# ID: svediakorp-gov401287
# author: Busquin (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,260
# sentences: 51
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, mina damer och herrar!
Jag skulle först av allt vilja tacka parlamentet och särskilt dess vice talman Vidal-Quadras för detta betänkande av hög kvalitet.
Jag vill även hylla parlamentsledamöternas ansvarskänsla inför ett komplext problem.
Jag vill slutligen säga att jag gläds åt parlamentets stöd till kommissionens initiativ för att inleda detta åtgärdsprogram i ett svårt globalt sammanhang, vilket ni också betonat.
Innan vi kommer till frågans kärnpunkt skulle jag vilja svara tre parlamentsledamöter, nämligen Lang, Maes och Mantovani, på frågan om rapporten om den interna revisionen av det gemensamma forskningscentrumet av den 28 april 1998.
Jag vill i det sammanhanget bara säga att det endast handlar om ett förslag till rapport som alltså inte varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande, vilket kan vara förvånande eftersom vi nu skriver år 2000 och rapporten utarbetades år 1998.
Men jag för min del konstaterar det bara.
När det alltså gäller denna rapport vill jag bara säga att den gäller det problem vi tar upp i dag, men att den går ännu längre eftersom den gäller all verksamhet vid det gemensamma forskningscentrumet.
Ett antal av de frågor som tas upp i rapporten har redan lösts.
Men eftersom jag instämmer i er strävan efter öppenhet skulle jag vilja påpeka att detta förslag till rapport, liksom den efterföljande korrespondensen, helt officiellt har överlämnats till ordförandena i budgetkontrollutskottet och utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi.
Jag kan därför bara föreslå er att ta del av den och jag står till ert förfogande för att diskutera den.
Jag tror att det absolut krävs öppenhet och jag delar er uppfattning i det hänseendet.
Dokumenten finns här, vi kan diskutera dem.
Men jag vill erinra om att det handlar om ett förslag till revisionsrapport som ännu inte underställts ett kontradiktoriskt förfarande.
Jag kommer nu till det betänkande som ni uppmanats uttala er om i kväll för att -såsom ni betonat -säga att alla dessa problem kommer av infrastruktur, anläggningar som uppförts inom ramen för Euratomfördraget i början av 1960-talet, mitt framför näsan på Europeiska atomenergigemenskapen, för att bidra till utvecklingen av kärnkraftsenergin.
De flesta av dessa anläggningar är i dag föråldrade och stängda och har bibehållits i ett säkerhetsskick i avvaktan på att nedmonteras.
Det måste betonas: de bibehålls i ett säkerhetsskick för tillfället, i avvaktan på en framtida nedmontering.
Men det är i dag ett faktum att denna avvaktande strategi -som ett stort antal medlemsstater också tillämpat - i verkligheten är mycket kostsam och att en snabbare nedmontering möjliggör en bättre hantering av anläggningar och avfall, samt tillgängliga resurser.
Kommissionen har också beslutat att inleda ett åtgärdsprogram för att på ett globalt och fördjupat sätt ta upp nedmonteringen av föråldrade anläggningar och hantering av avfall sedan 1960-talet.
Jag fäster en mycket speciell betydelse vid att gemenskapen via kommissionen tar sitt ansvar, vilket är resultatet av den kärnkraftsverksamhet som bedrivits vid det gemensamma forskningscentrumet i början av Euratomfördraget.
Den slutgiltiga målsättningen med åtgärdsprogrammet är att kunna använda mark och byggnader som berörs till annat än kärnkraft, nivå 3 i rekommendationerna från Internationella atomenergiorganet.
Det handlar om ett förfarande som är miljövänligt -vilket ni också betonat -och som tar hänsyn till befolkningens hälsa, men som sprids ut över ett femtontal år och där kostnaden skulle kunna överstiga 230 miljoner euro.
Och det beloppet gäller ändå bara de avstängda anläggningarna.
När det gäller de anläggningar som i dag fortfarande är i drift leder en första bedömning av en framtida nedmontering till en faktura om ytterligare 220 miljoner euro.
Genomförandet av detta åtgärdsprogram har redan inletts.
Det verkställs under övervakning av det gemensamma forskningscentrumet, som också erbjuder sina erfarenheter och nödvändig personal, tillsammans med en oberoende expertkommitté från medlemsstaterna.
Och när jag säger oberoende innebär det inte bara av det gemensamma forskningscentrumet utan också, och framför allt, av industrins intressen, vilket är ett problem som också tagits upp.
Jag kommer nu till den känsligaste och svåraste punkten, nämligen finansieringen.
Den lösning kommissionen ursprungligen valt, vilket ni också påpekade, var att använda anslag från budgetrubrik 3 som inte utnyttjats vid årets slut med hjälp av en överföring som underställs budgetmyndigheten.
Precis som budgetutskottet påpekade är emellertid denna lösning inte riktigt anpassad till ett långsiktigt program, det erkänner jag gärna.
Men det visade sig vara den enda möjligheten att inleda programmet efter tjugo års väntan och två nej från rådet och Europaparlamentet när det gällde att finansiera dessa åtgärder med hjälp av forskningsbudgeten, vilket jag fullständigt förstår.
Vi hade alltså denna första lösning, som just valts.
Jag erkänner att parlamentet som budgetmyndighet inte kan nöja sig med det, men jag vill tacka för dess förståelse och för att det -och det sade jag i december -gjorde detta första framsteg möjligt.
Jag för min del föredrar naturligtvis en mycket mer strukturerad lösning, vilket ni betonade i betänkandet, och genom att föreslå att ett trepartsmöte skall äga rum lämnar ni ett tydligt budskap: frågan är tillräckligt känslig och specifik för att granskas av experter från de tre institutionerna.
Jag instämmer för övrigt i yttrandet från Desama och ber om att detta trepartsmöte snart skall äga rum.
Det är vår önskan och även parlamentets, tror jag.
Vi har allt intresse av att göra detta synsätt pragmatiskt och ansvarsfullt.
I vilket fall som helst är det parlamentets och mitt synsätt, och kommissionen granskar redan nu de valmöjligheter som skulle kunna erbjudas trepartsmötet för att undvika blindskären i denna typ av verksamhet.
Detta skulle kunna leda till att vi eftersträvar ett synsätt som överskrider kraven med budgetannuitet vilket ni också nämnt.
I det preliminära förslaget till budget 2001 har för övrigt också kommissionen redan lämnat förslag som går i riktning mot den oro som uttryckts av parlamentet, när det bl.a. gäller särskilda budgetposter.
Jag tror att vi måste diskutera det med trepartsmötet, men även med budgetutskottet för att vi i budget 2001 redan skall kunna ha de första " positiva inslagen " i frågan.
Jag har slutligen noterat ett antal önskemål från parlamentet, bl.a. en berättigad önskan om större öppenhet.
I det sammanhanget kan jag säga er att den webbplats som krävts redan fungerar: här föreligger alltså inget problem, alla medborgare som vill lära sig mer om frågan kan göra det.
Rent allmänt har de nödvändiga interna bestämmelserna redan fastslagits vid det gemensamma forskningscentrumet för att det fullständigt och effektivt skall kunna spela sin roll som byggherre och garantera full kontroll över de externa företag som utför den största delen av arbetet.
Avslutningsvis återstår den berättigade frågan om framtiden för de anläggningar som fortfarande är i drift.
Plooij talade om det.
Kommissionen har inte för avsikt att kringgå den, vilket också betonas i meddelandet.
Det erinrades även om att de lösningar som medlemsstaterna valt svårligen är tillämpliga i gemenskapssammanhang.
Jag skulle därför verkligen uppskatta om trepartsmötet även tittar på den frågan: inte bara den om stängda anläggningar utan även den om anläggningar som fortfarande är i drift och som sannolikt kommer att ställa till problem en dag.
Jag tackar ändå parlamentet för dess intresse och dess ansvarsfulla förslag.
