# ID: svediakorp-gov401778
# author: Stockmann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 634
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kolleger!
Om nu den ekonomiska och sociala sammanhållningen med rätta betecknas som hjärtat i den europeiska politiken, så kan vi lugnt säga att strukturfonderna är dess vägröjare.
Vi talar i dag i och för sig om hur ett politiskt instrument fungerar, som vi med tiden genom Agenda 2000 hunnit ersätta med ett nytt och - som vi tror - ett bättre.
Ändå är det en plikt och rättighet för parlamentet att underkasta strukturfonderna granskning i form av redovisningsskyldighet via års- och redovisningsrapporter, och att härleda politiska krav därur, även om det kan förefalla som om dessa blivit föråldrade genom händelsernas gång.
Föredraganden Turco presterar bådadera i sitt betänkande över strukturfondernas tionde årsrapport från 1998, vilket han, menar vi, gör på ett utmärkt sätt.
Det stora antalet ändringsförslag från kollegerna har tillfört betänkandet avsevärt av värde.
Jag tänker inte här upprepa den nedtecknade kritiken som man ändå kan läsa sig till.
Turco och andra kolleger har redan presenterat den här en gång.
Dock skulle jag vilja instämma i ett krav, det gäller kravet på kommissionen att i nästa redovisningsrapport ägna ett eget avsnitt åt vilka åtgärder den under de senaste åren tillgripit för att svara på kritiken från parlamentet.
Den elfte årsrapporten bör alltså även innehålla en projektrapport.
Till följd av den korta tiden går jag bara in på fyra problem och ansatser, som enligt vårt synsätt visar mot framtiden.
För det första: Rapporttiden 1998 präglades av att resurserna för hela programplaneringstiden kunde tas i anspråk helt och hållet enbart med hjälp av särskilda sista minuten-åtgärder.
Erfarenheterna visar att vi behöver speciella strategier för start- och slutfasen av programplaneringen, liksom även en flexibel mekanism för krissituationer av det slag som förekommit under 1997 / 98.
För det andra: Principen om additionalitet hör till grundpelarna i vår strukturpolitik.
Jag tänker inte heller ifrågasätta det.
Dock ligger anspråk och verklighet långt ifrån varandra.
Till exempel gäller för mål-1-regionerna ofta att man bara med vissa förbehåll kan tala om en självständig strukturpolitik, till vilken man så kan lägga den europeiska strukturpolitiken.
Det beror ofta på att alla politiskt tillgängliga finansiella resurser redan är tagna i anspråk för att täcka medfinansieringen, vilket ju också är riktigt.
Ifråga om additionalitetsprincipen innebär detta - bildligt talat - att man får en europeisk kostym till en slips som man i regionen själv har råd med.
Detta problem kommer att bli allt större med den förestående utvidgningen.
Därför behöver vi som jag ser det en ny definition av additionalitet.
Detta skulle kanske kunna leda i riktning mot ett ytterligare europeiskt mervärde, så som förutsätts för ramforskningsprogrammen samt till exempel för gemenskapsinitiativet Interreg.
För det tredje: Principen om partnerskap med lokala och regionala myndigheter samt parterna på arbetsmarknaden går som vi ser det i rätt riktning och bör förstärkas ytterligare.
Vi behöver såväl fler lokala initiativ och samarbeten som en regional diskurs om vilka prioriteringar en region skall göra.
Därmed bidrar vår strukturpolitik också till regionaliseringen.
Genom strukturpolitik agerar och bygger man på samma gång regionala strukturer.
För det fjärde: Kontroller och utvärderingar är A och O i strukturpolitiken, som har det höga målet att så snart som möjligt göra sig själv överflödig.
Även om de olika regionerna skiljer sig starkt åt, bör vi fortsätta sökandet efter gemensamma utvärderingsmetoder och värderingsskalor.
Bara på så sätt är det möjligt att göra horisontella jämförelser av strategier och projekt på enskilda verksamhetsområden i medlemsländerna.
Föregående talare tog upp detta problem.
Också på detta politikområde borde det snart vara möjligt att börja med benchmarking.
