# ID: svediakorp-gov401791
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,728
# sentences: 100
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Mina damer och herrar ledamöter!
Jag skulle i min tur vilja säga att jag läste betänkandet av Turco med stort intresse samt gratulera honom till hans utförliga och kompetenta arbete.
Jag skulle också vilja säga honom att detta betänkande är - utöver de konstateranden, kritik och förslag som riktas till den nye kommissionär för regionala frågor som jag är, ny sedan några månader tillbaka - något ytterst värdefullt för framtiden.
Jag skulle vilja ägna mitt anförande åt att svara var och en av er så precist som möjligt i de viktigaste frågorna, framför allt vad gäller genomförandet av budgeten för år 1998.
Er föredragande, Turco, har uttryckt en relativ tillfredsställelse med det övergripande genomförandet av budgeten för år 1998, då 100 procent av årets tillgängliga bidrag gick till åtaganden och då 100 procent utbetalades.
Bortsett från detta konstaterande, som är ett resultat av min företrädare Wulf-Mathies och mina medarbetares arbete, som också var hennes medarbetare, tror jag - dvs. vid sidan av detta konstaterande - att det var bra att erinra om, jag kan alltså även tala om för er och bekräfta att i slutet av år 1999, som också var det sista året för programplaneringsperioden 1994-1999, hade 99 procent av åtagandebemyndigandena och 75 procent av betalningsbemyndigandena utnyttjats.
Det är visserligen ännu otillräckliga resultat, men de markerar ändå ett framsteg i den riktning som ni önskar se.
Men det stämmer att situationen i fråga om gemenskapsinitiativen ser annorlunda ut, och det beror på de särskilda omständigheterna kring deras genomförande.
Det finns en nydanande aspekt i de flesta av dessa program, ett nytt tillvägagångssätt som grundas på partnerskap och svårigheten att genomföra gränsöverskridande program, såväl av nationella som regionala myndigheter.
Mina damer och herrar!
Trots allt har en mycket klar förbättring kunnat konstateras under 1998, och denna förbättring har bekräftats under 1999, särskilt efter det att anslagen omfördelades mellan de olika initiativen, vilket var Europaparlamentets önskan.
I slutet av 1999 hade 95 procent av periodens åtagandebemyndiganden och 57 av periodens betalningsbemyndiganden utnyttjats inom ramen för ett gemenskapsinitiativ.
När det gäller genomförandet, herr Esclopé - eftersom ni erinrade om att programmen genomförs i olika hög grad i de olika medlemsstaterna, tror jag inte att jag misstar mig när jag säger att en del av den förklaring ni söker ligger i att programmen och projekten nödvändigtvis skiljer sig åt mellan länder och regioner.
Vi vet mycket väl att det är länderna och regionerna som föreslår projekt, som jag vill upprepa är mycket olika.
Ert konstaterande vill jag således delvis förklara med skillnaderna mellan dessa program och projekt.
Om man slutligen jämför genomförda åtaganden med den budgetplan som fastställdes i Edinburgh, kan jag i likhet med er notera att de nästan stämmer överens.
Samtidigt har jag, mina damer och herrar, självklart lyssnat till kritiken och anmärkningarna om att man kan bättre.
Schroedter och Markov påpekade att det fortfarande finns skillnader som är oacceptabla.
Jag vill ändå säga att det är möjligt att bevisa strukturfondernas effektivitet, eftersom skillnaderna mellan staterna har minskats.
Samtidigt har ni rätt, och jag själv lämnas inte oberörd av detta konstaterande: skillnaderna mellan regioner - Sudre visade på ytterst tydliga och talande siffror - bevisar att det fortfarande brister i effektivitet och koncentration vad gäller tilldelningen av strukturfonder.
Det finns fortfarande oberättigade och oacceptabla klyftor mellan regioner, mellan den minst bemedlade regiongruppen och den rikaste gruppen.
Jag vill dessutom säga att jag är ytterst uppmärksam på att denna sociala klyfta, som man har kallat den; denna ekonomiska klyfta mellan de rikaste och de minst bemedlade regionerna inte skall fördjupas ytterligare med en ny klyfta som hänger samman med den nya ekonomin - i det avseendet har jag för övrigt mycket oroväckande siffror - en klyfta som jag skulle kunna kalla den numeriska klyftan, vilket innebär att de medborgare som bor i de mest avlägsna områdena, som är minst bemedlade och minst gynnade skall få demokratiskt tillträde till den nya tekniken och de möjligheter som erbjuds med denna nya teknik.
Den andra punkten: uppföljning, utvärdering och kontroll.
I er resolution, herr föredragande Turco, erkänner ni vikten av uppföljning, utvärdering och kontroll av hur medlen utnyttjas.
När det gäller uppföljning och utvärdering har viktiga framsteg uppriktigt sagt noterats, och jag skulle vilja nämna tre av dem.
För det första att man har utvecklat en harmoniserad metod.
Vidare att man har genomfört halvtidsutvärderingar.
De avslutades under 1998 och har på sina håll orsakat mycket betydande finansiella omdisponeringar inom programmen.
För det tredje till sist har man gjort tematiska och övergripande utvärderingar, särskilt vad gäller frågor om små och medelstora företag, lika möjligheter och partnerskap.
Denna utveckling börjar så smått ge resultat, vilket jag bl.a. kan konstatera i fråga om de nya programmen för perioden 2000-2006.
Det återstår framsteg att göra på det här området, men man måste konstatera att utvärderingskulturen i dag tycks ha fått ett större genomslag inom kommissionens alla avdelningar, och även hos alla dem som förvaltar programmen.
Det kunde jag för övrigt notera i början av juni, då jag för första gången organiserade ett seminarium där medlemsstaterna och programförvaltarna - samtliga förvaltningsmyndigheter från alla regioner och alla länder - deltog.
Jag hade dessutom bjudit in ordföranden i ert utskott, Hatzidakis, och Theato, budgetkontrollutskottets ordförande, att delta i seminariet.
Detta seminarium visade uppriktigt sagt att utvärderingskulturen, en modern och nödvändig kultur, håller på att utvecklas.
När det gäller kontroll delar kommissionen till stor del er bedömning om komplexiteten i det nuvarande systemet för strukturfonderna.
Men också här har det skett förbättringar sedan 1997, särskilt inom ramen för initiativet SEM 2000, och jag vill tacka Bradbourn för att han noterat dem.
Upprättandet av regler om berättigande till samfinansiering omfattas nu av en tillämplig bestämmelse för den nya perioden.
De normer som medlemsstaterna måste respektera i fråga om finansiell kontroll kommer även att bli föremål för en förordning.
Riktlinjerna för hur korrektionerna av finansnetton skall tillämpas håller också på att omsättas i en tillämplig förordning för den nya perioden.
I övrigt vill jag påminna om att den nya periodens förordning om fonderna - som Musotto för en stund sedan bedömde vara otillräcklig, jag noterade det - föreskriver att systemet för uppföljning av interventionerna skall förenklas.
När det gäller kontroll stadfäster de nya bestämmelserna också att medlemsstaten skall vara direkt ansvarig för kontrollerna av de program som genomförs på dess territorium.
Kommissionen har å sin sida, som ni vet, mina damer och herrar, uppdraget att se till att dessa kontrollsystem är tillräckligt solida och tillförlitliga.
Allt detta är naturligtvis komplicerat.
Jag har på senaste tiden t.o.m. hört uppmaningar om mindre av Brysselbyråkrati, om mindre komplikationer.
Jag kommer att ägna mig åt klara och objektiva reflektioner om alla de medel som kan göra saker och ting mindre komplicerade, framför allt i samband med vår gemensamma diskussion om den nya regionalpolitiken 2006-2013.
I väntan på det måste jag hålla mig till den allmänna förordningen, som ni är väl bekanta med sedan Berlin och som jag måste tillämpa.
Tillsammans med mina avdelningar måste jag alltså hitta bästa möjliga syntes och jämvikt mellan å ena sidan den önskan som vissa av er framförde här för en stund sedan; dvs. ett större mått av decentralisering och ett större förtroende gentemot medlemsstaterna och regionerna, och å andra sidan ert krav på återhållsamhet, vilket också revisionsrätten kräver av mig, för att kunna stå till svars inför skattebetalarna.
Det jag kan säga i den här frågan, bl.a. till Hedkvist Petersen som talade med mig om detta häromdagen när jag befann mig i hennes region, är att jag kommer att sträva efter bästa möjliga syntes.
Men försök förstå mig: jag står mittemellan er önskan om ett större mått av decentralisering och angelägenheten att redovisa korrekta räkenskaper för Europaparlamentet, allmänheten och revisionsrätten.
Er föredragande påpekar med rätta att kommissionen inte genomförde tillräckligt många kontroller på ort och ställe under 1998.
Ja, herr Turco, trots att kommissionen fäster stor vikt vid en god finansiell förvaltning av programmen och en tillförlitlig kontroll, måste jag konstatera att de medel jag förfogar över inte har gjort det möjligt för oss att göra lika många kontroller som vi hade önskat.
Till sist vill jag peka på den pågående förhandlingen om ett ramavtal mellan våra två institutioner, vilket delvis är ett svar till Bradbourn.
Detta ramavtal är dessutom nu definitivt slutfört vad gäller vidarebefordran av dokument till parlamentet, och med stöd av detta avtal kommer kommissionen att översända alla de dokument till parlamentet som ni önskar ta del av.
Flera av er, bl.a.
Attwool och MacCormick, har hänvisat till additionalitetsprincipen.
Jag vill klargöra att de nya bestämmelserna innebär en märkbar förbättring av möjligheterna att kontrollera additionaliteten.
Additionaliteten kommer att verifieras inom två typer av program: mål 1-program, vilket var fallet även tidigare, men också mål 2- och mål 3-programmen sammantagna.
Kontrollen kommer att utföras med hjälp av stickprover och kommer endast att beröra aktiva arbetsmarknadsåtgärder.
Detta nya system gör att vi kan ha en övergripande syn på tillämpningen av additionalitetsprincipen, även för mål 2, som - vilket ni känner till - skapade stora statistiska problem under den föregående perioden.
Kommissionen föreslog också en koppling mellan kontrollen av additionaliteten och resultatreservens tilldelning, men denna koppling godtogs inte av lagstiftaren, vilket ni också känner till.
Jag vill ändå peka på hur mån jag är om att kontrollera huruvida additionaliteten verkligen tillämpas, och jag vill också säga - vilket jag har sagt till flera medlemsstater - att kontrollen av denna princip, av verkligheten bakom denna princip, kommer att bli ett kriterium för mottagande och godkännande av nya program.
Ni ställde en fråga till mig om ert förslag till artikel 5.
Mina damer och herrar ledamöter!
Jag ber er uppriktigt att förstå att det inte är möjligt för mig att godkänna artikel 5, hur goda de bakomliggande avsikterna än är.
Också här styrs jag av artikel 11 i förordningen om allmänna bestämmelser för strukturfonderna, och den tillåter inte, åtminstone inte förrän år 2006, att man decentraliserar eller delegerar kommissionens verkställande befogenheter till organ på en nivå under den nationella, eller som ni själva skriver: autonoma områden, regioner och delstater.
Jag är tvingad att respektera förordningen om strukturfonderna, åtminstone såsom den ser ut fram till år 2006.
Partnerskap är en princip som kommissionen vill göra så fullständig som möjligt.
Redan år 1998 konstaterades framsteg, särskilt till följd av att regionala sysselsättningspakter inrättades år 1997, vilka mobiliserar regionala och lokala parter såväl som parterna på arbetsmarknaden.
Men kommissionen går mycket längre i den nya ramförordningen för perioden 2000-2006.
I dag omfattar partnerskapet nya aktörer, som hittills inte på allvar eller mycket sällan har varit inblandade, vilket jag vill att de skall vara.
Det handlar om ekonomiska aktörer och arbetsmarknadens parter, föreningar samt vissa icke-statliga organisationer, framför allt på områdena för miljö och lika möjligheter.
Enligt de nya bestämmelserna skall partnerskapet dessutom utsträckas till programperiodens alla stadier, alltifrån medlemsstaternas utformning av förslag till utvärderingen av programmen.
Den fjärde punkten: komplementariteten med gemenskapens övriga politikområden.
Flesch, ni själv Turco, Schroedter och Mastorakis insisterade på den punkten.
Jag vill påpeka att parlamentet, som reflekterar över kommissionens insatser för att stärka effekterna av samverkan mellan strukturpolitiken och gemenskapens politik på övriga områden, skall veta att det också är något som jag och mina avdelningar är angelägna om.
Det är mot bakgrund av detta som man bör se på det faktum att årsrapporten för år 1998 innefattar ett övergripande område, åtgärder till förmån för lokal utveckling, och i rapporten för år 1999 kan jag meddela er att det handlar om åtgärder till förmån för lika möjligheter mellan kvinnor och män.
På senaste tiden har det gjorts många insatser för att förbättra strukturfondernas samstämmighet med gemenskapens övriga politikområden, och särskilt - fru Flesch - med de statliga stöden.
På det området antog kommissionen 1998 ett meddelande som närmar kartan över regionala statsstöd med kartan över de regioner som är berättigade till strukturstöd.
I den här frågan har jag också en mycket konstruktiv och mycket regelbunden dialog tillsammans med min kollega Mario Monti, som ansvarar för frågor om statsstöd.
Detta gäller också miljön, inom ramen för de nya programmen 2000 ­ 2006.
Låt oss också här vara klara och tydliga: det handlar inte om att göra strukturfonderna till instrument för andra politikområden.
Strukturfonderna är avsedda för en särskild politik: nämligen sammanhållningen; att minska skillnaderna mellan regioner och länder.
Målet med fonderna är att stödja utvecklingen i de svagaste regionerna i syfte att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen i unionen, och ni har framhållit att framstegen är otillräckliga på detta område.
Det handlar helt enkelt om att försäkra sig om - och det är inte försumbart - att de strukturella interventionerna tar tillräckligt stor hänsyn till gemenskapens sektoriella politik, men man skall i gengäld också se till att unionens övriga sektoriella politikområden införlivar eller gynnar sammanhållningsdimensionen.
Jag tänker särskilt på - för att svara Sanchez García och Theonas - de yttersta randområdena.
Ni vet, mina damer och herrar ledamöter, att jag inom kommissionen även i fortsättningen personligen kommer att måna om de yttersta randområdenas framtid och utveckling.
Beviset för det fick ni då kommissionens rapport om dessa regioner offentliggjordes, en rapport som jag hade ägnat en särskild omsorg.
Detta säger jag också som ett gensvar på Sudres anföranden i denna fråga.
Det jag framhåller i fråga om de yttersta randområdena och kravet på en bra sammanhållning samt en bra samstämmighet mellan de olika politikområdena gäller också de mest missgynnade regionerna, vare sig det rör sig om tätortsregioner, som blir alltfler, eller ö- och kustregioner, för att svara Ripoll som ställde en fråga till mig i det ämnet.
För att avsluta, och genom att tacka för er uppmärksamhet, skulle jag vilja säga ett par ord om årsrapporten och dess roll, såsom jag ser på den.
Mina damer och herrar!
Det hör till sakernas ordning att parlamentet är krävande i förhållande till kommissionen vad gäller genomförandet av strukturfonderna och deras effekter, och ni har lagt fram nya krav.
Jag ger mitt samtycke till Stockmann beträffande hans fråga om att till kommande rapporter inkludera en punkt eller ett specifikt kapitel, för att särskilt svara på parlamentets synpunkter på eller kritik av kommissionen.
Resolutionsförslaget återspeglar denna vilja, detta krav, eftersom man här begär att kommissionen ständigt skall ge mer information i årsrapporten.
Samtidigt har vi sedan några år tillbaka valt att ge årsrapporten en mer koncis form, vilket för övrigt var en formell begäran från Europaparlamentet på den tiden.
Det är faktiskt viktigt att detta dokument skall kunna läsas av medborgarna - och så är ännu inte fallet helt och hållet, om jag har förstått Turco rätt - och inte endast av förtroendevalda eller specialister.
Inom mitt ansvarsområde är jag mycket mån om ansträngningarna för läsbarhet, närhet och förklaringar från kommissionens sida.
Vi kommer därmed att fullfölja våra insatser för läsbarhet och för den här typen av förklaringsarbete, och samtidigt vara så noggranna som möjligt för att uppfylla era krav.
Läsbarhet och noggrannhet - dessa är således de två huvudlinjer som jag har för avsikt att koncentrera mina insatser på, för att kunna lägga fram en årsrapport av hög kvalitet.
