# ID: svediakorp-gov402080
# author: Lehne (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 838
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


(PPE-DE), föredragande.
(DE) Herr talman!
Mina damer och herrar kolleger!
Även denna förordning har en förhistoria.
En förhistoria, som sträcker sig över hela sista mandatperioden.
Ni kan erinra er att man då, efter att Maastrichtföredraget trätt i kraft, för första gången skulle införa enhetliga viseringsbestämmelser i Europeiska unionen.
Det betyder att för alla stater i Europeiska unionen skulle principiellt samma viseringsskyldigheter gälla för personer som reser in i Europeiska unionen från tredje land.
Då hade kommissionen redan lagt fram ett i stort sett mycket bra förslag, som också stöddes av parlamentet.
Tyvärr ändrade rådet fundamentalt detta förslag och förklarade allt som står i denna viseringsförteckning för praktiskt taget icke bindande, genom att säga att alla kan gå utöver detta och även belägga ytterligare stater med viseringsskyldigheter eller låta bli att göra det, man måste bara meddela detta.
Europaparlamentet företrädde då den åsikten att vi inte hade hörts i laga ordning, och att detta resultat för övrigt också stod i motsatsställning till det man egentligen ville med Maastrichtfördraget.
Vi inlämnade klagomål mot detta.
Vi fick rätt i våra klagomål inför EG-domstolen.
Rådets motsvarande förordning förklarades ogiltig.
Resultatet blev då att kommissionen lade fram ett nytt förslag för oss, som i mycket liknade det första förslaget, och som parlamentet i stort sett åter betraktade som positivt, och som sedan på grund av det förändrade rättsliga läget - Maastrichtfördraget blev till Amsterdamfördraget - måste utmynna i ett nytt förslag, som nu ligger här på bordet, och som vi på nytt måste diskutera.
Fortfarande anser parlamentet att viseringsförteckningen måste vara definitiv inom ramen för denna viseringsförordning, det vill säga att det här inte längre får finnas några undantag som går utöver denna, alltså inte svarta, gröna, blå, gula och gråa listor, utan bara en lista, och det är den som är bindande och inget annat.
Det är en helt avgörande aspekt för att vi äntligen skall få enhetliga viseringsbestämmelser i Europeiska unionen.
Dessutom har kommissionen ändrat sig på en viktig punkt, som parlamentet redan då betraktade som väsentlig.
Den gäller nämligen viseringsskyldigheterna för de associerade länderna, som ju nu redan befinner sig mitt i anslutningsförfarandet, nämligen Bulgarien och Rumänien.
Parlamentet har alltid ansett att dessa länder inte skall omfattas av någon viseringsskyldighet.
Anledningen till detta är att vi har förstått att man i dessa länder har gjort stora framsteg när det gäller den inre säkerheten och många andra aspekter.
Nu har också kommissionen accepterat detta, och föreslår att Bulgarien och Rumänien skall tas upp i förteckningen över de stater som är undantagna från viseringstvång.
Det anser vi vara ett framsteg.
Uppenbarligen har dessa länder nu lyckats att också övertyga kommissionen.
Nu kan vi bara hoppas att rådet, efter att ha konsulterat parlamentet, om möjligt beslutar på samma sätt och att man också här kan urskilja viktiga framsteg.
Min bön vore att man också i rådet så snart som möjligt diskuterar detta direktiv.
Jag vill än en gång tacka kammaren så hjärtligt, och denna gång även talmanskonferensen, som i strid med den ursprungliga planeringen tog upp detta betänkande i dag på föredragningslistan, så att det därigenom också blir möjligt att snabbt klara av det och visa var vi står.
Från rådet har man under förberedelserna lämnat över en rad önskemål till mig om förslag som vi här bör överta.
Exempelvis fanns det ett förslag om att införa så kallad reciprocitet.
Vad är det?
Det betyder helt enkelt att det delvis, för medborgare från enskilda medlemsstater, finns viseringsskyldigheter i tredje land.
Då bör dessa medlemsstater ha möjlighet att så att säga kunna begära visum av medborgare från dessa tredje länder.
Detta har jag avvisat.
Inte därför att jag inte har någon förståelse för kraven från dessa medlemsländer, utan därför att jag tror att vi därmed återigen luckrar upp principen, och på detta sätt åter bryter mot bestämmelserna i fördraget som just föreskriver en enhetlig viseringsförteckning, en förteckning över de länder som har viseringsskyldighet, och en förteckning över sådana som inte har viseringsskyldigheter.
Av den anledningen anser jag att vi inte kan göra något sådant.
Vi har i Europa kommit så långt - jag vill bara nämna genomförandet av Schengen, det vill säga frihet från kontroller vid de flesta gränserna - att det helt enkelt inte går på annat sätt.
Vi behöver enhetliga viseringsbestämmelser, och jag tror att kommissionen har lagt fram ett bra förslag.
Vi har i parlamentet också diskuterat det i den andan - så som jag hoppas att kommissionen föreställer sig det.
Nu är det dags för rådet.
Rådet bör snarast komma fram till ett så konstruktivt och snabbt resultat som möjligt.
