# ID: svediakorp-gov401760
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 577
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Sedan några månader tillbaka följer Europeiska unionen en ytterst komplicerad väg som stakades ut vid Europeiska rådets möten i Köln, Helsingfors, Lissabon och i morgon i Feira, för att försöka upprätta vad som av unionen kallas en " gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik ".
Det är en komplicerad uppgift, framför allt för att man måste försöka klargöra förbindelserna med Nato, och för att Förenta staterna, men också andra Natoländer som inte är medlemmar av Europeiska unionen, såsom Turkiet, inte gör vårt uppdrag lättare.
Allting har också försvårats av EU-institutionernas vilja att utöka räckvidden för detta nya politikområde, genom att presentera det som " ett ytterligare steg på vägen mot Europas politiska integration ", enligt ordalydelsen i den resolution som vi just har röstat igenom, dvs. ett nytt steg mot överstatlighet.
När det gäller det område som täcks av denna säkerhetspolitik, vidmakthålls avsiktligt en tvetydighet.
Strikt sett skulle det endast handla om de s.k.
Petersberguppdragen (förebyggande av kriser och fredsbevarande i tredje länder, med undantag för försvar av nationella territorier eller vitala utrikesintressen), men Europaparlamentet envisas med att ständigt erinra om ett mycket mer vittomfattande mål - vilket för övrigt är själva titeln på den resolution som har röstats igenom i dag.
Tvetydigheten hålls vid liv av beslutet att inrätta gemensamma militära medel som är avsedda att förebygga kriser (t.ex. den europeiska snabbinsatsstyrkan med 50 000 till 60 000 man, som man fattade beslut om i Helsingfors), vilket gör att " integrationsanhängarna " kan fortsätta leka med ord och få det att framstå som en fråga om att upprätta en försvarspolitik i ordets fulla bemärkelse.
När det gäller såväl metod som mål, politisk integration eller samarbete, anser vi att det ständigt diskuterade perspektivet om en överstatlig, enhetlig och integrerad makt är kontraproduktivt.
För att uppnå effektivitet måste man inrätta instrument för ett frivilligt samarbete med variabel geometri, där de medlemsstater i unionen deltar som är intresserade av enskilda åtgärdsområden - och även, i förekommande fall, stater som inte är medlemmar, varför inte?
För att sammanfatta: Gruppen Nationernas Europa anser det önskvärt att framskrida på vägen mot gemensamma säkerhetsinsatser, under förutsättning att vi inte låser oss vid ett stelt institutionellt system, utan i stället inrättar flexibla förfaranden grundade på frivillighet och respekt för nationell suveränitet.
Vi är öppna för idén om gemensamma säkerhetsåtgärder, som vi anser att Europa har ett skriande stort behov av.
Men samtidigt måste vi vara mycket tydliga vad gäller villkoren: det är omöjligt att överlämna militär beslutsmakt (även om man säger att det i ett första skede endast kommer att handla om Petersberguppdragen) till EU-institutioner som inte är tillräckligt demokratiska, vilket de kommer att förbli inom all överskådlig framtid, eftersom det inte existerar ett europeiskt folk.
Av detta följer tre konsekvenser: sista ordet måste alltid tillkomma de nationella demokratierna, och därför måste operationerna i fråga gå inom en mellanstatlig ram; beslut om principiella frågor får inte under några omständigheter fattas vid majoritetsomröstningar; systemet måste vila på möjligheten till " differentierade insatser " som gör att varje folk fortlöpande kan utöva sin valfrihet.
Jag hoppas att Europeiska rådet i Feira kommer att lägga till denna fråga på regeringskonferensens program.
