# ID: svediakorp-gov401312
# author: Färm (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 811
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Finlands speciella införselregler för öl har förstås stor betydelse både för folkhälsan och för affärslivet.
Problemet skärps ju av närheten till tredje land, dvs. i praktiken Ryssland och Estland.
Då är det klart att det krävs särskilda regler också vad gäller förhållandet i fråga om tullar mot detta tredje land.
I Finland, liksom i Sverige och Norge, finns ju som vi konstaterade i den tidigare debatten om svensk alkoholpolitik en alldeles särskild politisk linje på detta område, som bland annat bygger på höga skatter med tanken att höga konsumentpriser också skall leda till minskad konsumtion.
Det är ju så att även i Finland har denna politik visat sig vara framgångsrik när det gäller att bekämpa alkoholskador.
Denna relativt låga, totala alkoholkonsumtion leder ju faktiskt, trots traditionen av det speciella konsumtionsmönster som finns i länder som Finland och Sverige, och trots att det förekommer en hel del hembränning och smuggling, till färre alkoholskador och lägre samhällskostnader skapade av alkohol.
Vad gäller det tror jag faktiskt att det finns övertygande bevis för att föredragande Lulling har fel när hon påstår att höga skatter inte leder till minskad konsumtion eller att en restriktiv politik inte skulle vara effektiv.
Tvärtom finns det gott om forskning som visar detta.
Dessutom är det numera så att bland annat FN rekommenderar en alkoholpolitik som utgår från dessa nordiska erfarenheter och rekommenderar även andra europeiska länder att gå samma väg.
Men, denna restriktivare politik blir naturligtvis svårare att genomföra utan skyddet av importrestriktioner.
Detta är skälet till att Finland, liksom även Sverige, har begärt tid fram till år 2003 för att trappa upp införselmängderna inom EU för öl.
Man behöver helt enkelt tid för att förbereda den nya alkoholpolitiken, med nya inslag i alkoholpolitiken som kan reducera de risker som dessa avskaffade importrestriktioner kan medföra.
För Finland förstärks de problem som även gäller för Sverige.
De förstärks av närheten till grannländer utanför EU, dvs. framför allt Ryssland och Estland, eftersom dessa länder har en helt annan kostnadsnivå, en helt annan pris- och skattenivå än vad som är normalt inom unionen.
Närheten från södra Finland till Estland och den enorma skillnaden i pris- och skattenivå har lett till att Finland och Europeiska kommissionen vill behålla restriktionerna gentemot dessa länder i ytterligare två år, dvs. fram till år 2005, vilket jag faktiskt tycker är rimligt.
Detta har dock föredraganden, Lulling, inte velat acceptera, utan hon kräver i stället att samma tidsgräns skall gälla gentemot tredje land som för den inre marknaden.
Glädjande nog valde dock utskottet att gå på min, den finska regeringens och kommissionens linje, som ansåg att dessa stora skillnader i pris- och skattenivå faktiskt ger skäl för två års extra anpassningstid, såvida inte Estland innan dess blir medlem i EU, eftersom det då kan vara naturligt att EU: s regler bör gälla även för Estland.
Dessa risker handlar ju framför allt om folkhälsoproblemen, men också om problem för den nationella produktionen och försäljningen av öl i gränsområdena.
Lulling har framför allt velat använda sitt betänkande för att argumentera för sänkta alkoholskatter i Finland.
Jag håller med om att de höga skatterna lär bli svåra att upprätthålla i längden när alltfler människor reser över gränserna och har möjlighet att privat importera alkohol.
Men, det är trots allt, som kommissionär Bolkestein konstaterade tidigare, en viktig princip att denna typ av skatter är en nationell fråga som inte är föremål för formell harmonisering på den inre marknaden.
Icke desto mindre torde det nu bli nödvändigt för den finska regeringen att påbörja en anpassning nedåt av skattenivåerna för att undvika stora problem när restriktionerna för privatimporten av öl nu stegvis trappas ned till den nivå som skall gälla för inre marknaden i övrigt.
Det är dock lite trist att föredraganden, som ju är en välkänd kämpe för vinproducenternas intressen, inte alls tar problemen för folkhälsan på allvar, utan till skillnad från föredraganden i ärendet om Sveriges alkoholrestriktioner, Maaten, bara ser detta som ett skatteproblem och inre marknadsproblem.
Det är nämligen faktiskt uppenbart att lågprisimporten till Finland från Estland och Ryssland redan har lett till sociala problem och folkhälsoproblem som man inte kan förneka.
Därför är det glädjande att de kommande ordförandeskapen nu verkligen kommer att ta upp denna fråga, som jag har förstått under det kommande året, när det gäller folkhälsoinsatser som tar upp alkoholens roll, men det kommer förvisso att kräva en hel del nya metoder.
Mot denna bakgrund föreslår jag dock att vi stöder utskottets förslag om att godkänna överenskommelsen mellan Finland och EU.
