# ID: svediakorp-gov401798
# author: Pack (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,271
# sentences: 62
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Kära kolleger!
Vi har just haft tillfälle att samtala med unga jurister från Serbien, vilka på ett imponerande sätt berättat om den hopplösa situationen i deras land.
Därför återkommer jag gärna till dagens ämne, nämligen den totala avsaknaden av tryckfrihet och möjligheterna att få tag på information.
Befolkningen informeras liksom genom Milosevics och dennes gemål Markovics glasögon.
Alla personer som ser sakerna så som de är anses vara förrädare mot det serbiska folket och hantlangare åt Nato.
En av de unga serbiska kvinnorna berättade för mig att det är oerhört svårt för henne att förklara detta för sin mormor, varför hon är emot Milosevic, för denna mormoder har bara den information och de erfarenheter som hon har haft.
Därför kan hon inte förstå varför denna unga kvinna engagerar sig i organisationen Otpor.
De oberoende demokratiska medierna i Serbien måste få stöd från oss, för att de skall kunna leverera så korrekt information som möjligt, vilket möjligtvis kan leda till att demokratin i Serbien återigen kan blomstra.
Jag vill dock även peka på att vi självfallet förväntar oss av den så kallade oppositionspressen - dvs. av den som fortfarande existerar - att den skarpt kritiserar förekommande oegentligheter i den politiska ledningen, t.ex. i Belgrad, den stad som regeras av SPO, och även ger berättigad kritik av Milosevic.
Så länge den inte gör det och den ser med bara ett öga, så är den inget oberoende medium.
Jag vill göra kollegerna uppmärksamma på följande: Om vi redan nu får höra antydningar om att Draskovic återigen är på väg att bli god vän till Milosevic, måste vi noga ge akt på vem vi egentligen ger vår hjälp.
Den egentliga motståndsgruppen i Serbien - den ur studentrörelsen framsprungna motståndsgruppen Otpor- tillåts i dagsläget ej av Milosevic att registrera sig som organisation.
Det lär dock ej hindra den att i god vilja organisera demonstrationer och manifestationer på gatorna i Belgrad och på andra platser i Serbien.
Vår delegation kommer i helgen att bege sig till Montenegro, och där kommer vi på söndag att samtala med företrädare för Otpor och oppositionsföreträdare.
Naturligtvis kommer vi vid detta tillfälle att undersöka alla möjligheter för hur vi skall kunna stödja dem.
Ett annat faktum som kan föras tillbaka till den serbiska universitetslagen utfärdad i oktober 1998 har också bidragit till ofriheten i landet: åtskilliga professorer har sedan dess avsatts från sina befattningar.
De är belagda med föreläsningsförbud och har blivit avsatta från sina ämbeten, enligt uppgift på grund av bristande kvalifikationer.
Vad man skall säga om detta kan jag säga er: En av dessa enligt uppgift okvalificerade professorer är för närvarande professor vid universiteten i Saarbrücken och Berlin.
Jag kan inte föreställa mig att dessa universitet skulle anställa okvalificerade professorer från Serbien.
Förklaringen är förstås att de inte passade in i Milosevics doktrin.
Som ett svar på detta måste man säga - det vi inte kan uppleva här, det får man bara reda på när man kan tala med människorna på platsen - att den extremistiske nationalistiske politikern Selesj för närvarande är professor vid universitetet vid juridiska fakulteten!
Ni kan föreställa er vad man menar med kvalitet där.
Dagens diskussion handlar naturligtvis framför allt om förhållandena i de serbiska fängelserna.
I de serbiska fängelserna sitter över 2000 kosovoalbaner, flertalet har suttit där sedan våren 1999, alltså före Natos angrepp.
Situationen i dessa fängelser är obeskrivlig.
Människorna får ingen juridisk rådgivning.
När de sedan kommer inför rätta missaktas rätten under processen.
Jag påminner om Flora Brovina, läkaren, som inte hade gjort något annat än att följa sitt läkaretik och hjälpte människor oberoende av deras nationalitet.
Hon dömdes i Serbien till 14 års fängelse i Nis.
Villkoren i fängelserna motsvarar alls inte någon konvention.
De strider mot Genèvekonventionen.
Det förekommer grym tortyr och trakasserier, och världen tittar på.
För 14 dagar sedan var vi ett sällskap på tolv kolleger som besökte Kosovo.
Kosovoalbanerna gav oss där dessa 75 000 underskrifter.
Vi har tagit med dem för att visa hur oerhört och eländigt de personers öde är, som nu sedan minst ett och ett halvt år försöker få reda på var de har sina släktingar - sina fäder, bröder eller till och med barn.
Jag tycker inte att vi bara kan lägga dessa 75 000 underskrifter till handlingarna.
Vi måste försöka att åtminstone hjälpa dessa människor, så att de får vetskap om var dessa försvunna personer är, i vilka fängelser de sitter eller var de mött sin död.
Ja, så ser det ut i Serbien.
I Kosovo, som vi också besökte, är situationen visserligen annorlunda, men problemen är likartade.
Vi inställde oss i förra året i Kosovo för att vi ville hjälpa kosovoalbanerna att komma till sin rätt, dessa kosovo-albaner vilka under tio års tid lidit under en apartheidregim.
Nu vill vi åstadkomma en fredlig samexistens i Kosovo mellan majoritetsbefolkningen av albaner och minoriteterna, som också har rätt att leva där.
Det är serber, asjkaler och romer.
Jag anser att vi måste ställa in oss på att det går att leva tillsammans där.
Just under de senaste dagarna när vi var där, och även nu, har det förekommit vissa intermezzon.
Flera serber har mördats under de senaste dagarna.
Ingen kan säga vem som begått dessa dåd.
Men någon bär ansvaret för att det varje dag dödas en eller flera serber på olika ställen.
Vi hyser avsky för dessa gärningar, vi uttryckte vår avsky på platsen och har här flera gånger fördömt dem.
Vi uppmanar alla att ta sitt ansvar - framför allt gäller det nu albanerna i Kosovo - och se till att deras landsmän kontrollerar sig och förhindrar var och en som försöker bete sig på detta sätt mot minoriteterna.
Vi hjälpte inte albanerna i Kosovo för att de skulle göra livet till ett helvete för minoriteterna där.
Man måste också säga att eftersom vi inte vet vilka gärningsmännen är, så är det inte helt uteslutet att några av dessa gärningsmän skickats in från Serbien för att man inte vill att det skall bli fred i Kosovo.
Alla vi i Europeiska unionen, men även UNMIK, måste nu handla raskt där nere.
UNMIK måste sörja för att det finns en rättslig ram som möjliggör gripande, fängslande och bestraffning av gärningsmän.
I Kosovo finns emellertid också problemet med saknade serber, som vi alla känner till.
Vi vädjar till kosovoalbanerna att tala ut och informera Röda korset om de vet något om dessa serbers och andra nationaliteters öde, så att ovissheten kan få sitt slut.
De få serber i Kosovo som vill delta i förvaltningen där får naturligtvis också problem.
De betraktas av vissa av sina egna landsmän som förrädare.
Då det ligger till på detta sätt måste vi hjälpa dessa välvilliga serber att kunna visa upp goda resultat, så att samarbetet då uppenbarligen kan visa sig ha blivit lönsamt även för serberna.
Vi måste försöka sätta in ett starkare polisiärt skydd.
Därför uppmanar jag samtliga medlemsländer att sända ett så stort antal poliser som möjligt till Kosovo, så att skyddet för minoriteterna kan garanteras.
(Applåder)
