# ID: svediakorp-gov401377
# author: Brok (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 896
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Mina damer och herrar!
Det gläder mig att vi kan diskutera denna fråga redan i dag, och jag vill redan inledningsvis ge uttryck för att jag i allt väsentligt betraktar detta som den första behandlingen av Lalumières betänkande, för just Lalumière har ju lagt ner väldigt mycket sakkunskap och arbete i detta projekt.
Efter Amsterdam, Köln och Helsingfors måste vi konstatera att det görs stora framsteg på utrikes-, säkerhets- och försvarspolitikens utvecklingsområde, och vi vill tacka rådet och kommissionen för att de har gjort dessa framsteg möjliga på dessa områden.
Detta har äntligen skett utifrån insikten om att en katastrof liknande den på Balkan inte får förekomma igen.
Vi måste garantera en egen europeisk rättslig handlingsförmåga på utrikes-, säkerhets- och försvarspolitikens område som gör det möjligt för oss att gemensamt tillvarata våra egna intressen, men samtidigt måste vi också ge uttryck för att detta inte är ett alternativ till den transatlantiska gemenskapen.
Denna utveckling är komplementär till Nato, som även fortsättningsvis kommer att vara ansvarig för den kollektiva säkerheten i Europa.
Som Europaparlament har vi också redan dragit konsekvenser av detta genom att vi intensifierar och institutionaliserar samarbetet med Natos parlamentariska församling.
Vi måste förstå att Västeuropeiska unionens Petersberguppdrag i och med Amsterdam har övergått till att omfattas av Europeiska unionens ansvar och att alla praktiska områden i VEU därmed ligger inom Europeiska unionens ansvar i dag.
Återstår artikel 5.
Jag menar att vi inom ramen för denna regeringskonferens bör fundera över om inte artikel 5 kan tas som protokoll för EU-fördraget och om man inte bör överlämna åt den enskilda medlemsstaten att genom ett självständigt beslut fastställa huruvida man godkänner detta protokoll eller inte.
Detta är säkerligen ett sätt just för alliansfria och neutrala stater att finna sin väg som medlem i Europeiska unionen, men att samtidigt ändå kunna samarbeta kring praktiska fall.
På sikt måste detta göras trovärdigt av Europeiska unionen.
Vi är en union med en lagstiftning som har lett till en egen rättsordning, med egna intressen på grund av en inre marknad och en monetär union.
Därför får det på sikt inte längre finnas områden av olika säkerhetskvalitet inom Europeiska unionen.
Detta kommer säkert att bidra till en samstämmig utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.
Vi kan se att Europeiska unionen just på gemenskapens område har en mångfald instrument som är viktiga för utrikes- och säkerhetspolitiken och i synnerhet för den civila krishanteringen, samt att vi därför kan ställa mer utlandshjälp till förfogande än USA: s kongress, att handelspolitiken hör hemma under kommissionens ansvar, att kärnområdet i våra möjligheter att agera är en gemenskapsuppgift och att vi inte får låta utvecklingen av en utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik vara kvar på regeringssamarbetets område.
Europaparlamentet kommer att garantera att gemenskapens ståndpunkt, gemenskapens delaktighet sätts i fokus.
Hur mycket vi än gläds åt att vi i Solana har en mycket kvalificerad hög representant, så har det ju alltid varit Europaparlamentets mål att på sikt ha en europeisk utrikesminister som inom ramen för kommissionen är integrerad på gemenskapens område.
Detta är av vissa anledningar ännu inte uppnåeligt i dag, men det bör eftersträvas.
Det förblir vårt mål.
Vi kan se att kommissionen har stor del i att utrikes- och säkerhetspolitiken formuleras i Europeiska rådet.
Försvaret är även fortsättningsvis en nationell angelägenhet när det handlar om utrustning och liknande frågor.
Detta måste samordnas, även på praktisk väg, för att sådana dumheter inte skall upprepas.
Om vi tänker på att den kazakstanske utrikesministern tas emot av femton utrikesministrar i dag, av kommissionären med ansvar för yttre förbindelser och den höge representanten, då tycks det mig som att rådets möten måste vara något underbart; men något särskilt tecken på handlingskraft från Europeiska unionens sida är det inte.
Jag anser att vi måste tala mer med en stämma, och därför borde trojkan med rådets ordförande, den höge representanten och kommissionären för yttre förbindelser som har blivit möjlig genom Amsterdamfördraget börja med att etablera den rättsliga handlingsförmågan; några andra definitioner bör vi inte ha på detta område.
Med detta fördrag måste vi också se till att beslutsmekanismerna förbättras, och vi får inte glömma de stora brister som kommer till uttryck genom det administrativa kaoset i Kosovo, som är en grund för den bristande vapenexportpolitiken och som hittills har stått i vägen för enhetligheten i EU-fördraget.
Vi måste inse att vi har en splittring i de nationella budgetarna.
Vi lägger mer pengar på försvarspolitiken än amerikanarna, dock med väsentligt mycket sämre resultat.
Frågor om transport, satelliter eller liknande hör också hit.
Detta Europaparlament är enligt fördraget ansvarigt för den parlamentariska kontrollen, i synnerhet i samband med Petersberguppdragen.
Av den anledningen måste Europaparlamentets kontrollfunktion också stärkas.
Vidare kommer vi att anstränga oss för att tillsammans med de nationella parlamentens utrikes- och försvarspolitiska utskott få till stånd ett samarbete för att även här fylla ut tomrummet och dessutom samarbeta med parlamenten i kandidatländerna och andra länder.
Men det är detta Europaparlament och ingen annan som av fördraget har utsetts till parlamentarisk kontrollant av utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken!
