med det franska ordförandeskapets.
Vi fick redan i går tillfälle att konstatera detta, eftersom vi enligt gängse bruk i går genomförde ett arbetsmöte där regeringen, samtliga kommissionärer, kommissionens ordförande, premiärministern och jag själv deltog, och där vi kunde konstatera att det finns en synergi mellan de frågor vi vill ta upp och våra ambitioner.
Prodi talade särskilt om medbeslutandet och gladdes åt att detta förfarande sakta men säkert blir vanligare.
Han hoppades att regeringskonferensen skulle främja ett utökat medbeslutande.
Det är som ni vet ordförandeskapets målsättning i samband med att omröstningen med kvalificerad majoritet utvidgas.
(Applåder)
Ordförande Poettering gjorde ett briljant och varmt inlägg som jag särskilt tackar honom för, och som jag fäste stor vikt vid, och han tog upp ett antal frågor.
Herr Poettering!
Ordförandeskapet kan redan nu svara er på frågan om större öppenhet från rådets sida.
Det aviserades bl.a. att den franske utrikesministern och ministern med ansvar för Europafrågor efter varje möte i rådet (utrikesministrarna) skulle informera Europaparlamentet och föra en nödvändig dialog med parlamentet.
Det är ett steg i den riktning ni föreslog och jag hoppas att det kommer att bidra till att förbättra förhållandet mellan våra två stora institutioner och även naturligtvis belysa utvecklingen av de frågor som behandlas.
Vi instämmer också i er strävan efter starka institutioner, vilket ni betonade.
Jag sade det i går i Paris i samband med mötet med kommissionen.
Jag sade det till Prodi.
Det är ett villkor för att vårt arbete skall bli effektivt och även för att fullständigt bekräfta Europeiska unionens roll på den internationella scenen.
Som ett svar på den oro ni uttryckte i ert inlägg vill jag tillägga att jag fullständigt instämmer i den idé ni framförde om att det krävs en enhetlig institutionell ram och absolut inga parallella ramar.
Det säger sig självt.
Allt som kan bidra till nya impulser för den europeiska integrationen måste göras, både inom institutionerna och med respekt för gemenskapens regelverk.
Allt detta är en självklarhet för det franska ordförandeskapet.
Jag noterade er önskan att EG-domstolen skulle få de medel som krävs.
Ordförande Barón Crespo, som uppenbarligen känner till subtiliteterna i det engelska språket lika bra som i det franska, tog upp ett antal frågor som står i centrum för ordförandeskapet.
När det gäller den europeiska sociala modellen är en av de viktigaste målsättningarna för det franska ordförandeskapet att i Nice uppnå ett avtal om den sociala agendan.
Vi kommer att göra allt som står i vår makt för att uppnå denna målsättning.
När det gäller offentlig service, ett ämne som för övrigt togs upp av ett antal talare, där Saint-Josse var den sista, skulle jag vilja säga att det franska ordförandeskapet är mycket uppmärksamt på den punkten.
Vi är fullständigt medvetna om behovet av att modernisera och anpassa den offentliga servicen.
Men vi vet också att det rör sig om en avgörande punkt när det gäller lika rättigheter och möjligheter för alla medborgare i ett land, och att dessa lika möjligheter och rättigheter inte kan begränsas till lönsamhetskriterier, eller huvudsakligen lönsamhet, vilket oundvikligen skulle leda till att de som befinner sig där servicen inte är lönsam skulle bli utan, medan de som bor i bl.a. de stora städerna skulle erbjudas tjänsterna under ekonomiskt mer gynnsamma förhållanden.
(Applåder)
Det är naturligtvis inte Frankrikes ambition.
Jag har under lång tid företrätt en fransk valkrets som är extremt fattig och landsbygdsmässig, och jag kan säga er att jag anser och har alltid ansett att den när det gäller den viktigaste offentliga servicen, det som gäller livet i nationen, har samma rättigheter - och för övrigt samma skyldigheter som uttrycks genom beskattningen - som vilket kvarter i Paris som helst.
Vi skall därför vara mycket uppmärksamma på att man inte blandar ihop modernisering av den offentliga servicen, vilket är en nödvändighet, med lönsamhet i den offentliga servicen, vilket skulle vara ett stort misstag.
(Applåder)
Ordförande Barón Crespo tog upp många andra frågor, bl.a. förstärkt samarbete, utveckling av den sociala modellen och utvidgningen.
Han tog även upp stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Det är en fråga som vi också fäster mycket stor vikt vid.
Vi hoppas att konventionen, som kammaren i högsta grad är delaktig i, kan ge oss slutsatserna snabbt, dvs. om möjligt före Biarritz, så att vi kan diskutera detta där.
Det innebär också att denna stadga måste omfatta alla värderingar, alla principer och rättigheter, som våra övertygelser och samhällen bygger på, vilket innefattar inte bara medborgerliga och politiska rättigheter utan även ekonomiska och sociala.
(Applåder)
Frankrike fäster mycket stor betydelse vid att de ekonomiska och sociala rättigheterna tydligt uttrycks i denna stadga.
Det är för övrigt det viktigaste kravet från Europafacket.
Ett krav som enligt min uppfattning är legitimt och berättigat.
Om vi vill ha en europeisk social modell måste den bygga på tydliga principer som måste uttryckas.
Och det sker bäst genom stadgan.
En fråga som tagits upp av flera talare, nämligen införlivandet av stadgan i fördraget, är något som vi fortfarande måste diskutera.
Slutsatserna från konventet är ännu inte kända, så låt oss invänta dem när det gäller denna punkt.
I det nuvarande läget är de olika parternas uppfattning relativt motsägelsefulla och har i vilket fall som helst inte uttryckts bestämt.
Det krävs lite tid innan vi kan uttala oss om denna punkt.
Jag är inte helt säker på att vi lyckas lösa den i Nice.
Men om det är möjligt är det desto bättre.
I vilket fall som helst är det Frankrikes ambition att vi i Nice skall kunna välkomna stadgan i den omfattning och med den ambition som jag nyss nämnde.
Ordförande Cox erinrade liksom Poettering om betydelsen av starka institutioner.
Mitt svar blir detsamma.
Jag tror att det är mycket viktigt med starka institutioner, dvs. institutioner som förfogar över den makt som krävs för att ta sitt ansvar, men som inte heller blockerar frågorna.
Men det är uppenbart att vi i dag befinner oss i en situation där den framtida utvidgningen skulle kunna leda till att frågor blockeras, om vi inte vidtar de åtgärder som krävs för att Europa skall kunna överbrygga den tröghet som kommer att öka med utvidgningen.
Det är för övrigt anledningen till att vi fäster så stor betydelse dels vid problemet med röstviktning, dels vid problemet med utökat samarbete.
Det senare, det vill jag upprepa, får på intet sätt skapa ett Europa för dem som ligger före och ett annat för dem som ligger efter, utan endast ge de impulser som krävs för att Europa skall kunna fungera ordentligt, och också göra det möjligt för dem som vill gå lite fortare fram inom vissa områden att göra det, vilket naturligtvis kommer att resultera i att de drar de andra med sig.
Det är en mycket viktig medföljandefaktor som är en del av institutionernas styrka.
Ordförande Cox!
Ni behöver inte oroa er ett dugg när det gäller frågan om utvidgningen som tagits upp av andra talare, och som på ett mycket bestämt sätt togs upp av ordförande Prodi.
Det är för att vi skulle vilja att utvidgningen sker så snart som möjligt som vi absolut vill lyckas med den institutionella reformen, dvs. regeringskonferensen och Nicefördraget som är förbundna med varandra.
En så snar utvidgning som möjligt är naturligtvis inte detsamma som ett politiskt beslut.
Utvidgningen är inte ett politiskt beslut.
Den är en gemensam politisk strävan efter att kunna tillämpa samma spelregler i morgondagens Europa.
Det förutsätter naturligtvis att Europeiska unionen vill ha en utvidgning: den viljan finns tydligt och ingen ifrågasätter den egentligen.
Men det förutsätter också en vilja från kandidatländernas sida att genomföra de reformer som krävs för att kunna bli medlem i unionen, i annat fall skulle unionen rubbas och de stater som skulle bli medlemmar utan att ha genomfört de nödvändiga reformerna för att anpassa sig till gemenskapens spelregler skulle ställas inför stora sociala, ekonomiska och politiska svårigheter.
I den andan är vi fast beslutna, herr ordförande, att se till att de förhandlingar som inletts också fortsätter och fördjupas med varje kandidatland.
Vi skall så snabbt och bra som möjligt utföra vårt arbete på området i den anda, det upprepar jag, som ordförande Prodi nyss erinrade om, dvs. strävan efter att utvidga unionen så snart som möjligt.
Det finns ingen anledning till tvekan i det hänseendet.
Den europeiska integrationens uppgift var att upprätta och förankra freden efter alla onödiga krig mellan broderfolk.
Upprätta freden och därmed demokratin, eftersom de går hand i hand.
Denna fred och demokrati kan inte inrättas på en liten bit av Europa, det måste ske i hela Europa.
Man kan sedan diskutera Europas gränser, det är ett annat problem, men den måste inrättas i hela Europa.
Utvidgningen är alltså inte bara ett moraliskt krav med hänseende på kandidatländerna, utan den är även av grundläggande intresse för Europa om man vill att Europa i morgon skall finnas och bygga på principerna om fred, demokrati och mänskliga rättigheter och friheter.
(Applåder)
Lannoye tog särskilt upp problemet med utökat samarbete.
Jag har just svarat när det gäller den frågan.
Han tog också upp situationen i världen i dag på ett sätt som, det måste jag erkänna, berörde mig och som jag instämmer i.
Det stämmer att vi befinner oss i en värld där gapet mellan fattiga och rika ökar.
Rapporten från UNDP för 1999, dvs. inte den rapport som lades fram i år utan förra året, gav ett exempel som utan att vara signifikativt ändå är slående, när man skrev att de tre största privata förmögenheterna i världen i dag motsvarar hela bruttonationalprodukten i alla de minst utvecklade länderna, vilka omfattar 600 miljoner människor.
Och man ser att detta fenomen utvecklas, att den utslagning det leder till ökar, och det är en av de stora farorna i världen i dag.
Såsom Lannoye sade pågår en stor debatt om internationaliseringen.
Jag skall naturligtvis inte nu gå in på det centrala i denna debatt, även om Europa inte kan stå utanför den och ordförandeskapet, liksom kommissionen och parlamentet, oundvikligen är förbundet med den.
Internationaliseringen är självfallet ofrånkomlig och oundviklig och den är till stor del resultatet av teknikens och teknologins utveckling.
Den innebär också ett antal fördelar eftersom den underlättar handeln, och i dag är det handeln som skapar störst rikedom.
Den har alltså mycket positiva beståndsdelar.
Det vore absurt att påstå något annat.
Den innehåller emellertid även faror, stora faror, bl.a. inom tre områden.
Till att börja med har vi den fara vi just tagit upp, nämligen utslagningen av dem som inte kan gå lika fort fram som de andra.
Det stämmer när det gäller medborgarna i ett och samma land och vi ser i dag att utslagningen ökar, trots stark tillväxt och minskad arbetslöshet.
Det stämmer också när det gäller nationerna, där vi ser hur de rika nationerna blir ännu rikare och de fattiga tyvärr blir allt fattigare, vilket också Lannoye erinrade om nyss.
(Applåder)
Det är ett avsteg från världssamhället som vi måste vara mycket uppmärksamma på och som vi naturligtvis inte kan acceptera.
Frågan kommer för övrigt att tas upp inom kort i G7, G8, men det är en fråga som berör alla och särskilt Europa.
Den andra risken med internationaliseringen, som också tagits upp, är den om det seriösa ifrågasättandet av världens ekosystem.
Om man eftersträvar maximal vinst, vilket jag i och för sig kan förstå eftersom vinsten i sig leder till framgång, men om man eftersträvar maximal vinst, utan seriösa gränser, som är internationellt erkända och fastställda för att undvika överdrifter, kan man tänka sig att det kommer ett tillfälle när skadorna på naturen blir sådana att den inte längre kan förnyas.
Det är inte självklart men problemet finns och vi måste därför ta det på allvar.
(Applåder)
Typexemplet har tagits upp av flera talare, nämligen konferensen om utsläpp av växthusgaser som skall äga rum i höst i Haag.
Om, vilket är troligt och till och med mycket troligt, de vetenskapliga resultaten kan bekräfta att dessa utsläpp innebär ytterst allvarliga faror för vår ekologiska balans, och alltså allvarligt skadar det vi skall ge i arv till våra efterkommande, finns det anledning att så noggrant som möjligt sträva efter att kontrollera dem.
Men i sakernas nuvarande tillstånd leder inte internationaliseringen i den riktningen, utan snarare i motsatt riktning.
Den sista nackdelen, den sista risken med internationaliseringen, är allt det som gäller den stora brottsligheten.
I och med utvecklingen av internationaliseringen, avancerad teknik och Internet ser man tydligt att cyberbrottsligheten tenderar att avsevärt öka inom alla områden: narkotika, terrorism, ja all slags brottslighet.
Det finns alltså faror med internationaliseringen, men vad betyder det?
Det betyder att vi inte skall motarbeta internationaliseringen för den kommer ändå att äga rum, att vi måste göra det bästa av den och att det bästa finns där, men att vi måste kontrollera den, göra den mänsklig, och alltså vara medvetna om de faror den innebär.
Det är det starka budskap som alla de stora institutionerna, bl.a.
Europeiska unionen och de institutioner som företräder unionen, måste föra fram i hela världen.
(Applåder)
Detta svar vänder sig även till Wurtz som också tog upp dessa problem, liksom andra naturligtvis, och särskilt de som gäller människornas Europa.
Jag delar självfallet hans uppfattning att detta Europa framför allt måste vara ett medborgarnas Europa.
Vi måste bemöta den oro som gäller det dagliga livet.
Vi gör det inte tillräckligt, det är ett faktum, även om enligt min uppfattning avsevärda framsteg har gjorts på området de senaste åren.
De sociala debatter som sedan tre eller fyra år äger rum inom unionen skulle inte ha kunnat äga rum för sju eller åtta eller tio år sedan.
Man skulle inte ens ha tänkt tanken.
Vi har alltså ändå gjort framsteg.
Jag har sagt vad jag tycker om internationaliseringen.
Men, herr ordförande, jag tror inte att ett fästnings-Europa är en ambition eller ens en verklighet.
Europa är per definition öppet.
Europas uppgift är att stå för ett antal värderingar, en kultur, en identitet som jag skulle vilja påstå är en sammanfattning av varje nations kultur och identitet, och det är därför så viktigt att behålla denna kulturella mångfald och möjligheten för varje nation som ingår i Europa att behålla sin kultur, sin identitet och sitt språk.
Utifrån detta är unionen, enligt det gamla talesättet att enighet ger styrka, den enda möjligheten att i framtiden bevara dess kulturer, dess identiteter inför den värld med många centrum som utvecklas i dag och som man ser överallt.
I morgon kommer vi att ha ett ofantligt Kina, ett ofantligt Indien, och ett mycket stort Sydostasien.
Vi får ett organiserat Sydamerika, för att inte tala om Nordamerika.
Det är uppenbart att om vi stannar här, mer eller mindre uppdelade, kommer vi inte längre att finnas till, vi kommer helt enkelt att försvinna.
Det är endast genom att vara enade och förbli oss själva som vi kan existera, och det är i det sammanhanget som vi inte skall vara en fästning utan i stället tillsammans samla vår energi och våra ansträngningar.
Wurtz tog slutligen upp den berömda Tobinskatten.
Jag skulle bara vilja säga till honom att reformen av det internationella valutasystemet står på dagordningen, det vet han, och det är självklart att vi skall bekämpa finansmarknadernas instabilitet.
Det är självklart, och det är för min del mycket viktigt.
Det är en av de frågor vi också kommer att ta upp vid G7-mötet i Okinawa.
I den andan erkänner jag gärna att vi på nära håll måste studera alla villkor, oavsett vilka de är, som kan bidra till målsättningen med stabilitet och rättvisa samtidigt, vilken den är, men naturligtvis utan förstahandsantaganden och utan att vara orealistiska.
Jag är sedan lång tid mycket uppmärksam på kommentarerna från Charles Pasqua, på det gastronomiska planet, men även på andra, och jag lyssnade därför till honom med stort intresse - det betvivlar han inte - även om jag inte helt känner igen det Europa som vi bygger tillsammans i hans inlägg och i hans beskrivning.
Vi tittar uppenbarligen inte på det med samma glasögon,
(Skratt och applåder)
och han uttalade vid flera tillfällen i sitt inlägg ordet " federal " eller " federation ".
Det är en gammal typisk fransk polemik som för övrigt kommer av det faktum att den betydelse vi ger detta ord på franska skiljer sig från den som andra språk ger till samma ord, särskilt på tyska.
Och denna tolkning har lett till missförstånd, vilka urartat till polemik, naturligtvis.
Vi har båda, Charles Pasqua och jag, tjänat en man som vi hade stor respekt för, nämligen president Georges Pompidou.
Han hade för vana att säga, för han tyckte inte om onödig polemik, att " Federation eller konfederation, en federation, det är egentligen en konfederation som lyckats ".
(Skratt) Det var naturligtvis lite provokativt, men det fanns också lite klokhet från Cantal, dvs. från Auvergne, i botten på detta uttalande.
Jag ber vänligen Charles Pasqua att fundera över det.
(Skratt och applåder)
De Gaulle förstår antagligen att jag inte instämmer i hans sätt att se på saken.
Jag hörde också honom, men jag tillåter mig att säga att det finns en enda rätt som jag inte tillerkänner honom och det är rätten att tala i general de Gaulles namn.
(Applåder)
Eftersom Saint-Josse var sist och eftersom jag redan tagit upp ett antal frågor som redan behandlats, skall jag bara ta upp ett eller två av de argument han framförde.
För det första den kulturella mångfalden och genomförandet av subsidiaritetsprincipen.
Jag instämmer förbehållslöst i detta behov och dess anda.
Det stämmer att vi berikas av vår kulturella mångfald och att subsidiaritetsprincipen är en oavvislig nödvändighet.
Man måste fatta beslut på rätt beslutsnivå.
Vi skall inte gå tillbaka till det förgångna, eller till några exempel som skulle vara alltför enkla att utveckla, men för att subsidiaritetsprincipen verkligen skall kunna tillämpas krävs det naturligtvis spelregler.
Jag tänker på ett beslut som fattats av kommissionen och sedan kritiserats, bl.a. på grund av att subsidiaritetsprincipen inte respekterades.
Men jag noterar också att ursprungligen var det regeringarna som bad kommissionen att fatta detta beslut.
(Applåder) Här finns alltså en tvetydighet, och ju fler vi blir desto nödvändigare blir det att subsidiaritetsprincipen tillämpas strikt, vilket självfallet betyder att det finns en spelregel som är gemensam och som förhindrar varje tvetydighet.
Jag har upprepat det, jag sade det i Berlin i ett annat sammanhang och i ett annat perspektiv, vi måste verkligen veta exakt vem som gör vad, annars kommer det inte att fungera, och det såg vi i det exempel jag nyss tog upp.
(Applåder) Vi måste förbereda oss för att tydligt säga vad Europa gör, vad respektive nation gör som ingår i Europa och vad ett antal administrativa nivåer i nationerna gör, som finns och deltar i den politiska och mänskliga verkligheten i dessa stater.
Jag tänker exempelvis på de tyska delstaterna, men det finns naturligtvis en rad andra exempel.
Fru talman, mina damer och herrar!
Det har glatt mig mycket att få ge några kommentarer till de mycket intressanta inlägg jag lyssnat till i er kammare och jag tackar er för ert mottagande.
(Livliga applåder)
