# ID: svediakorp-gov401777
# author: Bradbourn (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 614
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag skulle vilja börja med att säga att min grupp stöder många saker i Turcos betänkande och utan tvekan helhjärtat ställer sig bakom huvudriktningen i betänkandet.
Jag har emellertid valt att tala i dagens debatt på grund av att några att de frågor som tas upp i betänkandet befinner sig i centrum av det som måste tas itu med om de europeiska institutionerna själva skall kunna skingra det misshushållningens och slöseriets moln som hänger över dem sedan tidigare.
Det enda sätt som vi kan hoppas på att ändra allmänhetens uppfattning av vad vi gör här är inte bara att utnyttja pengarna effektivare, utan även att se till att någon märker det.
Det är bara om vi på ett tydligt sätt kan visa att kommissionens användning av pengarna sker på ett sunt och förståndigt sätt som vi kan hoppas på att vinna tillbaka det förtroende som har gått förlorat under de senaste åren.
Betänkandet som vi talar om blickar, naturligtvis, tillbaka på år 1998.
Många positiva förändringar har ägt rum sedan dess, inte minst sedan den nya kommissionen tillträdde.
Det är därför av avgörande betydelse att vi påvisar de brister som var inneboende i systemet och ser till att vi förbättrar oss ytterligare när det gäller användningen av de europeiska skattebetalarnas pengar.
Det gäller särskilt för strukturfonderna, som direkt berör så många av våra medborgares liv.
Vi har nu ett tillfälle att låta både kommissionen och mottagarna - medlemsstater och andra - av detta värdefulla EU-stöd koncentrera sig på den kritik som identifieras i betänkandet på många områden avseende fördelningen av medlen och bristen på övervakning av deras användning.
Ett av nyckelinstrumenten för att bemöta detta mycket påtagliga problem är en effektiv användning av utträdesstrategier som en förutsättning för tilldelning av medel.
Ingen av oss här skulle personligen ingå en affärsuppgörelse eller privatekonomisk uppgörelse utan att vara säker på hur och när åtagandet i fråga skulle upphöra.
Men det är vad som allt för ofta har varit fallet i det förflutna.
Till dess en tydligt definierad, planerad och effektiv övervakning av ett finansierat projekts framgång eller misslyckande införs, fortsätter det att vara allt för enkelt att ödsla värdefulla resurser på illa genomtänkta och dåligt skötta projekt, att fortsätta att kasta bort pengarna.
Underlåtenhet att agera kommer att resultera i de särskilda problem som man belyser i betänkandet.
Det kommer även att resultera i de problem som vi har sett när det gäller fördelningen av de allt knappare resurserna inom medlemsstaterna.
Ingenstans blir detta bättre belyst än i Förenade kungariket, där det råder stora förseningar och stor förvirring i fråga om var de värdefulla pengarna skall läggas.
Det gäller särskilt för min hemregion, West Midlands, där dessa förseningar orsakar stor osäkerhet hos lokala samhällen och de lokala skattebetalarna, som måste garantera projekten till ett belopp av miljontals pund, i avvaktan på att de problem som jag i stora drag har angett skall lösas.
Vad som behövs är följaktligen en enkel benchmarkanalys av projekten, för att jämföra deras effektivitet, vilken kanske kan genomföras av en oberoende revisor och användas tillsammans med ett tydligt och välplanerat slutprogram, som kommer att göra det möjligt att avsluta dåligt skötta projekt och sätta stopp för pågående slöseri - kort sagt, att införa den ordning som gäller i den privata sektorn i detta system.
Bara när de europeiska institutionerna och medlemsstaterna tar till sig idéer som dessa, kommer vi att återfå det rykte som ekonomiskt redbara som vi önskar och allmänheten kräver.
