# ID: svediakorp-gov401469
# author: Maria de Belém Roseira (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 863
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(PT) Herr talman!
Jag tackar för detta tillfälle att informera om arbetena under Förenta nationernas extra sammanträde för utvärdering av Pekingkonferensen och dess handlingsplattform, som fastställdes 1995.
Pekingkonferensen innebar en oerhört viktig milstolpe i erkännandet av kvinnors rättigheter och antagandet av en handlingsplattform, som skrivits under av 189 länder, för att ge innehåll åt dessa rättigheter och anta instrument för att successivt kunna genomföra dem.
Detta har gjort det nödvändigt att, enligt vanliga exempel när det gäller denna typ av internationella instrument, göra en utvärdering, efter att femton år har gått sedan undertecknandet av 189 av världens länder, vilket jag redan har nämnt.
Denna utvärdering har bedrivits under många sammanträden.
I en första fas skedde det i förberedande sammanträden i en förberedande kommitté, vilka med vissa svårigheter gjorde framsteg i några frågor som en grupp länder, nämligen de som brukar räknas till de mest utvecklade, ansåg viktiga att föra framåt, och när det gällde motståndet i frågan om vilket språk som skulle användas, inte i den politiska förklaring som antogs tidigare, utan i slutdokumentet som bestod av fyra delar, varav en gällde regeringarnas åtgärder och politik för att genomföra, både handlingsplattformen från Peking och allt det som redan hade uppnåtts i flera länder.
Denna process har varit ganska komplex, och en del allianser har uppstått mellan vissa länder, främst mellan Europeiska unionen och de latinamerikanska länderna, eftersom G77 vid en viss tidpunkt bröts, vilket innebar vissa svårigheter för att skynda på arbetet.
I alla fall, och för att göra en snar summering, kan vi säga att betydelsefulla framsteg har gjorts för att kvinnors rättigheter skall erkännas som mänskliga rättigheter, genom mycket starka politiska uttalanden om att inte acceptera några kränkningar av dessa mänskliga rättigheter, att stoppa alla yttringar som kränker de mänskliga rättigheterna, och göra hänvisningar till kommissionen för kvinnornas ställning och det frivilliga protokollet samt att bekämpa rasism och våld på grund av rasistiska grunder.
När det gäller frågan om våld mot kvinnor vill jag, bland de rätt stora framsteg som har gjorts, framhäva den samordning som har skett i det internationella samarbetet, när det gäller kampen mot kvinnohandel, vilken även är ett stöd för åtgärder som bedrivs på andra nivåer i världen.
Jag vill också säga att alla länder accepterar allmänna kampanjer mot våldet utifrån den nolltoleranskampanj som leds av Europeiska unionen.
Även frågan om hur fattigdomen skall bekämpas har debatterats, och arbetet med att låta kvinnor delta i det ekonomiska livet, behovet att bedriva en sådan politik så att familjelivet kan förenas med yrkeslivet samt kravet på att ge kvinnor tillgång till utbildning och fortbildning som grundläggande instrument för att garantera deras självständighet.
För första gången togs också frågor kring moderskap och faderskap upp på ett betydelsefullt sätt (har tidigare alltid satts i samband med mannens roll), liksom det nödvändiga i att dela på uppgifterna.
Beträffande hälsan konstaterades behovet av en holistisk inställning till hälsan när det handlar om sexuella rättigheter, men inte när det gäller fortplantningen.
Särskilda omnämnanden av invandrade funktionshindrade kvinnor, äldre kvinnor och kvinnor från ursprungsbefolkningen fördes in, även detta på initiativ av Europeiska unionen.
Männens roll underströks ganska kraftigt, vilket jag redan har nämnt, liksom behovet att stärka kvinnornas bidrag i skapandet av fredligare samhällen.
Vidare tog man också upp införandet av något som ansågs vara ett av de grundläggande instrumenten i handlingsplattformen från Peking, nämligen main streaming för ett genusperspektiv, vilket måste föras in i alla mekanismer som rör de mänskliga rättigheterna, FN-fördragen och millennietoppmötet, vilket är ett oerhört viktigt resultat.
När det gäller metoder för att utvärdera framstegen i ländernas tillämpning av det de har åtagit sig, görs också starka referenser till mätbara och helt fastställda mål som gör det möjligt att följa upp dem på ett sätt så att man vid varje tidpunkt kan göra en mer objektiv utvärdering än vad som hittills har kunnat göras.
Även genom en förstärkning av frivilligorganisationernas roll i alla politikområden och med särskilda parter i länderna för att se till att handlingsplanen uppfylls.
De viktigaste problemen handlar mycket om att vi, Europeiska unionen, redan har inrättat artikel 13 i Amsterdamfördraget och att vissa länder har svårigheter att acceptera sexuella rättigheter och den mångfald det omfattar, i frågan om sexuell läggning.
I detta sammanhang, och genom att följa den strategi som fastställts på Europeiska unionens nivå och se detta extra sammanträde, inte som en ny konferens utan en mellanprocess, ansåg man att när det gäller de aspekter som betraktas som känsligare borde man återta det språk som användes i Peking, och att Europeiska unionen skulle acceptera beslutet om ett slutdokument där genomförda framsteg uttrycks liksom avsikten att fortsätta kampen för att det vi redan har inskrivet i Europeiska unionens fördrag, och jag menar då specifikt artikel 13, kan föras in i framtida instrument.
