# ID: svediakorp-gov402023
# author: Pacheco Pereira (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 578
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ärade premiärminister!
Ni måste förstå, som den parlamentariker ni själv har varit, att det i ett parlament är de politiska frågorna vi måste koncentrera oss på.
I ert anförande finns det åtminstone två frågor jag skulle vilja kommentera.
Först och främst förvånar det mig att ni kritiserade det som ni kallade den " mellanstatliga förskjutningen ", för om det är något som det portugisiska ordförandeskapet verkligen har åstadkommit så är det en förstärkning av rådet till förfång för kommissionen och parlamentet.
Detta framgick också av er beskrivning av toppmötet medlemsstat sysselsättning där ni definierade det som " ett bevis på en stark politisk vilja att leda unionen ", varvid ni faktiskt medgav att ni såg det som en ledning från rådets sida på bekostnad av de två övriga institutionerna.
Därför måste vi ställa orden och avsikterna i relation till verkligheten.
Om vi tar den mest obekväma frågan dessa sex månader, vilken jag inser att ni inte gärna diskuterar här, det vill säga frågan om Österrike, kan vi faktiskt se hur långt den mellanstatliga förskjutningen har gått de senaste månaderna.
I den österrikiska frågan finns det nämligen något mycket farligt för unionens framtid.
Den återvändsgränd som frågan hamnade i under rådsmötet i Feira visar just varför den är så farlig.
Först och främst för att det bilaterala mellan regeringar ersatte unionens gemensamma beslut.
Om det var någon som inte borde ha agerat språkrör för de fjorton medlemsstaterna så var det premiärministern i egenskap av ordförande för Europeiska unionen.
Under inga omständigheter borde premiärministern ha tillåtits agera som språkrör, även om man ansåg att Portugal bör ansluta sig till sanktionerna.
När man gjorde detta lyftes frågan ofrånkomligen till Europeiska unionens nivå.
Om frågan inte löstes snabbt var det uppenbart att det ur en institutionell synvinkel skulle sabotera de interna förbindelserna inom Europeiska unionen.
Jag bör också säga att vi nu vet att en principlösning har förhandlats fram, så att vi slipper förlora ansiktet.
Men jag måste också säga att denna principlösning är ett svaghetstecken.
Det är främst ett svaghetstecken för de fjorton länder som tog ett politiskt initiativ de inte riktigt vet hur de skall klara sig ur.
Tendensen i den nutida politiken att låta experter, fackmän och domare fatta politiska beslut visar politikernas svaghet.
Sanktionerna inleddes med en politisk åtgärd och de som vidtog dessa åtgärder borde ha haft mod att sätta stopp för desamma, och detta borde ha skett i Feira.
Jag har dessvärre inte mycket tid på mig, men låt mig angående regeringskonferensen säga att det även där finns vissa farliga tendenser.
Jag motsätter mig inte ett förstärkt samarbete, men det måste klart framgå att det förstärkta samarbetet skall ligga under den sektoriella politikens område och inte under unionens institutionella och politiska.
I annat fall kommer vi på sikt att ha två europeiska unioner, en första och en andra klassens union, och detta kommer att göra slut på det som varit Europeiska unionens och Europeiska gemenskapens motor ända sedan andra världskriget.
Det förstärkta samarbetet får därför inte betjäna ett införande av ett Europa med två hastigheter, utan det skall tillåta den som vill gå snabbare fram på det politisk-sektoriella planet att göra det, men inte på det institutionella planet, annars riskerar vi en delning av unionen.
