# ID: svediakorp-gov402070
# author: Paciotti (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 873
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman!
Inom Europeiska unionen är rätten till sekretess när det gäller personuppgifter av grundläggande betydelse, men samtidigt måste vi skydda marknadens intresse av att fritt kunna överföra uppgifter.
För att garantera en balans mellan dessa båda krav anges i direktiv nr 46 från 1995 en serie regler som medlemsstaterna bör införa - och som de faktiskt har infört i form av egna lagar - och nämner också inrättandet av en oberoende myndighet som garanterar respekten för dessa regler i enlighet med principen om förfoganderätt när det gäller information: den som innehar de aktuella uppgifterna skall med andra ord ha rätt att välja om han eller hon vill eller inte vill att uppgifterna databehandlas, vem som skall ha rätt att förfoga över dem och i vilket syfte.
Förutom möjligheten att vända sig till den garanterande myndigheten ger man med andra ord den berörda parten även rätten att vidta rättsliga åtgärder om någon kränker de rättigheter som vederbörande tillerkänns enligt lagen.
För att få föra över uppgifter till tredje land, så måste man kontrollera om dessa länder kan garantera en tillräcklig grad av skydd.
Om det skyddet inte kan garanteras, så skall det ändå vara möjligt att överföra data enligt speciella kontraktsvillkor: i själva verket arbetar man, bland annat inom Europeiska rådet, på att försöka hitta standardiserade kontraktsvillkor för att underlätta avtal mellan länder som inte garanterar ett rättsligt skydd.
Att skyddet är tillräckligt i tredje land skall konstateras av Europeiska kommissionen som sedan uppmanar medlemsstaterna att enas.
Problem uppkommer alltså inte om tredje land kan garantera skyddet av personuppgifter i sin lagstiftning.
Detta gäller för närvarande Schweiz och Ungern, där Europaparlamentet inte har anledning att ingripa eftersom vi inte har någon kritik att komma med.
Annorlunda förhåller det sig med USA, där det inte finns en allmän lag om skydd av personuppgifter.
Under de omfattande förhandlingarna mellan kommissionen och det amerikanska handelsdepartementet har man försökt finna en lösning som skulle göra det möjligt att överföra data till de privata företag som frivilligt åtar sig att införa ett system för självreglering, en så kallad " safe harbor ".
Nyligen, den 6 juni, fick vi från Europeiska kommissionen de handlingar som gäller de slutsatser man har kommit fram till och som kommissionen anser utgör ett lämpligt skydd.
Den kommitté som består av företrädare för medlemsstaterna har avgivit ett positivt yttrande, men den kommitté som består av medlemsstaternas garantimyndigheter har i stället framfört kritiska synpunkter.
En del av den oro som framförts av garantikommittén kan anses stillad av de preciseringar som kommissionen gjort i efterhand, till exempel när det gäller att tillämpa systemet.
Men vissa problem återstår, framför allt en grundläggande fråga, den som gäller verkställigheten, dvs. garantierna för att de åtaganden som görs av företagen som ansluter sig till systemet med safe harbor respekteras.
Så länge det varken finns en lag eller ett kontrakt så finns det inga rättigheter för de enskilda som kan hävdas inför en domstol.
Det finns kontrollformer inom ramen för systemet safe harbor och sanktionsmöjligheter, men enbart om det rör sig om ohederligt eller bedrägligt beteende som den federala handelskammaren kan välja att undersöka.
Det finns också en möjlighet att klaga inför privata organisationer som har till uppgift att lösa tvister och som väljs av det företag som är ansvarigt för hanteringen av de aktuella uppgifterna, men det finns inga möjligheter till överklagande för den person som anser sig ha blivit kränkt när det gäller de egna rättigheterna.
Man kan hävda att systemet med " säkra hamnar " garanterar den lämpliga skyddsnivå som nämns i artikel 25 i direktivet, enbart om man garanterar en möjlighet att faktiskt skydda de europeiska medborgare som ser sina egna rättigheter kränkta, dvs. om det finns en möjlighet att radera de data som hanterats olagligt och att få ersättning för de skador man drabbats av genom hänvändelse till domstol eller skiljeman eller någon annan oberoende tredje part som skulle ha som uppgift att garantera att det eventuella fel som drabbat den enskilde rättas till.
I resolutionen kräver man även att det skall ges tillstånd att överföra data först när systemet verkligen fungerar och att tillämpningen övervakas med ett lämpligt kontrollsystem.
Med detta vill vi inte begära att USA ändrar sitt eget system, även om många och auktoritativa röster har höjts i det landet med krav på att man antar en lagstiftning inom detta område, utan vi vill bara att de europeiska medborgarna skall ha ett tillräckligt skydd, något som de europeiska konsumentorganisationerna kräver och som även de amerikanska konsumenterna skulle vilja ha för egen del.
Detta är innebörden i den resolution som vi har att behandla, som jag vill att ni godkänner för att vi inte på detta känsliga område skall införa en internationell modell som ger sämre garantier, en modell som andra länder kan vilja införa, utan framför allt för att Europaparlamentet skall visa att man är en stark försvarare av medborgarnas rättigheter, rättigheter som även tillerkänns dem i gemenskapslagstiftningen.
