# ID: svediakorp-gov400789
# author: Sylla (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 937
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Också jag vill lyckönska vår kollega Buitenweg, för hennes utmärkta arbete.
Jag anser att om vi i dag vidtar konkreta åtgärder mot diskrimineringen innebär det att vi vågar möta den framväxande delen av rasismen, den lömska rasism som försåtligt smyger sig in mitt i våra länder.
Dessa dagliga trakasserier och förödmjukelser kan få allvarliga konsekvenser och i vilket fall som helst ifrågasätta logiken i integrationen.
Hur kan man låta bli att ännu en gång inför er, herr talman, fru kommissionär, ta upp exemplet med den unge Strasbourg-bo som för två månader sedan satte dit ett företag här i staden genom att skicka två liktydiga CV, med undantag för att det ena hade ett franskt namn och det andra ett utländskt?
Det var naturligtvis så att författaren till denna CV kallades till intervju med sitt franskklingande namn men fick ingen kallelse till intervju med det utländska namnet.
Hur kan man i dag låta bli att tala om dessa ungdomar som vägras tillträde till diskotek för att de är mörkhyade och hur kan man sedan låta bli att förstå att de drar sig tillbaka till sina bostadsområden, sina kvarter, där de till slut hamnar i gäng med socialt utslagna eller etniska grupper, för att åtminstone kunna roa sig sinsemellan?
Denna diskriminering, förstår ni, främjar en försämrad identitet och förstärker deras marginalisering ytterligare.
Att sedan tala med dessa ungdomar - och det är då det blir komplicerat - om medborgaranda och medborgarskap betraktas som en oförskämdhet, för de anser att diskrimineringen påverkar alla områden och alla stadier i deras liv.
Det är deras småsyskon som inte får skriva in sig i skolorna, det är dem man vägrar ge praktik, det är deras familj som inte får tillgång till någon bostad eller hälsovård.
Det var alltså, och är fortfarande, mycket viktigt att erbjuda offren en rättslig ram som skyddar dem.
Antagandet av betänkandet och genomförandet av direktivet innebär en stark politisk handling.
Unionen skulle på detta sätt kunna visa att den bryr sig om de miljontals personer som lever inom unionen och att den agerar konkret för att minska de rasistiska spänningarna, men att unionen också erkänner mångfalden bland dess invånare som utgör dess identitet: det var ett politiskt svar på den rasistiska och fascistoida extremhögerns återuppståndelse i Europa.
Vid ett tillfälle när vissa med rätta tvivlar på unionen skulle den därför också kunna visa att den inte bara är en koalition som försvarar ekonomiska intressen för rika länder, utan att den bygger på värderingar som frihet, tolerans och solidaritet.
Av alla dessa anledningar bör vi rösta för detta betänkande.
Kära kolleger!
Vi vet att betänkandet och direktivet har sina begränsningar, och att de inte kommer att lösa alla problem.
De flesta länder har redan lagstiftning mot rasism och diskriminering, i vissa fall även i grundlagarna.
Men diskrimineringen fortsätter.
Det som ofta saknas, det måste erkännas, är en verklig politisk vilja att verkligen tillämpa texterna.
I Frankrike förekom under förra året bara 14 anmälningar och domar för diskriminerande handlingar.
Ingen låter sig luras av det låga antalet anmälningar, särskilt inte organisationerna för försvar av de mänskliga rättigheterna som överhopas av tusentals anmälningar.
I de flesta fall lämnas anmälningarna utan åtgärd av polisen.
De handläggs inte av åklagarna, som anser att det finns viktigare saker att behandla.
Men jag tror att det inte finns något viktigare än att förbättra ödet och det dagliga livet för människorna.
Att utvidga sammanslutningarnas befogenheter, såsom med rätta förespråkas i Buitenwegs betänkande, är bra, men staterna får inte lämna över sitt ansvar till sammanslutningarna.
Lika rättigheter är faktiskt staternas ansvar.
I dag går sammanslutningarna i spetsen för kampen mot diskriminering.
Ofta måste de ta emot anmälningarna, hitta en advokat, hitta lämplig juridisk hjälp och ibland jaga ut stämningsmän för att själva konstatera diskrimineringen.
I betänkandet från Buitenweg förespråkas att sammanslutningarna skall ges ekonomiska medel, men jag har svårt att tro att staterna kommer att göra det, då samtidigt de ekonomiska kriterierna i stabilitetspakten tvingar staterna att minska sin budget.
Jag skulle inte heller vilja att man tar utbetalning av litet understöd till dessa sammanslutningar som förevändning för att motivera en minskning av antalet tjänstemän inom polisen eller rättsväsendet som måste utbildas i dag.
Ett annat problem kvarstår och det blir min sista punkt: den differentierade tillämpningen av nationalitetskoden.
Ett barn som föds av utländska föräldrar i dag i ett land inom Europeiska unionen står inför två situationer.
Om barnet är fött i Frankrike och åtnjuter nationalitetskoden kan det utnyttja cirkulärets skydd om det vägras tillträde till ett arbete på grund av diskriminering.
Ett stort antal barn i andra eller tredje generationen som föds i ett land som Tyskland eller Österrike, där bördsrätten gäller, kommer att för evigt betraktas som utlänningar och får inte rätt till något som helst rättsligt skydd.
Jag vet att det inte var ämnet i betänkandet från Buitenweg, men jag ville ta upp det eftersom jag tycker det är mycket beklagligt att en identisk situation kan behandlas så olika inom unionen.
Parlamentet och kommissionen borde vända sig till rådet i denna fråga för att hela lagstiftningen skall bli mer enhetlig.
Jag gratulerar i vilket fall som helst Buitenweg, och jag applåderar ivrigt betänkandet.
(Applåder)
