# ID: svediakorp-gov401432
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 642
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Vid omröstningen om sammanträdeskalendern för 2001 trodde en majoritet av Europaparlamentets ledamöter att de hade möjlighet att avskaffa fredagarna vid de månatliga sammanträdena i Strasbourg.
Här har ytterligare en episod i det eviga gerillakrig som förs av Strasbourgmotståndarna mot fördragens innehåll.
Strasbourgmotståndarna fick redan 1997 ett bitande nederlag inför domstolen efter att ha velat fullständigt avskaffa en av de tolv normala månatliga sammanträdesperioderna.
Den här gången ville de handla mera skarpsinnigt genom att förkorta tiden för varje normal sammanträdesperiod utan att röra vid antalet.
Domstolen påminde nämligen i sitt beslut av den 1 oktober 1997 om att beslutet av Europeiska rådet i Edinburgh av den 12 december 1992 genom tillämpning av artikel 216 i fördraget (som för övrigt senare upphöjdes till protokoll i Amsterdamfördraget) hade samma värde som fördraget och var således tvingande för Europaparlamentet.
I förbigående sagt fick således parlamentet den extrema förödmjukelsen att bli påmind om att det inte är ett suveränt parlament, såsom ett nationellt parlament, utan bara en församling som inrättats genom ett fördrag och omfattas av de krav och inskränkningar som anges i detta fördrag.
Beslutet från Edinburgh, som upprepas i Amsterdamprotokollet, anger att " Europaparlamentet har sitt säte i Strasbourg, där de tolv månatliga sammanträdesperioderna hålls ... ".
Generaladvokat Lenz underströk 1997 att om texten innehåller uttrycket " där de tolv sammanträdesperioderna hålls " (och inte, till exempel, " antalet sammanträdesperioder som skall hållas på denna plats är fastställt till tolv ") betyder det att " företrädarna för medlemsstaternas regeringar hänvisar till ett tillvägagångssätt som parlamentet följer när det gäller dess sätt att fungera. "
Detta tillvägagångssätt, som intresserar os i dag, är att de normala sammanträdesperioderna hålls i Strasbourg och varar i en hel vecka.
Detta bruk, på vilket fördraget stöder sig, bör följas.
Om man medgav att de normala sammanträdesperioderna kan förkortas med en dag, skulle denna uttänjning riskera att bli längre, så att Strasbourg så småningom inte längre skulle vara centrum för plenarsammanträdesarbetet.
Fördragets innehåll skulle således i korta etapper överträdas gradvis.
Jag skulle vilja ta tillfället i akt för att påminna om att, enligt min åsikt, är inte heller fastställandet ett år i förväg av de extra sammanträdena i Bryssel en metod som är förenlig med fördraget.
I beslutet från 1997 anges att " det bara kan fastställas att extra plenarsammanträden skall hållas på en annan arbetsplats om parlamentets tolv ordinarie sammanträdesperioder hålls i Strasbourg, platsen för institutionens säte ".
Domstolen ansåg följaktligen att det var mycket logiskt att det bara kan bli en extra period, om de normala sammanträdesperioderna har hållits, och om det verkligen har visat sig att de var otillräckliga för att behandla samtliga oavslutade ärenden.
Jag drar därigenom slutsatsen att Europaparlamentet inte har rätt att över ett år i förväg, såsom nu sker, fastställa att extra sammanträden skall hållas.
Parlamentet kan nämligen inte veta detta så långt i förväg.
Man skulle för övrigt kunna anse att det är motsägelsefullt att parlamentet minskar de normala plenarveckorna i Strasbourg samtidigt som de extra sammanträdena behålls i Bryssel.
Om parlamentet anser att vi tillbringar för lång tid i sammanträden är det de extra sammanträdesperioderna i Bryssel som måste dras in i första hand.
Jag önskar livligt att den franska regeringen på nytt väcker talan vid domstolen såsom redan skedde 1995.
Jag önskar också att den gör en verklig ansträngning för att underlätta för de utländska kollegerna att komma till Strasbourg.
Varför förvånar man sig över att de som har en resa på tio till tolv timmar på grund av dåliga järnvägs- och flygförbindelser till sluts tröttnar och fattar aversion mot Strasbourg?
