# ID: svediakorp-gov401599
# author: Seixas da Costa (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 199
# sentences: 7
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(PT) Som ni vet finns Europeiska unionens inställning till vapenexport återspeglad i den uppförandekod som antogs i juni 1998.
Bland kriterierna i denna kod är respekten för de mänskliga rättigheterna ett av de viktigaste villkor som bör respekteras för att tillstånd skall beviljas.
Besluten är dock fattade individuellt av varje medlemsstat och de måste - detta är en fråga om politisk god vilja - ta fullständig hänsyn till vad som föreskrivs i uppförandekoden.
Rådet får ingen information om vilka motiv som driver medlemsstaterna att bevilja eller avvisa exportlicenser och vi kan alltså inte göra en utvärdering angående de motiv som ligger till grund för dessa beslut.
Jag vill emellertid säga att det nu, i Europeiska unionen, och särskilt efter fastställandet av uppförandekoden, har börjar bedrivas ett informationsutbyte om vapenexport, vilket också är föremål för en årlig rapport och som tydligt kommer att börja skapa gemensamma former för att diskutera dessa frågor.
Vi måste dock inse att denna fråga nu, med uppförandekoden som grund, kommer att fortsätta vara en fråga vars beslut helt enligt subsidiaritetsprincipen, det vill säga, det ligger på varje medlemsstat.
