# ID: svediakorp-gov401978
# author: Talmannen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-07-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 646
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Kära kolleger!
I tisdags fick vi till vår stora sorg veta att Europaparlamentets tidigare talman Pierre Pflimlin avlidit.
Pierre Pflimlin var en verklig statsman.
Hans offentliga karriär inleddes direkt efter kriget.
Den ledde honom till ämbeten som rådets ordförande och regeringschef då han 1958, medan Frankrike upplevde en av sin historias mest oroliga perioder, underlättade övergången tillsammans med general de Gaulle.
Han deltog aktivt i utformningen av den femte republikens konstitution och blev minister utan portfölj, ett ämbete som han innehade fram till 1962.
Pierre Pflimlin var en av dessa historiska européer som alltsedan krigsslutet i sin egenskap av parlamentariker, minister och politisk aktivist deltagit i kampen för att bygga ett starkt och återförenat Europa.
Han kom från Alsace och Strasbourg, var vän och kamrat till Robert Schuman och en av de aktivaste initiativtagarna till försoningen mellan Frankrike och Tyskland samt en stark symbol för den fransk-tyska vänskapen.
Denna försoning, som han arbetat så hårt för, uppfattade han som rena miraklet, vilket han också anförtrodde hans högvördighet biskopen av Strasbourg.
Han visste emellertid att detta mirakel inte var någon tillfällighet utan resultatet av ett frivilligt engagemang som byggde på gemensamma målsättningar och effektiva institutioner.
Pierre Pflimlin var från 1959 medlem av Europarådets parlamentariska församling och var dess ordförande under tre år från 1963.
Under samma period blev han ledamot av Europaparlamentet, ett uppdrag han innehade mellan 1962 och 1967, och återkom sedan 1979 i samband med det första valet med allmän rösträtt.
Han valdes till förste vice talman 1982 och var kammarens talman mellan 1984 och 1987.
Under hans ordförandeskap gjorde Europaparlamentet sig gällande som en viktig samarbetspartner, bl.a. när det gäller budgeten.
Parlamentet vann i ryktbarhet både i Europa och på internationell nivå, eftersom Pierre Pflimlin hade förmånen att i Europaparlamentet välkomna bl.a.
Förenta staternas president, Ronald Reagan.
Med stöd av Altiero Spinellis förslag till fördrag om Europeiska unionen uppmuntrade han livligt reformen av fördragen genom den europeiska enhetsakten, där han emellertid var kritisk till Europaparlamentets otillräckliga befogenheter.
Mellan honom och ordförande Jacques Delors fanns ett vänskapligt samförstånd och han bidrog till att parlamentet kunde dra den största nyttan av det, genom att förespråka trepartssammanträden med rådet och kommissionen, en form av samförstånd som var före sin tid.
För Pierre Pflimlin var också en dialogens man.
Han var bestämd i sina val och
respekterade sina politiska motståndares åsikter, men lät alltid Europas viktigare intressen gå före beaktanden av ideologiskt slag.
Strasbourg, den stad där han var borgmästare under tjugofyra år, var för honom en symbol för denna öppning, det synliga tecknet på den fransk-tyska försoningen och sinnebilden för förtroende och hopp om Europas framtid.
Han satsade också helhjärtat och ärligt på sin stads uppsving och rang som europeisk huvudstad, genom att skapa fast infrastruktur och genom att utarbeta en verklig politik för välkomnande.
Pierre Pflimlin lämnade Europaparlamentet 1989, men han förblev för många européer, särskilt de yngre, en referens och en auktoritet, en röst som höjdes entusiastiskt för att erinra om den europeiska integrationens politiska syfte.
Ända till slutet imponerade talman Pflimlin på oss med sin kraft och tydlighet i budskapet, som fortfarande är mycket aktuellt för oss.
Jag framför på nytt i ert namn vårt varmaste och uppriktigaste beklagande till Pierre Pflimlins familj, och särskilt till hans dotter som är närvarande här i kammaren.
Det var under Pierre Pflimlins ordförandeskap, närmare bestämt 1986, som flaggan och hymnen antogs som symboler för Europeiska unionen.
Därför vill jag att vi till minne av talman Pflimlin skall lyssna till den europeiska hymnen.
(Kammaren lyssnade stående till den europeiska hymnen.)
