# ID: svediakorp-gov401099
# author: McKenna (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-06-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 894
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Förorening av havet, oavsiktlig och avsiktlig, är ett av de största hoten mot havsmiljön i Västeuropa.
Denna region tillhör ett av de mest intensivt industrialiserade områdena i världen, där kemiska, radioaktiva och kolvätematerial rutinmässigt släpps ut i havsmiljön och transporteras av lastfartyg.
Regionen uppvisar också en av de högsta fraktnivåerna och omfattar åtskilliga av de mest trafikerade fraktrutterna i världen.
Det finns åtskilliga tragiska exempel på oavsiktlig förorening från tankfartyg och från andra fartyg som fraktar andra typer av farlig last.
Det senaste exemplet med Erika visar vad som kan hända ur en miljömässig, mänsklig och ekonomisk synvinkel.
Det är en katastrof.
Det beror mer på tur än bra planering att det ännu inte skett någon större olycka med ett fartyg som fraktar radioaktivt material eller att det skett några större utsläpp.
Det måste emellertid nämnas att det skett en rad incidenter.
1973 förlorades en kobolt 60-källa i Nordsjön, vilken aldrig återfunnits.
1984 sjönk Mont Louis i Engelska kanalen med 375 ton uranhexafluorid.
Dessutom, i samband med utsläpp i havet, läckte det 1983 ut högaktivt radioaktivt avfall från Sellafield i havet.
1985 läckte det ut avfall i havet vid Hinkley Point.
1986 släpptes 135 kubikmeter radioaktivt vatten ut i havet vid Wyfla.
Kommissionens vägran att uttryckligen inkludera radioaktivt material är inte godtagbart och den måste omvärdera sin ståndpunkt i detta fall.
Historiskt sett har havsmiljön använts som den slutliga dumpningsplatsen för mycket av vårt industriavfall.
Även om industriella och radioaktiva utsläpp fortsätter från en rad olika källor, betraktas praxisen med direkt dumpning och liten tanke på framtida skador numera som oacceptabel av många.
Arvet från de år när material helt enkelt dumpades kvarstår och kommer i bland tillbaka och spökar för oss, med allvarliga konsekvenser.
Det är en läxa som visar att vi inte bara kan kasta bort saker: Det är inte möjligt, eftersom de fortfarande finns kvar i någon form.
I detta betänkande betonas behovet av att upprätta ett samarbete på området för oavsiktlig havsförorening.
Det finns dessutom ett behov att vidga definitionen av oavsiktlig havsförorening så att den omfattar både operativa, historiska, radioaktiva och andra skadliga ämnen.
Även om det helt riktigt riktas mycket uppmärksamhet mot havsolyckornas konsekvenser när det gäller kronisk förorening, är det de operativa läckagen och utsläppen av kolväten, radioaktiva material och andra skadliga ämnen som -eftersom de i stort sett passerar obemärkta -är en källa till stor oro.
För miljön i sig spelar det ingen roll om ett ämne släpps ut oavsiktligt eller avsiktligt.
Dessutom, även om direkt dumpning av industrimaterial, inklusive militär dumpning av överflödig krigsmateriel, är en praxis som i stort sett övergivits av medlemsstaterna, så fortsätter platserna för dessa dumpningar att utgöra ett faktiskt hot mot fiskeriet och, i vissa fall, mot säkerheten för människor.
Yrkesfiskarna riskerar ofta sina liv, och allmänheten som antingen besöker kusten eller bor där löper också risk att drabbas av olika skador.
Eftersom havet dessutom är den slutliga slaskhinken för industrimaterial från kusterna och floderna, bör dessa källor inkluderas i definitionen.
Havsföroreningarnas gränsöverskridande karaktär, vilket innebär att föroreningar inom ett område kan påverka en större region, leder fram till ett behov av en gemenskapsomspännande ram för samarbete inom området för oavsiktliga havsföroreningar.
Ett utbyte av information om kolväten, radioaktiva ämnen och andra skadliga ämnen som fraktas på havet, släpps ut i havet eller som dumpats under historiens lopp, är en mycket viktig förutsättning för att underlätta utarbetande och samordning av de åtgärder som är nödvändiga för att dämpa effekten av föroreningsolyckor på miljön och människors hälsa.
En effektiv dämpning kräver ett snabbt gensvar: Ju längre en olycka tillåts förbli okontrollerad, desto större konsekvenser.
Det är därför för sent att försöka få information efter det att ett allvarligt föroreningsproblem har uppstått.
Kunskap om typen och omfattningen av möjliga föroreningsproblem är också en förutsättning för en korrekt förberedelse avseende tekniker, personal och utrustning på lämpliga platser.
Det är också nödvändigt att vara tydlig när det gäller riskerna för allmänheten och miljön, och att mildra berättigad oro från allmänhetens sida med en lämplig bedömning av riskerna.
Allmänhetens förtroende för myndigheterna är viktigt för att säkerställa ett lämpligt gensvar.
Allmänheten har dessutom rätt att få veta vilka förberedelser som görs, vilka material som hotar hälsan och vilka konsekvenser man kan förvänta sig.
I detta sammanhang är det nödvändigt att det sker ett offentliggörande av information, eftersom denna upprättar en länk genom vilken allmänheten kan erhålla information, t.ex. nödfallstelefoner och kontaktnummer.
Sådan information kan lätt göras tillgänglig och uppdateras på Internet, såväl som genom etablerade kanaler.
Till sist: När havsmiljön en gång blivit nedsmittad eller förorenad, är det omöjligt att fullständigt rensa upp och reparera skadan.
Förlisningen av Erika är ett bra exempel på detta.
En snabb, effektiv, lämplig och verksam åtgärd som samordnas över de nationella gränserna krävs för att mildra konsekvenserna för miljö och hälsa vid föroreningsincidenter.
Detta är en förutsättning i samband med det nödvändiga informationsutbytet mellan alla parter.
