# ID: svediakorp-gov400615
# author: Kuçan (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,197
# sentences: 133
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, ärade ledamöter!
Det är en ära för mig att få tala i detta vördnadsvärda parlament.
Jag gläder mig särskilt åt att jag har fått tillfälle att göra det på den femtionde årsdagen av Robert Schumans appell till Frankrike, Tyskland och andra länder om att ansluta sig till en gemensam ekonomisk politik för stål och kol.
Det var den dagen som den europeiska integrationsprocessen inleddes.
Det är er och vår gemensamma europeiska dag för högtidlighållande och jag vill framföra mina uppriktiga gratulationer.
Jag gratulerar er med tillförsikt och förtroende för den europeiska associeringstanken.
Min tillförsikt för detta stärks av det nyligen mycket lyckade besöket av Europaparlamentets framstående talman, fru Fontaine, i Slovenien.
I sitt tal till det slovenska parlamentet uttryckte fru Fontaine sitt tydliga engagemang i att främja projektet att ena Europa och sade följande: " Det är viktigt att vi stöder viljan att stärka de speciella särdragen i vart och ett av våra länder.
Vi måste därför fördjupa Europeiska unionens grundvalar och förbereda unionen inför utvidgningen på ett sådant sätt att den i framtiden behåller sin förmåga att anta både inre och yttre utmaningar.
Det kommer att vara möjligt bara under förutsättning att vi behåller den befintliga balansen mellan små och stora länder och fortsätter på vägen mot ett medborgarnas Europa. "
Denna tanke verkar för mig vara av särskild vikt därför att den betonar samlevnad.
Samlevnad är det enda verkliga alternativet för mänsklighetens framtid, inbegripet Europas framtid.
Ändå är frågan följande: vad kommer samlevnaden att grundas på?
Min egen fasta övertygelse är att den först och främst bör grundas på den erfarenhet som vi för med oss och som har alstrat de värden som vi har angett såsom kärnan för europeisk demokrati och förklarat vara de principer som binder samman själva strukturen i det nya Europa.
In i det tredje årtusendet för vi med oss erfarenhet från kolonialmakters och ideologisk, politisk och social totalitarisms uppgång och fall.
Dess motbild, som också är en väsentlig del av vår erfarenhet, är det grundläggande inrättandet av rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, frihet för individer och nationer, demokrati såsom kriterium för politisk makt, social rättvisa och stabilitet såsom de mål mot vilka vi ständigt måste sträva.
Jämsides med erfarenhet bör vår samlevnad grundas på en samling lagar som kommer att styra människans liv på tröskeln till det tredje årtusendet och i vilka dessa värden kommer att genomföras och bekräftas.
Det är lagarna för global gemenskap.
Den globala gemenskapen tycks för närvarande vara begränsad till marknader, ekonomier samt informations- och kommunikationsteknik.
Politiken släpar efter denna utveckling.
Ändå kräver de solida samlevnadsgrundvalarna i världen en globaliserad politik i stånd att skapa en social sammanhållning som balanserar effekterna av det redan globaliserade kapitalet.
Globaliserad politik förutsätter att nationell politik och nationella intressen, grundade på nationalstatens överhöghet, skall vara anknutna till det gemensamma ansvarets globala politik.
Det skulle vara en sorts " inhemsk världspolitik " till vilken alla länder skulle vara anslutna.
Den skulle delvis vara grundad på följande faktorer: en global spridning av politisk och ekonomisk demokrati, bindande normer för individuella och kollektiva mänskliga rättigheter, dialog mellan olika kulturer, religioner och samhällskulturer, opposition mot nationalism och främlingsfientlighet, ny balans mellan ekonomiskt utvecklade delar av världen och utvecklingsländer, globalisering av lärande, kunskap, forskning och information, utveckling av internationellt och interregionalt samarbete, uppbyggnad av en social ordning grundad på modellen för social rättvisa och solidaritet, gemensam säkerhet och gemensamt försvar samt kamp mot organiserad brottslighet.
Med en sådan politik får vi söka ett sätt att säkra att de tidigare ideologiska, politiska och militära kraftmätningarna från det kalla krigets dagar inte ersätts av kulturkrockar samt religiösa och samhälleliga konflikter.
Om vi skall gå mot ett världsomfattande politiskt ansvar bör vi med det snaraste gå mot en gemensam ansvarspolitik i Europa, i just det Europa som för närvarande håller på att stärka grundvalarna för framtida samlevnad.
Detta håller på att inledas genom en gemensam europeisk politik - inte bara penningpolitik utan också utrikespolitik samt försvars- och säkerhetspolitik. den europeiska stadgan för mänskliga rättigheter och kanske en framtida europeisk konstitution.
Det har också inletts genom ansträngningarna att skapa krisförvaltning, vilket förebygger yttre och inre kriser i länder i området som går över till väpnad konflikt och angrepp som kan hota gemensam fred och säkerhet samt gemensamt välstånd.
En global politik för gemensamt ansvar kräver inte bara att vi förebygger andras åtgärder som kan skada gemenskapen utan också och viktigast att vi avstår från sådana åtgärder.
I den öppna multipolära värld där det inte längre finns eurocentrism kan Europa bli en av fanbärarna för civiliserad utveckling bara om det har inre globalisering, samtliga av dess delar är införlivat i det och ingen är utestängd från den gemensamma framtiden eller marginaliserad.
I ruinerna från Berlinmuren håller emellertid spår av nya skiljemurar på att framträda i Europa.
I verkligheten finns det flera Europa.
Vi har här länderna i Europeiska unionen och medlemmarna i Nato, som utvecklas mot bakgrund av den långa europeiska demokratiska traditionen, iakttagande av mänskliga rättigheter och utsikter till ett nytt ekonomiskt uppsving med en tillhörande gemensam europeisk valuta.
Denna gruppering omfattar också en del små länder som har upplevt en betydande utveckling i EU och har bevarat sina särdrag.
Det andra Europa är de länder som förhandlar med Europeiska unionen: länder som därför väntar i första- eller andraklassväntrum på det europeiska tåget.
Det tredje Europa utgörs av de länder i Öst- och Sydösteuropa (Ukraina, Kroatien, Bosnien-Herzegovina, Albanien, Makedonien och Moldavien) som ännu inte kommit fram till stationen trots att de vill det.
En del av dem kommer inte att nå den utan hjälp.
Det finns också en grupp länder som för närvarande inte vill ansluta sig till EU.
De skulle föredra att leka med projektet för en ny ideologisk splittring av Europa.
Vi kan kalla det för det fjärde Europa.
Serbien, berett att fälla utslaget om stabilitet i Sydösteuropa, har kastats in i det fjärde Europa av dess aggressiva nationella politiska elit som från tid till annan har stötts av de nationalistiska ambitionerna hos politiska eliter från andra Balkannationer.
Eftersom landet beslutar om de varaktiga grundvalarna för fred och också, efter krigets fasor på Balkan, om Kosovos och Montenegros framtid, får den europeiska enheten än en gång genomgå ett svårt prov.
Möjligheten för blodiga militära sammanstötningar är fortfarande verklighet.
Denna enhet kommer att bli ännu viktigare när Serbien behöver hjälp till den demokratiska omvandlingsprocessen och när landet kommer att möta sanningen och sitt eget ansvar.
Denna omvandling kommer att öppna upp för en demokratisk och mångfaldig politik samt ansträngningar att åter införa det europeiska värdesystemet i det serbiska folkets medvetande.
Det kommer då att bli nödvändigt för Serbien - och också för andra Balkanländer - att få sig förelagt den utmanande men realistiska utsikten att ansluta sig till den europeiska integrationen.
En integration som föreläggs varje land på samma villkor utan särskilda fördelar men som därför kräver ännu mer hjälp.
Inget av dessa Europa är immunt mot politiska och kulturella omläggningar som kan snedvrida deras demokratiska bild, inte ens det första Europa.
Jag tänker på de grova formerna av främlingsfientlighet och utlänningshat, motståndet mot fri rörlighet för arbete samt antisemitism som i sin helhet ingår i dagens politiska populism.
Detta sätter press på grundläggande värden och hotar samlevnaden och vår gemensamma framtid.
Okänslighet för dessa fenomen skulle skapa nya barriärer mellan oss.
Vi påminns om detta genom den erfarenhet vi bär med oss.
Jag tror att vissa europeiska länders reservationer gentemot det österrikiska frihetspartiet motiveras av denna erfarenhet och att denna reaktion kommer att vara konsekvent och utan hänsyn till vem som kan påverkas av den.
Jämsides med de gamla splittringarna håller nya splittringar på att uppstå och de drabbar Europa ännu mer radikalt därför att informationssamhället i dagens värld utmanar varje sida av våra liv.
Det finns allt ökande tecken på att två klasser i samhället håller på att uppkomma.
Världen håller på att splittras på ett nytt sätt.
Å ena sidan, finns de arbetslösa och de som genom otillräckliga kunskaper inte har tillträde till den moderna informationstekniken.
De hotas av social uteslutning, stagnering och marginalisering.
Å andra sidan finns de som har den nödvändiga utbildningen och därmed garanteras en framtid.
Det är ett nytt fenomen som nyligen identifierades vid EU-konferensen i Lissabon om social sammanhållning.
Det är tydligt att alla i Europa för närvarande möter samma problem och vi reagerar alla på dem.
Vi reagerar naturligtvis inte alla på fullt samma sätt.
Det är dock nödvändigt att vi alla utgår från samma värdesystem när vi söker svaren.
De gemensamma värdegrundvalarna för samlevnad har fastställts.
Nu måste alla ges möjlighet att leva i enlighet med dessa värden.
Avgörande betydelse för detta kan troligen tillskrivas den nya engagemangskänslan i Europa, som jag ser som ett Europaomfattande system för mänskliga band, samarbete, solidaritet, respekt och andra värden.
Det innebär inte endast fri rörlighet för idéer, arbete, varor och kapital utan också värden såsom respekt för mångfald, tolerans, jämlikhet inför lagen för ' Europas medborgare ', oberoende av deras nationella, etniska och kulturella tillhörighet eller inställning.
Det kommer att ge möjlighet till en hög grad av identifikation med samma värden i hela Europa, vilket i sin tur kan utgöra Europas grundläggande förenande struktur.
Denna sinnesstämning skulle vara den bästa garantin för att intolerans och fiendskap förblir ett marginellt fenomen.
Samtidigt skulle det betyda att inte i något europeiskt land skulle makthavarna, i överhöghetens namn eller för principen om icke-inblandning i inrikesfrågor, systematiskt våga undertrycka eller begränsa vare sig individuella eller kollektiva mänskliga rättigheter.
En sådan händelse skulle tveklöst och kompromisslöst kräva gemensamma åtgärder.
Natointerventionen i Kosovo är kanske det första steget i den riktningen.
Värdet av grundläggande mänskliga rättigheter ställdes över värdet av klassisk statlig överhöghet.
Systematisk massöverträdelse av mänskliga rättigheter får hädanefter vara inte bara en inrikesfråga för ett enskilt land.
Det håller på att bli en ansvarsfråga för det internationella samfundet.
Huruvida det anger början av ett nytt kapitel i internationella förbindelser och internationell rätt, kan bara tiden utvisa.
Europa, och i synnerhet EU, bör inte var i valet och kvalet över detta.
Den verkliga globaliseringsvägen för Europa är en utvidgning av Europeiska unionen till att omfatta samtliga europeiska länder.
Det är ett utmanande företag, för nu börjar en period av utvidgning av Europeiska unionen till länder som har en annorlunda politisk bakgrund än de aktuella medlemmarna.
Nu är det de länders tur som i den stora splittringen av världen tillhörde det tidigare ideologis Östeuropa.
Det är de länders tur som på grund av detta försenats i sin ekonomiska utveckling.
Ändå är det så att endast den här utvidgningen kommer att innebära en verklig integration och globalisering av Europa och kommer att för de europeiska öst- och väststaterna innebära slutet på det förflutna och för båda delarna början på en övergripande europeisk framtid.
Vad gäller länder, såsom Slovenien, som mot sin vilja flyttades av östblockssystemet till en annan kultur skulle också ett införlivande i den europeiska integrationen utgöra bevis för att de äntligen har återvänt till västcivilisationen.
Vi skall i varje fall inte glömma att dessa länder, inbegripet Slovenien, har visat att de på en relativt kort tid har kunnat anta regler som det har tagit relativt lång tid att införa i EU och i de europeiska västländerna.
De stora ansträngningar som satsats på reformer kan tjäna som säkerhet för att EU: s utvidgning kommer att bli till fördel för både de aktuella medlemmarna och för de länder som vill bli medlemmar.
Att hejda utvidgningen skulle ange att Europa fortfarande inte har begravt det förflutna, att det inte har lärt tillräckligt av historien och att globalisering inte är ett inre krav än.
Det skulle också ange att Europa överger sitt inflytande och sin närvaro i världen.
Jämsides med det nya kvalitativa steget framåt håller tvivel på att uppstå bland EU: s medlemmar.
De går från det fullständigt kända till det inte fullständigt kända.
Beslutet om utvidgningen medför fullständigt nya risker och det måste finnas en grad av förståelse för det dilemma som EU står inför.
Jag tänker i första hand på genomförandet av betydande interna, institutionella och väsentliga reformer i EU, EU: s beredskap att godkänna nya medlemmar och uppskjutandet av datum för utvidgningen.
Skulle det kanske vara så att än en gång är det enskilda medlemsstaters särintressen som kommer upp till ytan?
Betyder inte den förändrade åsikten om gradvis godkännande av nya länder, så snart som de är färdiga att bli godkända, till ett gruppgodkännande av kandidater i en första och andra runda, en ny omkastning av utvidgningen mot slutet av det första årtiondet?
Bryderier, tvivel och osäkerhet håller också på att uppstå bland kandidatländerna.
Intrycket av ett " rörligt mål ", som förskjuts och dämpar de bättre förberedda kandidaternas entusiasm och ger dem känslan att de kommer att få vänta på de mindre förberedda kandidaterna.
Tydlighet och öppenhet när det gäller dessa åsikter skulle naturligtvis få en uppmuntrande effekt och det skulle vara särskilt fördelaktigt om alla kunde upphöra med att be varandra om ursäkt.
EU får inte använda kandidatländernas problem till ursäkt för att försena sina egna reformer samtidigt som kandidatländerna inte får använda svårigheterna med EU: s interna reformer till ursäkt för att skjuta upp de reformer de behöver för fullt medlemskap.
Sådana ursäkter skulle fördröja utsikterna för det nya Europas tillkomst och göra utvidgningen villkorad på bilateral begäran och de enskilda ländernas intressen skulle ha samma effekt.
Det inbegriper villkor som går långt tillbaka i historien och försöker revidera den, i synnerhet historien om andra världskriget.
Sådana krav håller på att uppstå från de länder som har maktpositionen att vara i Europeiska unionen gentemot maktlösheten hor de länder som bara nätt och jämt utövar rätten att bli godkända för anslutning till Europeiska unionen.
Här skulle jag vilja påminna om mitt tal i november 1995 till utskottet för utrikespolitik, säkerhets- och försvarsfrågor i ert parlament i dess föregående sammansättning.
Vid den tiden argumenterade jag mot den diskriminerande behandlingen av Slovenien, eftersom den dåvarande italienska regeringen med sitt veto hindrade oss från att skriva under associeringsavtalet och satte som villkor lösningen av problem som för Italien var tvistefrågor som härrörde från gränsavtalen mellan Italien och f.d.
Jugoslavien.
Med ryggen mot väggen undertecknade Slovenien den så kallade " spanska kompromissen ".
Jag nämner inte denna episod för att återuppliva minnen utan snarare för att det också har uppstått tendenser i de aktuella förhandlingarna att öka påstått berättigade räntor i samband med Slovenien till en EU-begärans nivå.
Jag tänker på kraven på återställande av egendom till de personer från vilka den beslagtogs efter andra världskriget såsom en del av bestraffningen för samarbete med nazistiska och fascistiska ockupationsregimer.
I dåvarande Jugoslavien gjorde inte Slovenien något som inte skedde i andan från Potsdamresolutionerna av de allierade med vilka slovenierna kämpade tillsammans mot nazism och fascism.
Denna gång vill inte Slovenien acceptera detta slags åläggande av villkor och förväntar sig förståelse och sympati från Europeiska unionen.
Jag tror att enskilda bilaterala frågor inte i något fall bör tillåtas bli ett skäl för att ställa villkor för godkännande till fullständigt medlemskap i EU.
Inte heller bör de tillåtas vinna pragmatiskt stöd av EU-medlemmarna av hänsyn till tydliga och öppna grundvalar bör finnas i den europeiska integrationen och i dess framtid.
Slovenien är en liten nation.
Under många århundraden har vi levt i en multinationell politisk gemenskap, i imperiet Österrike-Ungern och två Jugoslavien.
Vi kände ångest för att den nationella identiteten inte respekterades, för påtryckningar så att vår nationella identitet skulle utplånas och de ödesdigra konsekvenserna av ojämlikhet i samhället och inför lagen.
Det värsta av allt var angreppen under nazist- och fascistockupationen.
Vår rätt att existera såsom nation togs ifrån oss.
Därför värderar vi i hög grad ansträngningarna av dem som för projektet för ett gemensamt europeiskt hem framåt, som är grundat på begreppet: öppet självstyre för nationella och andra enheter i samhället.
Ett liv i mångfald är nyckeln till framgång för den europeiska sammanslutningen och Slovenien har bundit sin framtid till den.
Våra historiska erfarenheter och våra medborgares framtid påbjuder att vi inte kan förlika oss med vare sig frivillig eller påtvingad isolering från europeisk-atlantiska institutioner.
Slovenien vill bli en del av dem och är berett att bidra efter förmåga i de europeiska nationernas vanliga liv, men är inte berett att betala ett orättvist pris för det.
Slovenien kommer att vara berett före slutet av år 2002 och tror att landet då kommer bli välkommet i klubben av EU: s medlemsstater.
Vi gläder oss också åt att EU: s medlemsstater band sig i Helsingfors för utvidgning samma datum som för de bäst förberedda kandidatländerna.
För att de aktuella målen skall uppnås bör förhandlingarna avslutas nästa år.
Vi är övertygade om att de aktuella framstegen i förhandlingarna bör göra det möjligt.
Jag skulle slutligen vilja betona att jag inte ser globalisering och europeisk integration såsom ett enande.
De positiva effekterna av dessa processer är beroende av den samtidigt upprättade friheten till individualisering och fragmentering.
Det är inte bara frihet och självstyre för individen utan också frihet för socialgrupper att uttrycka etniska, kulturella, religiösa, politiska och spirituella anknytningar och övertygelser.
Dessa friheter har en särskild betydelse i människors liv och genom dem uttrycker människor sitt band till specifika värden.
Grundvalen för europeisk samlevnad kan bara vila på respekten för dessa friheter.
Detta innebär att principen om " enighet i mångfald " skall fastställas.
Alternativet är klart och tydligt.
Om vi inte i detta nya årtusende lyckas finna grundvalarna för samlevnad, vilket inte bara får vara ett förnekande av det förflutna utan också ett aktivt accepterande av framtiden, inbegripet utformningen av en allmän europeisk politik för gemensamt ansvar i en öppen europeisk union, kommer Europa att styra sitt öde bakåt till det förflutna i stället för till framtiden.
Under det första årtiondet i det nya århundradet och årtusendet står också det demokratiska Europa inför nya prov.
Min bestämda övertygelse är att enade européer skulle kunna lyckas över förväntan i dessa prov.
