# ID: svediakorp-gov401694
# author: Queiró (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 874
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr minister, ärade kolleger!
Inledningsvis vill jag säga att Europeiska rådet i Feira ger oss i parlamentet en ny möjlighet att uttala oss i ett antal politiska frågor som står på unionens dagordning.
Bland dessa vill jag framhålla fyra, en del berör minister Jaime Gama, andra inte.
Jag börjar med Österrike: Det är väl känt att vi inte känner någon som helst sympati för den politiska extremismen, men vi kan ändå inte låta bli att fördöma de fjorton medlemsstaternas olämpliga reaktion mot bildandet av en regering som var en följd av demokratiskt hållna val, utan att regeringen ens hade hunnit börja regera.
Det var ett beslut som inte respekterade det österrikiska folkets suveränitet.
Det var dessutom ett ineffektivt beslut.
Rasism och främlingsfientlighet bekämpar man med intelligens och bemödanden och inte genom proklamerande åtgärder som till sist inte ens kunde framkalla de mest oönskade reaktioner, utöver ett anti-europeiskt spridande, det vill säga ett främjande av det som man vill bekämpa.
Det portugisiska ordförandeskapet tog på sig rollen som medlemsstaternas språkrör i februari.
Enligt vår mening var det ett felaktigt beslut och även om frågan alltid har tagits upp på det bilaterala planet så var det uppenbarligen en överenskommelse mellan de fjorton.
Även om det formellt sett inte är detta ordförandeskap som skall lösa problemet så kan man i alla fall kräva att varje regering tar sitt ansvar.
Därmed kommer vi att få klarhet i vem som insisterar på en fortsatt isolering av landet och vem som medger misstaget och väljer att återuppta normala förbindelser med Österrike genom att undvika upprätthållandet av " murar av missförstånd " mellan unionens medlemsländer, för att använda statssekreterare Seixas da Costas uttryck.
För det andra vill jag framhålla regeringskonferensen.
Det portugisiska ordförandeskapets särdrag bör komma fram i erkännandet och försvaret av den politiska jämlikheten medlemsstaterna emellan, vilket är naturligt för bevarandet av jämvikten mellan stora och små länder och mellan dessa och Europeiska unionen.
De nationella parlamentens delaktighet bör få förtur i den institutionella reformen och i förvaltningen av de europeiska frågorna, så att varje lands medborgare kan bli mera demokratiskt och direkt involverade i byggandet av Europa och i definitionen av gemenskapens beslutsmetoder.
Beträffande ett förstärkt samarbete så borde den flexibilitetsprincip som detta grundas på, och som vi stöder, vara en garant för att inget medlemsland skall nekas rätten att delta så länge det inte är av egen fri vilja.
Så till sist de frågor som inte har lösts genom Amsterdamfördraget.
Regeln om en kommissionär per medlemsland borde vara allenarådande, eftersom det är kommissionen som har monopol på lagstiftningsinitiativ, samtidigt borde det framhållas att dagens medbeslutandeförfarande innebär dubbel rösträkning, en i rådet och den andra i Europaparlamentet, och att man tvärtemot den eftersträvade generaliseringen av röster genom kvalificerad majoritet borde förespråka bevarandet av enhällighetsregeln så att politisk jämvikt mellan medlemsstaterna oberoende av befolkning och ekonomiska tyngd får råda, faktorer som har varit nyckeln till framgången med det samstämmiga, fredliga och utvecklade Europa som vi under de sista femtio åren har lärt känna.
För det tredje vill jag framhålla stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Det är inte innehållet som ifrågasätts.
Poängen är att Europeiska unionen inte behöver en stadga om de grundläggande rättigheterna.
Skälet till att den inte behövs är mycket enkel: unionen har inga större problem med de grundläggande rättigheterna.
Och som redan sagts, finns det inga problem så ger stadgan ingen lösning.
I och med att stadgan inte ger någon lösning på problemet så är den följaktligen ett problem.
Vi hoppas därför att toppmötet i Feira kan sammanfatta det som är så uppenbart: att det inte finns några meningsskiljaktigheter om definitionen eller tillämpningen av de grundläggande rättigheterna inom Europeiska unionen som inte medlemsländerna själva kan lösa, det vill säga lösa inom ramen för de egna institutionerna och konventionen om de mänskliga rättigheterna som både vi och Europeiska unionen såväl före som efter en utvidgning är bundna till.
Avslutningsvis ett ord om utvidgningen.
Trots de framsteg som vi fått höra här i dag så borde Europeiska unionen, enligt vår mening, mer än tio år efter Berlinmurens fall ha kunnat visa en starkare politisk vilja när det gäller att räcka ut en hjälpande hand till Central- och Östeuropa, länder som rättmätigt hoppas på en gemensam framtid tillsammans med oss och där besvikelse och frustration måste undvikas.
En sådan vilja visar sig huvudsakligen på tre olika sätt: genom att försvara de stora europeiska föresatserna om fred, frihet samt ekonomisk och social utveckling, vilka bör ligga till grund för förhandlingarna med kandidatländerna och vara det enda villkor som bör ställas på varje land vid en anslutning och vid bevarandet av den ekonomiska och sociala sammanhållningen i de nuvarande femton medlemsländerna.
Österrike, regeringskonferensen, stadgan om de grundläggande rättigheterna och utvidgningen: fyra frågor, fyra olika svar.
Det är detta, fru talman, som vi förväntar oss av mötet i Feira mellan stats- och regeringscheferna under det portugisiska ordförandeskapet.
