# ID: svediakorp-gov401498
# author: Dupuis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 374
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger!
Jag tror att man bara kan vara ledsen.
Vi har behövt fyra år för att få denna debatt, fyra år, eftersom den socialdemokratiska gruppen och Europeiska folkpartiets grupp har låst debatten i fyra år.
Det är vårt parlaments verklighet när det gäller Tunisienfrågan.
Tunisienfrågan är oändligt ledsam på grund av vår attityd.
Napoletano, Tunisienfrågan är inte en fråga om mänskliga rättigheter utan om demokrati och rättsstaten, medan vi än en gång föredrar för Tunisien säkerheten att ha en stark man, med risk för att ersätta honom med sonen när han dör, såsom vi gör i Syrien utan att säga någonting.
Och vi sluter ögonen, för vi vill inte se att Tunisien som har det oändligt mycket bättre än grannländerna, Marocko och Algeriet, inte har tagit ett enda steg till uppbyggandet av en rättsstat under de senaste tolv åren sedan Ben Alis tillträde.
Och trots att man stärker och till och med i vissa fall förbättrar, även om det i hög grad kan diskuteras, är inte det ekonomiska och sociala området en uppbyggnad av demokrati.
Det är inte en uppbyggnad av rättsstaten, det garanterar ingenting, det ger bara garantier åt den despot som sitter vid makten.
Vad kan vi då göra?
Vi har ett associeringsavtal som lades fram såsom ett modellavtal, medan andra länder, än en gång Marocko och Algeriet, gör framsteg.
Vi slöt detta modellavtal med det land som hade de flesta trumfkorten i spelet för att ta det stora språnget in i demokrati och rättsstaten.
Vår kompromisslöshet - och rätt till inblandning, Napoletano - måste således vara hård, och till och med skoningslös.
Vi kan inte längre tolerera att en sådan regim med alla fördelar som den har, stänger in, fängslar och torterar bara en liten bit från de sicilianska kusterna och en liten bit från de franska och spanska kusterna.
Det är outhärdligt.
Vi behöver ett extra associeringsråd för att ompröva situationen och slutligen göra något för att hjälpa och vara tunisier vi också.
