# ID: svediakorp-gov402054
# author: Guterres (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,814
# sentences: 67
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill först och främst tacka ledamöterna för deras anföranden samtidigt som jag ber vice talmannen att vidarebefordra detta även till de ledamöter som inte är närvarande.
Jag vill kommentera vissa centrala frågor i den här debatten.
För det första faran för en mellanstatlig förskjutning.
En fråga som jag känner särskilt starkt för, eftersom jag under en längre tid offentligt har försvarat åsikten att vi successivt måste arbeta för en enda pelare inom unionen.
Det portugisiska ordförandeskapet har visat att det inte ville ha en mellanstatlig förskjutning.
För det första försökte vi under regeringskonferensen få Europaparlamentet mer delaktigt än vad som förutsågs i Helsingforsbesluten.
För det andra tilldelades kommissionen i enlighet med Lissabonstrategin ett antal viktiga frågor där kommissionens centrala roll i allt som har att göra med den öppna samordningen av unionens ekonomiska och sociala politik kom till uttryck.
Före toppmötet i Feira genomförde vi också ett forum där såväl parlamentet, kommissionen och rådet som medlemsländerna, Europeiska centralbanken, Europeiska investeringsbanken, Ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och arbetsmarknadens parter deltog.
Jag håller därför fullt och fast med dem som menar att det som utmärker unionen måste bevaras och att unionen som sådan måste förstärkas och att en mellanstatlig förskjutning absolut inte är önskvärd.
För det andra regeringskonferensen.
Det var inte det portugisiska ordförandeskapets uppgift att avsluta regeringskonferensens arbete.
Vi skulle göra det vi gjorde.
Och det vi gjorde var en rapport där vi med stor precision gick igenom alla ståndpunkter och alla möjliga alternativ för det som kallas Amsterdams left overs, samtidigt som vi försökte uppnå samförstånd, vilket man inte lyckades med i Helsingfors, så att ett inkluderande av det förstärkta samarbetet i konferensens dagordning kunde säkerställas, något som vi menar är intimt förknippat med frågorna kring en möjlig breddning av beslut genom kvalificerad majoritet i rådet och kanske också Europaparlamentets medbeslutandeförfarande.
Med uppfattningen om att det förstärkta samarbetet inte kommer att revolutionera unionen måste det likväl genomföras inom unionens ramar och man skall varken ha möjlighet till godtycke eller uteslutning.
Det kan bli ett fundamentalt instrument för att inom ramen för unionens regler förstärka integrationen inom ramen för en utvidgad och mera heterogen union.
Följdfrågan blir: kommer vi att kunna avsluta regeringskonferensen?
För mig är allt betydligt klarare i dag.
Jag ser, som vi alla ser, regeringskonferensen som en samling nödvändiga ändringar inför utvidgningen, valmöjligheterna är i dag helt uppenbara för oss alla.
Denna rapport identifierar dem på ett mycket precist sätt.
Finns politisk vilja avslutas regeringskonferensen inom en månad.
Frågan är om den kompromissvilja som behövs verkligen finns, för vi vet alla vilka kompromisser som är möjliga: vare sig vi vill kompromissa i helhet eller inte så är jag övertygad om att den politiska viljan finns, och att det därför kommer att vara absolut möjligt att avsluta arbetet under det franska ordförandeskapet.
När det gäller stadgan om de grundläggande rättigheterna så är det något som jag känner särskilt starkt för, eftersom det portugisiska ordförandeskapet hela tiden har förespråkat ett införande av stadgan för de grundläggande rättigheterna i fördraget.
Det är också uppenbart att vi i Feira utan att ens ha i uppgift att göra detta, försökte föra upp den här punkten på föredragningslistan, vi bad konventionsordföranden lämna en rapport om framstegen till Europeiska rådet.
Men rådet kunde inte besluta om ett inkluderande i regeringskonferensens föredragningslista eftersom konventionen ännu inte hade bestämt sig för om det rörde sig om något som borde ha ett juridiskt bindande innehåll eller inte.
Rådet i Feira beslutade sig dock för att hålla frågan öppen tills konventionen har bestämt sig för om stadgan om de grundläggande rättigheterna kan föras upp på regeringskonferensens föredragningslista eller ej.
Jag och den portugisiska regeringen hoppas att den blir ett primärt instrument för unionen.
Beträffande utvidgningen fick vi i ett flertal anföranden höra att utvidgningen inte får försenas.
Vad jag kan säga är att den under dessa sex månader inte har försenats.
Jag sade nyss att 72 förhandlingsärenden inletts under dessa sex månader.
I förhållande till de länder vars förhandlingar inleddes under rådets portugisiska ordförandeskap - det vill säga Lettland, Litauen, Slovakien, Rumänien, Bulgarien och Malta - kan jag säga följande: för Lettland inleddes åtta kapitel och fem avslutades, för Litauen inleddes åtta och fem avslutades, för Slovakien åtta och sex, för Rumänien fem och fem, för Bulgarien fem och fyra, för Malta åtta och sju.
Detta innebär att vi arbetade mycket fort, i verkligt gott samarbete med kommissionen - och jag vill här framhålla kommissionär Günter Verheugens roll - för att arbeta i så hög takt som möjligt med utvidgningen.
Vid toppmötet i Lissabon fastställdes en strategi.
Vi vet alla att vi kommer att leva i ett informationssamhälle och i en kunskapsekonomi.
Den stora frågan är om det kommer att vara ett samhälle med delaktighet, om det kommer att bli ett samhälle för oss alla eller inte.
Det grundläggande i den europeiska visionen är att det bör vara ett samhälle med delaktighet, och det europeiska svaret på delaktighet är det som vi kallar ett utbildande samhälle, som i huvudsak går ut på ett livslångt lärande, såsom det framhölls här i dag.
Tre månader efter ett stort antal beslut var det omöjligt att klara av allt under toppmötet i Feira.
Trots detta antogs en rad viktiga dokument under mötet.
Vi talade till exempel om småföretag, stadgan för småföretag är nu antagen.
Vi talade om informationssamhället, handlingsplanen för informationssamhället är antagen.
Vi talade mycket om kampen mot fattigdom, och vi har redan tre viktiga rapporter färdiga vilka gör det möjligt för kommissionen att inom kort fatta beslut och där högnivågruppen, numera kommittén för socialskydd, kommer att fatta beslut om kampen mot socialt utslagning och pensionsreformens hållbarhet.
Jag är med andra ord övertygad om att vi kommer att arbeta snabbt.
Och som kommissionär Christopher Patten sade så håller kommissionen på att förbereda en samling indikatorer som kommer att vara klar i september för att kunna ge innehåll och substans åt de olika politiska samordningar som har fastställts.
När det gäller skattepaketet så är det ingen tillfällighet att man väntade i tolv år innan en överenskommelse kunde nås.
Och väntar man i tolv år på en överenskommelse är det för att överenskommelsen inte är lätt.
Och ett avtal som är svårt att få igenom är ingen perfekt överenskommelse.
Det är dock en viktig kompromiss.
Jag är övertygad om att den politiska vilja som visades i samband med kompromissen också kommer att finnas vid genomförandet.
Med anledning av de frågor som ställdes så tror jag därför att tidtabellen kommer att hållas.
När det gäller enhällighet i skattefrågor så är det huvudsakliga problemet att man för att kunna fatta beslut utan enhällighet måste komma överens om att det är så det skall vara.
Hittills har vi dock inte kunnat skönja någon möjlig enhällighet inom unionen.
Också några ord om händelsen i Dover, en händelse som chockerade oss alla, men det som ligger bakom incidenten i Dover är att vi måste erkänna att Europa hittills inte har visat prov på att till fullo förstå problemet med en åldrande befolkning, att Europa måste ha en invandringspolitik och att denna politik måste fastställas tillsammans med de länder där de som vill komma och arbeta i Europa lever.
Samtidigt måste vi på det sociala planet kunna garantera en rad åtgärder för en harmonisk integration i vårt samhälle.
Det är detta det handlar om och det är detta som kommissionen i dag har mandat att arbeta med inom en rad viktiga områden, och som vi menar inom kort kommer att konkretiseras i viktiga beslut för unionen.
Här kommer vi in på en annan viktig samhällsfråga för kommande årtionden: vår kapacitet att leva med olikheter, vår kapacitet att främja tolerans i vårt samhälle, att bekämpa främlingsfientlighet och rasism.
För låt oss tala klarspråk, främlingsfientlighet och rasism finns i alla våra samhällen och i alla våra länder.
Det är ett socialt fenomen, och det blir dramatiskt om det finns politiska krafter, och framför allt politiska krafter som eftersträvar en regeringsposition, vilka använder sig av främlingsfientlighet och rasism för att vinna röster.
Och jag vill här klart och tydligt säga ...
(Applåder)
... jag vill klart och tydligt säga att detta är helt emot de europeiska värderingarna.
Måste vi av skäl som har att göra med staters suveränitet acceptera att sådana politiska krafter kan komma i regeringsställning, vill jag helt frankt säga att de politiska krafter som använder sig av främlingsfientlighet och rasism för att vinna röster och komma till makten inte har samma värderingar som jag.
Därför har jag inga som helst problem att förlora eller inte förlora ansiktet för något som jag, min regering och de fjorton medlemsstaterna gjorde när ett parti, som enligt vår mening inte respekterar de grundläggande värderingarna, placerade sig i den politiska makten i Österrike.
När detta är sagt skulle jag också vilja nämna att vi som unionens portugisiska ordförandeskap verkligen försökte, som ledamöterna känner till, se till att Österrike till hundra procent blev delaktig i allt unionsarbete, vilket inte alltid var så lätt, och inte bara det utan vi försökte också se till att de österrikiska företrädarna garanterades ett värdigt bemötande vid alla rådets myndigheter, inklusive regeringsledamöterna från FPÖ.
Ordförandeskapet gjorde det i övertygelsen om att det är en sak att en suverän stat, som mitt land, och dess regering har rätt att ha åsikter om en annan suverän stats regering, och jag frånsäger mig inte den rätten för den suveräna stat jag företräder.
En annan sak är unionens verksamhet och när det gäller Europeiska unionen så menar jag att det är vår skyldighet att till fullo se till att dess verksamhet kan fungera.
När det gäller de fjorton medlemsstaternas beslut om förbindelserna mellan respektive regering och den österrikiska regeringen finns ett fastställt förfarande varigenom besluten kan omvärderas om så önskas, strikt bilaterala beslut som inte berör unionens verksamhet, eftersom detta inte tilläts av det portugisiska ordförandeskapet.
Det kommer inte heller att beröra Österrikes närvaro, trots vissa påtryckningar i annan riktning, eftersom det portugisiska ordförandeskapet inte har tillåtit det, eller den värdighet de österrikiska företrädarna kommer att bemötas med vid de unionsaktiviteter där vi har ålagts ordförandeskapet.
